Novellskrivarn - så att du vet vad du gett dig in på
den 5 juli 2009
Efter att i alla vuxna år knatat runt i sneakers och ballerinas (samt även i sällsynta fall flipflops) kändes det som att det var dags att våga vädra tårna i ett par moderiktiga sandaler.
Eftersom att jag alltid har haft så feta vader att jag varit rädd att drabbas av kasslereffekten, så har jag skytt allt vad sandaler med band hit och dit kring fotleden heter.
Så, jag gick ut lite försiktigt till en början och köpte dessa lite på prov, för bara 60 spänn på Myrorna. Helt oanvända och sköna.
Mänguvabra tänkte jag, ända tills det nu var dags att faktiskt använda dom till vardags, i verkligheten.
Efter tio minuters krånglande med snören och spännen och med en skrikande och sparkandes Olle på höften, balanserandes på ett ben med svett på ställen jag inte visste att man kunde svettas och svordomar jag tackar och bockar för att Olle inte fattar än, så kan jag konstatera en enda sak:
Sandaler borde komma med stora varningstexter på för småbarnsföräldrar med extremt låg stresströskel.
När vi kom hem igen var det exakt samma visa, fast med en ännu mer pissförbannad Olle som var tröttare än tröttast och slet i mina tuttar medan jag desperat försökte dra av mig sandalerna. Det fick sluta med att sandalerna fick följa med och natta Olle i sängen.
Som The Aunt mycket korrekt informerade mig om nyss, så är det inte bara hennes eget och Hannas/Mishas fina små barn som får agera modeller i diverse blaskor.
Nej, ty nu har även Olle fått exponera sin vinterbleka nuna (det hela är något utav en kupp eftersom att bilden faktiskt togs tidigt i våras när vi var ute och klappade hästar, vette sjutton hur bilden hamnade i tidningen!) i tidningen Vi i Vasastan tillsammans med favoritfarborn Daniel Goldberg (som verkar ha lika mycket problem som Christian att få sitt efternamn rättskrivet, en härlig felskrivning var när Christian fick heta "Christi Sulyman" istället för Salzman på ett brev.)
Hej och hå! /*stoltmorsa82*
ps, jag tycker det är lite fint att få se Olle Salzman i skrift. Tänk att det är hans namn. Att han kommer att presentera sig som det resten av livet! Kanske. Ja, om han inte är som sin ombytliga mor som faktiskt hette Maria tills hon blev elva och bytte till Amanda i ren panik när hennes far gifte om sig med en åtta år äldre tjej (alltså än mig!) som faktiskt också hette Maria. Som upplagt för roliga förväxlingssitcomsskämt med andra ord!
Alltså, det där begreppet baksmälla+ångest får en helt ny dimension när man:
-var bättre som 17-åring än 27-åring att dricka varannan vatten.
-till skillnad från 1999 faktiskt har råd att fyllesms:a konstiga saker till folk man till vardags gärna vill göra ett bra intryck på. Tyvärr.
-kommer hem och inser att man faktiskt är riktigt onykter och har rökt betydligt fler än en tjyvcigg och därmed inte bör gå i närheten av sitt barn eftersom att det säkerligen skulle dö på kuppen av både akut-KOL och gud vet vad.
-inser att man på grund av ovanstående faktorer inte är i skick att amma sitt barn, trots att tuttarna står rakt ut av sprickfärdighet och man inte kan tänka på annat än att docka fast barnet och tömma ur smärtan.
-får ligga på soffan hela natten och höra hur ens sambo och barn plågas av sömnlöshet på grund av att allt inte är som vanligt (dvs att mamman ligger och nattammar hela nätterna) och drabbas av så dåligt samvete och ågren att man vill knyckla ihop hela sig själv till en boll av skam.
-vaknar klockan härliga 06 dagen efter i en sprutande fontän av bröstmjölk, springer in till en överlycklig Olle som tackar för mastodontmåltiden genom att bita tag och skaka runt den stenhårda tutten i munnen. Aj. Som. Fan.
-käka ägg till frukost som luktar avföring i min snedkopplade bakishjärna.
-få plötslig dödslängtan när hela kroppen dukar under och jag inser att jag glömt att ta min allergimedicin. Liksom lite som kronan på verket sådär.
-tvingas se på Lilla huset på prärien. Bakis. Med en son som har två nya tänder på gång samtidigt och hatar ungefär hela världen utom mig som han älskarälskarälskar och måstemåstemåste ha kroppskontakt med varenda vaken (och sovande) sekund annars kan världen gå under.
Kanske den läskigaste teateraffichen någonsin? Åh, åh! Nån borde para henne med Karlsson på taket!
Förresten slog det mig nyss att jag som 9-årig slavisk följare av Lilla huset på prärien, på allvar trodde att serien var inspelad då den utspelade sig. Ändå fattade jag av någon anledning att doktor Quinn var inspelad i nutid. Kanske för att jag hade en idolbild från OKEJ föreställande Sully på väggen. Det fanns liksom inga såna planscher på Laura Ingalls.
Förresten igen, Christian kan oroväckande mycket fakta om doktor Quinn. Typ alla karaktärers namn. Jätteobehagligt.
den 3 juli 2009
Det märks att jag efter ett år ute på landet inte är van att ha liv och rörelse runt omkring mig.
Att dessutom ha bara Olle som samtalspartner och världen utanför fönstret som bästa underhållning, har gjort att jag har blivit smått paranoid.
Varje dag vid den här tiden stannar denna man vid bänken utanför vårat sovrumsfönster. Kollar sig nervöst omkring, fipplar med nåt i fickorna och tänder sedan en cigg, som han gärna tar sittandes vid bänken.
När han nu gjorde det för säkert 15:e dagen i rad började jag bli smått hysterisk. Vem är han? Vad vill han mig? Vad är det här för hemsk konspiration mot mig?
Ja, sen slog det mig att han bara är rökare. Precis som när jag själv var rökare så gillar han säker att pausa på samma ställe hela tiden. Inte konstigare än så.
Nu börjar jag faktiskt längta efter att börja jobba igen.
(ps, håll tummarna för mig nu, har skickat in en ansökan för att få jobba som fotolabbsansvarig i en Expertbutik, hoppas hoppas!)
Alla som känner mig till vardags förstår vilken katastrof det är för mig att behöva vakna till en helt nersölad diskbänk.
Innan Olle kom levde jag efter devisen att aldrig gå och lägga mig utan att diskbänken är helt ren och fri från disk - detta trots att jag handdiskade i 7 år. (heja, i år är det 10 år sedan jag flyttade hemifrån, duktig tjej!)
Jag var till och med så ambitiös att jag alltid ställde mig och tokstädade och diskade efter en hemmafest även om den så slutade 05 på morgonen. Men det var lätt värt ansträngningen när man vaknade nästa dag i en lägenhet som inte luktade kräks, rök och fyllehångel.
Min tröst just nu när jag möts av sånt här elände om morgnarna, är att ju mer disk och skit som står framme, dess ju roligare har jag och Olle med all säkerhet haft utomhus dagen innan.
Åh, förresten förresten!
Imorse var jag med om värsta coola instinktsgrejen! Olle brukar alltid väcka mig och sen sitta och småleka i sängen, vrida runt mina tuttar och sådär. Jag är halvvaken hela tiden och behöver därför inte oroa mig för om han gör något bus.
Men idag vaknade Olle redan kvart i sex av att Christian gick in i duschen. Jag vaknade däremot inte alls.
En kvart senare vaknar jag av att jag har kastat mig upp med ett ryck och skrik i sängen, kastar mig fram och lyckas fånga Olle i benet innan han flyger rakt ner från sängen med huvudet före.
Yeeeeey föräldrainstinkt! Hur gick det annars till?
Det hela började för några veckor sedan, när Christian ringde och frågade om jag hade lust att följa med till Martin Olsson när han hade slutat jobbet.
-Martin vem? undrade jag och fick av någon anledning en bild i huvudet av en blå neonskylt.
För den som inte är så insatt i grossisthandeln i Stockholm så kan jag berätta att Martin Olsson råkar vara lite utav ett ätstörningarnas paradis, så nära amerikanskt frosseri man kan komma. Här handlar man helt vanliga matvaror, men i version jäääättestor (exempelvis en påse oregano the size of me, vilket är imponerande trots att jag är dvärg) och dessutom momsfritt, heja!
Med andra ord gned jag händerna likt Grinchen gott och väl medan jag och Sara (Christians kollega/standinflickvän-fast-extremt-platoniskt-på-jobbet) skrockande av vällust plundrade hyllorna på nödvändigheter som meterhöga stekspadar(!).
Egentligen var väl kanske det mesta därinne onödigt. Om än väldigt spännande och habegärsframkallande. Eller bara jätteroligt. Tänk er en vanlig ABBA-sillburk. Fast stor som ett människohuvud. Dra på trissor, klart man skulle bli poppis med en sån på midsommarbordet!
Men så var det då alltså en grej som jag bara inte kunde gå garvande förbi.
Delicatohörnan.
Helvete. Det är svårt att dra ur min inneboende hetsätande 9-åring som har jordens största bakverkscravings typ alltid.
Så, 400 spänn fattigare (med en månadsbudget kvar för mat på typ max det dubbla...) kom vi därifrån med två gigantiska kartonger med chokladbrownies och morotskaka. (Samma som man kan köpa på 7eleven ni vet?)
Jag lyckades övertyga Christian om att det var ett bra köp, under förevändningen att nu när vi har flyttat så kommer säkert en massa folk vilja komma på besök och då är det ju bra att ha i frysen och bara plocka fram. Guuuuud så smart, och ekonomiskt om inte annat!
Jomenvisst.
Den enda utomstående som hann smaka kakorna var Jennie tror jag. Hon pinade i sig en halv chokladkaka innan hon fick akut sockerchock, resten lyckades jag alltså smälla i mig i princip på egen hand.
Alltså, här snackar vi sammanlagt 3 kilo bakverk. På typ en vecka. Och ungefär inget annat. (jo, förutom en brieost som jag varvade med, man kan ju inte käka söta grejer hela tiden...eh...)
Trots denna smått vulgära kylskåpsplundring så stod vågen helt blickstilla på 54.4 kilo varenda eviga dag i två veckor. Himla bra, tänkte jag, då är det bara att fortsätta käka bakverk och amma bort överflödskalorierna, heja heja!
Men sen kom den såklart. Dödsstöten, i form av den i principt olagligt goda kombinationen:
Plopp lakrits.
Den har nämligen varit min vid-sidan-om-drog sedan typ två månader tillbaka. Minst en om dan har jag nog smällt i mig. Gärna lite i smyg, eftersom att det igen annan ser har inte hänt.
Men eftersom att jag har en sambo med hököga för detaljer som rör sötsaker (junkie även han) så tänkte han häromdan att han skulle glädja mig på det finaste sättet han kan: genom att köpa mig grejer jag kan käka upp. (Jessica tippade på att han är en feeder med Christian blev ledsen på riktigt när jag garvande framförde den tesen, så vi skippar det..)
Han köpte en hel jäkla grossistkartong med Plopp lakrits. 35 stycken. Fattar ni, 35 stycken! Det är så sjukt mycket att man nästan kan JoachimvonAnkabada i dem!
Men det gör jag såklart inte. Jag käkar. Nästan hela dan. Käkar, käkar, käkar.
Och så kom det som ett brev på posten nu en vecka senare och med en i princip tom godiskartong som bevis. Jag har gått upp ett kilo. För första gången sen Olle föddes har vågen pekat uppåt. Ett kilo som tydligen har satt sig direkt på låren eftersom att de lite sådär myspysroligt har börjat skava mot varandra igen.
Inte på ett gnida-trästockar-och-friktionstända-en-brasa-sätt. Men ändå så pass att man blir sjukt irriterad och funderar på att köra en gammal klassiker a'la Lady Dahmer.
Nä hörrni. Nu får det räcka med svullandet. Både jag och Christian börjar bli sådär latmjuka på magarna igen, som man blir när det vankas semester och Beach 2012 känns skrämmande nära när man bländas av sina fladdriga spökbleka lår.
Så fort jag har tömt hela lagret av Ploppar så är det Operation Nolltolerans som gäller. Gymkort, ner några kilo fett och upp några kilo muskler (Christian blev förövrigt nästan arg på mig idag över frustrationen när han insåg att jag faktiskt inte har några armmuskler kvar alls att försöka flexa med, han kunde inte tro att det var möjligt.) men framförallt får det vara slut på det här förbannade frossandet.
Jag vet bara inte hur jag ska lösa det där med gåneriviktandet. Jag har enorma lår fortfarande, som fladdrar när jag går. Men det händer absolut ingenting i det området när jag går ner i vikt, förutom att all hud blir lösare och mitt ansikte ser mer och mer ut som en arg gammal mans.
Jag ska försöka få det att bli modernt tror jag. Tillsammans med den sjukt läskiga bruden i Apolivareklamen(hon som får en att osökt erinra sig om The Ring) ska vi erövra världen med våra manshaftiga kindben! Fram för mer utmärglade spökansikten!
Alltså på allvar, den här bilden är så läskig att jag var tvungen att kisa när jag redigerade den. Och nu när jag skriver texten. /*modigmammahest82*
För dig som känner att du behöver mer bevis, skåda och häpna:
Jag tränar stenhårt på att smälta in bland alla trådsmala, bräkiga bugabeestockholmsmorsor i Marabouparken.
Det går asbra, jag har till och med tagit med mig Olles "mitt första år"-bok som jag sitter och fyller i medan han rymmer ljudlöst till andra familjer.
Sitter i bilen, på väg hem från födelsedagsfirande hos Christians bästa barndomsvän, vars föräldrahem ligger i V-tuna.
Det kändes konstigt att åka ut dit igen, för första gången på nästan exakt en månad. Det är inte alls länge sedan vi flyttade därifrån. Ändå känns det som en annan livstid, någon helt annans liv. Som någon tragisk berättelse ur Mitt Livs Novell som man är glad att kunna gotta sig i utan att själv behöva uppleva.
Kan inte ens fatta hur dåligt jag mådde där ute, känns helt surrealistiskt. Ångesten som nästan anföll mig så fort jag såg hustaken i vårat område när vi svängde upp över backen. Den vidriga rädslan, tänk om jag aldrig skulle bli bra igen.
Minns att jag sa till Christian att det enda jag önskade var att få tillbaka grundtryggheten igen. Tänk er själva, att gå omkring i sitt eget hem och vara livrädd med hjärtklappning varenda sekund. Rädd för något man inte ens kan sätta ord på.
Kan inte ens fatta att det är mig dessa rader handlar om. Jag är en helt annan person nu. Självsäker, stark, modig, glad, kär och lycklig.
Det enda fina minne jag tänker välja att förknippa med just V-tuna, är det som alltid sköljer över mig exakt på den punkt där bilden är tagen på motorvägen.
Det var här vi åkte, natten till den 19:e augusti 2008, på väg in till Danderyds sjukhus. Vi var ungefär 500 meter därifrån och jag fick min sista värk innan vi kom fram till parkeringen.
Trots den vidriga smärtan hann jag tänka att det här, här och nu, är den sista stunden i mitt liv som jag bara är jag. Den sista stunden jag inte lever med hjärtat i halsgropen och en kärlek som är större än allt. Nu kommer han, vår Olle.
Och det gjorde han, med buller och bång. Det tog sedan säkert flera månader innan jag kunde åka förbi just den här platsen utan att börja gråta.
Danderyds sjukhus kommer för mig för alltid vara platsen där mitt liv tog sin största vändning. Och började, på riktigt.
En himla fin sak, är när ens bästa killkompis ringer en helt appropå ingenting, med ursäkten att "jag satt och tänkte på något sött och då kom jag att tänka på dig."
Så himla, himla enkelt och fint.
den 30 juni 2009
Äsch hörrni, vem orkar bry sig om bloggar när det har varit 30 grader varmt i en vecka och still going strong?
Vi hänger mest i Marabouparken och spelar fotboll, badar i plaskdammen och räddar Olle från rymningsförsök till andra barnfamiljer. Men viktigast av allt just nu är att min kära kära vän Sara har fött kanske världens vackraste pojke.
Det förvånade mig nästan hur sjukt känslomässigt engagerad jag blev i den stora tilldragelsen. Helt uppenbart kommer med andra ord resten av sommaren och hösten vara en enda stor känslokavalkad med tanke på att minst 12 bebisar kommer att födas i min umgängeskrets. Ojojoj.
Dessutom ska ju Schulman få barn vilken dag som helst nu. The excitement! På riktigt!
Ja, vi har väl alla upplevt det någon gång. Ångesten av att logga in på Facebook och först bli glad över att se den lilla röda flaggan som visar att något nytt spännande kanske har hänt. För att sedan bli varse att det totalt ospännande och snarare läskiga och hemska är att man har blivit taggad i någons fotoalbum.
Allra helst av någon man känner lite sådär halvt, någon man har varit på samma fest med kanske. Någon som inte skulle kunna bry sig mindre om att ens fyllekräksprängda ögon stirrar som ett rådjur in i kameran.
Jag kan tänka mig att även den mest perfeka tuttlisan har drabbats av denna ångest och Facebookrädsla någon gång.
Då skulle jag vilja passa på att lyfta fram ytterligare en dimension av denna rädsla. Den må vara ytlig och alldeles väldigt narcissistisk, men ack så vidrig.
Om man säger såhär, jag tackar och bockar ofta i mitt stilla sinne över att Facebook hann bli ett fenomen ganska exakt lagom tills jag gick ner till min målvikt, från 84 kilo (vid invägningen på ViktVäktarna, men nog vägde jag säkerligen närmare 90 kilo strax innan) ner till 57 kilo till våren år 2007.
Det innebar alltså att jag för första gången i mitt liv kunde känna mig helt okej med att lägga upp någonting annat än bara ansiktsbilder på nätet.
Okej, nu måste jag bara varna för grov generalisering här och jag kan tänka mig att några utav mina läsare som jag vet kämpar med vikten kanske kommer ta illa upp, men det var såhär jag upplevde min tillvaro som överviktig, det här är min erfarenhet:
Man kan klart och tydligt se en skillnad i exempelvis min bilddagbok, som jag startade våren 2006, om man jämför början mot slutet. Det var bara ansiktsbilder. De flesta överviktiga kan få till schyssta sådana, det är bara att hålla kameran lite snett ovanför sig och titta uppåt, då framträder kindbenen mer. Sånt som alla vet.
Jag kan bli så ledsen när jag tittar på bilder från den tiden. Ledsen för att jag verkligen kämpade för att se fräsch ut, köpte så mycket fina kläder, gjorde mitt bästa för att smälta in. För inombords kände jag mig ju precis som alla andra, jag var som vem som helst. Köpte bara lite större kläder.
Ärligt talat, det var inga problem att få hångla eller ligga som tjockis. Jag tror jag jobbade på ganska bra. Som det förbannade uttrycket att "feta är bättre i sängen, för att de har mer att bevisa". Någonstans kanske det ändå stämde för mig.
Jag fantiserade om att se ut som en porrstjärna, kasta med håret och ha perfekta, fasta tuttar som skumpade runt i slowmotion medan man låg. Men det var inte riktigt så det såg ut i verkligheten, långt därifrån. Så ja, jag jobbade för det, för att kompensera någonting som jag trodde var livsviktigt. Och det kanske det var i sena tonåren, nog var det väl rätt livsviktigt att vara perfekt?
Jag kämpade konstant mot den stereotypen jag faktiskt var: En fet, rökande, sjukskriven kattkärring. Ändå var det allt annat än vad jag kände mig som inombords.
Jag vet att det låter klyshigt, men jag är samma person inombords nu som då, men med den stora skillnaden att jag faktiskt har självrespekt nuförtiden.
Att gå ner drygt 30 kilo, som jag nu har gjort allt som allt, det är verkligen en jäkla resa. Man måste omvärdera både sig själv och sin omgivning. Man upptäcker nya saker som att det faktiskt gör skitont att sitta med en benig röv mot en träbänk. Att ens barn tycker det är obekvämt att ligga och vila på ens arm, för han får nyckelbenet intryckt i kinden.
Man upptäcker också mindre angenäma saker, som folks skämt om "fetton". Att jag till och med kommer på mig själv med att garva, haka på. Jag hatar det!
Men värst av allt, man får precis alla sina rädslor befarade:
-Ja, folk tycker att man är ett förbannat dumfetto om man köper för mycket skit på ICA. Folk tittar faktiskt ner i ens varukorg och undrar varför man inte har några spärrar, varför man inte rycker upp sig. Som om nån någonsin skulle tänka samma sak om en vältränad person köpte en påse chips eller en godispåse modell större?
-Ja, man är först och främst just ett fetto. Med alla fördomar som kommer därtill, att man är korkad, lat, svettig, luktar illa, är ständigt hungrig och sugen på onyttigheter.
För att överhuvudtaget kunna göra något annat intryck än ovanstående, så måste man bevisa så förbannat mycket. Man måste vara sjukt duktig på någonting, ha nåt coolt partytrick, vara roligast i gänget eller tätast och generös som fan. Men ändå hela tiden jobba i motvind, mot folks djupt inpräntade fördomar.
Det är så förbannat vidrigt egentligen. Och det här fattade jag inte ens förrän jag blev normalviktig. Fattade inte att det kunde vara så stor skillnad, att man som smal och hyfsat snygg tjej faktiskt kan få ett så totalt annat bemötande.
Jag har kommit att behöva omvärdera varenda situation i mitt liv som överviktig, försökt utröna exakt hur pass mycket folk faktiskt bara såg en som fettot i gänget. Exempelvis det där med att jag alltid var "den mulliga lillasystern" till mina två trådsmala och svinsnygga storasystrar, som numera innehar precis lika vanliga kvinnokroppar som jag och de flesta andra.
Minns en episod från den tiden jag jobbade på Fotoquick, då jag var som störst men ändå också la ner mest tid på mitt utseende, eftersom att jag stod i kassan hela dagarna och mötte kunder.
En kille som hade lite problem med sin kamera hjälpte jag lite extra, gav honom tips och råd som kanske inte direkt är standardbemötande i butiker. Han lyste som en sol när han gick därifrån, och en timma senare kom han tillbaka med en bukett rosor och frågade ut mig på middag.
Jag tackade såklart nej eftersom att jag hade pojkvän (om än kanske jordens bottennapp, väldigt puckat!) men levde på den händelsen resten av dagen och lägre därtill.
Men i takt med att kilona rasade av något år senare och jag även fick ta del av folks fördomdar, liksom lite backstage, så kunde jag inte låta bli att tänka cyniska tankar såsom "tänk om jag blev lurad? Tänk om det bara var ett skämt?" Typ, "vem vågar låtsas bjuda ut fettot?" eller något annat löjligt vad. Man är så higschoolfilmskadad.
Åter till ämnet, Facebook och dessa förbannade taggningar (Varför finns det ingen funktion för godkännande innan en tagg visas? Borde inte det vara självklart?) som bara skapar ångest.
I princip, om man vill någon riktigt illa, så är det ju bara att slänga upp den vidrigaste fyllekräkhångelbild man kan tänka sig. Jag tror nog att vi alla sitter på några såna guldkorn, tagna på våra "vänner" från förr.
Det krävs bara ett enda illvilligt musklick för att sabba någons dag eller tillvaro.
Jag vet, hela det här inlägget är en enda stor kavalkad av självupptagenhet, men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det ändå känns viktigt vad som dyker upp på just Facebook, det är ju det enda stället där man inte kan gömma sig bakom ett alias och en avatar. Alla är sig själva, blottade till förbannelse ibland.
De flesta går nog omkring med rädslan för att någon riktig jävelskap till taggning kan dyka upp, nån fyllebild eller gammalt skolfoto som man inte alls vill kännas vid.
Men sen finns det nu alltså ytterligare en dimension av taggningsångest. Den där vetskapen om att vem som helst kan slänga upp en bild från förr, där jag ser ut som jag, fast i fatsuit. En fatsuit fullproppad av självdestruktiva handlingar och tankar som är för ångestladdade för att sätta på pränt.
En typisk bild som skulle kunna föranleda ett sådant taggningsscenario, typ "Här var vi på besök i Göteborg, semester -06, vad mysigt vi hade, eller hur Amanda?" "Ja, och vilken spolformad kropp jag hade och vad jag hatade mig själv just där och då!"
Eller ännu värre, tjockisbilder på både mig och Christian tillsammans, där vi är både svettiga, fulla, fula och sönderbrända.
Eller nej, det här är värst! En bild där fettot gör en gladhungrigmin och äter flottig mat på flottig restaurang.
Det är lite som det där avsnittet av Vänner, där Monica har på sig fatsuit för första gången och sedan käkar en kaka och dansar i slutet, medan publiken kiknar av skratt.
Det avsnittet sändes för första gången medan jag fortfarande var ungefär lika fet som hon. Jag satt liksom och väntade på det roliga i sammanhanget, att det skulle komma en rolig punshline som alla verkade fatta utom jag.
Men det var liksom inte mer än så.
En fet människa som käkar en kaka. Och dansar. Så-sjukt-jävla-pissapåsigroligt! Den kör vi på, sa manusskribenterna, det blir roligt.
Så ja, där har ni det. Jag är rädd att någon ska slänga upp en bild på mig i min fatsuit. En dräkt jag har klätt av mig för länge sen. Jag kan förhoppningsvis roa på andra sätt nu.
