En liten inkonsekvent fågel...

Leffebloggen.

(So much for löften. Klart jag aldrig i helskotta kommer kunna hålla mig från att blogga. Så snart jag har orkat komma på hur man arkiverar en hel blogg så kommer Novellskrivarn raderas helt och hållet och Leffebloggen will be last man standing. Hejrå!)

Breaking up is in the air.

Först och främst, nu ska vi bortse här från det faktum att svininfluensan har pajat ungefär hela min kropp och tillvaro och under senaste månaden bjussat på festligheter som feber, hosta, muskelvärk, spyor, sittsovande i soffan i 25 nätter (and counting!) och bäst av allt: flera revben som har både spruckit och gått av!

Men utöver detta har jag gått omkring med en jobbig känsla i magen, en stress som har gjort att jag är fulkissnödig hela tiden och har svårt att sitta still. Det beror inte på vår absolut akuta ekonomiska sits och inte heller nåt trams som att jag skulle vara gravid igen eller så. Ligga, vilket trams!

Nej, jag fattade just precis alldeles nyss att den där jobbiga magkänslan har berott på bloggen. På Novellskrivarn. Som bara hänger här ute i tomma interwebbzzzz och väntar på att bli påfylld och utnyttjad.

Men jag pallar inte mer nu. Jag gör faktiskt inte det.

Att ge upp bloggen har inte ens varit en existerande tanke hos mig, tvärt om. Jag har pausat den några gånger - mer eller mindre frivilligt bör tilläggas - men den har alltid varit mitt hjärtebarn som jag har längtat tillbaka till.

Men nu gör jag inte det längre. Jag orkar inte fortsätta fläka ut hela mitt privatliv på internet, vara så förbannat tillgänglig och öppen för vem som helst att bläddra runt i. Det känns inte okej, jag är alldeles för ängslig för sånt.

Jag behöver dessutom få skriva bara för mig själv, för min egen skull. Utan pressen att underhålla, rädslan att bli ifrågasatt eller idiotförklarad, att behöva ursäkta att man är gnällig och tråkig periodvis, hela tiden ha ambitionen att bli sedd och läst av fler.

Det är ju inte det som är tanken egentligen. Jag vill ju bara vara en vanlig fiskpinnemammablogg, skriva helt meningslösa saker om min vardag. För är det nån som kommer uppskatta det i framtiden så är det jag. Och Olle. Och kanske hans framtida fru/man och eventuella barn.

Jag hade gett min ena hand och alla hårstrån på huvudet för att få ta del av Christians föräldrars tankar, minnen och upplevelser från när han var liten. Liksom lägga färdigt pusslet. Men det går inte, de är döda och hans mammas dagböcker är och förblir olästa, såsom hon önskade.

Den här erfarenheten har fått mig att inse att det är viktigare vad jag efterlämnar till framtiden, än vilka flyktiga läsare jag lyckas underhålla här och nu.

Ni* ger med största sannolikhet blanka fan i att Olle har fått tre nya tänder den senaste veckan och att han under samma tidsperiod även har lärt sig att flirtblinka med ögonen och ger de hårdaste kramar och pussar man kan tänka sig.

Man läser, ler kanske på sin höjd lite igenkännande eller längtande, går sedan vidare till nästa blogg. För bloggar är och förblir förbrukningsvaror.

Olles liv ska inte vara en förbrukningsvara, inte mitt heller.

Därför kommer jag sluta blogga nu. Helt. Ingen paus, ingen hemlig blogg (ja, jag hade faktiskt en sådan under några dagar i somras, det gick ju sådär..). Ingenting.

Däremot en alldeles skittråkig och enkel dagbok. Ett Worddokument. Helt och hållet för mig själv, än så länge.

När det här beslutet ramlade över mig för drygt en timme sedan så försvann allt magont på direkten och byttes på en sekund ut till fjärilar i magen. Helt sjukt, som en förälskelse! Eller kanske bara helt enkelt en lättnad.

Nu får det vara slut på självbekräftelseonanin och utfläkandet på internet, detsamma gäller även på Facebook. Kompislistor ska rensas, hej och hå.

För jag vet ju faktiskt att den enda anledningen till att en hel del av mina gamla högstadieklasskompisar har addat mig, är enbart för att se om jag blev en fet, rökande, socialbidragstagande, misslyckad tonårsmorsa eller ej.

Tji fick dom, ja nästan i alla fall. Jag hann ducka i tid och det känns förjävla bra.

Det lustiga är att det här med att sluta blogga, bli mer privat, känns som en epidemi just nu. Min absoluta favoritblogg (ja, nu erkände jag det!) bland mina vänner, Jennies, meddelade sitt avsked idag och det känns helt jävla skittrist, för jag älskar ju trots allt att vältra mig i bloggar.

Men det är ett förståelig beslut. Och lustigt, eftersom att jag läste avskedsinlägget bara en liten ynka blinkning efter att jag själv hade bestämt mig. Där ser man.

Även Hanna går i samma tankar, även om de verkar lagda på is för tillfället, och Elina gjorde slag i saken häromdagen och har gått från storblogg med rabiata bantarfans, till hemlig blogg för sina vänner. Modigt!

Så, nog med trams. Inga utdragna avsked eller sammanfattningar. Det har jag knåpat och tråkat ut er med så det räcker bakåt i tiden.

Den som känner sig snuvad på konfekten och älskar bildkavalkader kan känna sig trygg i att detta, detta, detta samt detta inlägg sammanfattar skiten rätt bra. Så är väl läget än idag antar jag.

Tack för allt!

Ajö.

Nämen kolla, jag fick dela plats med Snygg-Petra på avslutningsbilden!
Petra som dessutom blir fruga om bara några dar, jomenvisst!

* Efter att ha fått en kommentar från en vän angående denna del så känner jag att en omformulering egentligen är på sin plats, men jag gör såhär istället och kopierar mitt svar till henne ungefär rakt av:

Jag vet att flera av mina nära vänner och familj har läst bloggen och varit nästan mer engagerade än jag själv periodvis, och det betyder oerhört mycket!

Men nuförtiden så sker ju ungefär all kommunikation ändå via Facebook och jag kommer mer och mer begränsa så att just bara de som faktiskt bryr sig och finns på ett konkret sätt i min tillvaro kommer ha tillgång till min Facebookprofil fullt ut. På så sätt kan man ha en mer öppen dialog också istället för några kommentarer i bloggen. Det blir mer flytande på Facebook.

Det känns bra att rensa, och det känns bra att slippa hänga ut allt på en helt öppen blogg. Jag vill vara privat, men också öppen. Det är en svår balansgång.

Hur som helst tror jag att det är enormt viktigt att vi börjar ta hand om varandra på riktigt, bortanför bloggar och Facebook och allt vad det heter. Ta oss tid att träffa varandra och fråga hur det är. Vi är lika stora bovar i dramat allihop.

Fjörtiartonde förtydligandet.

Det är så svårt med Christian, för han fattar inte alltid vad jag skriver. Eller snarare, inte så ofta.

Han misstolkar jämt mina blogginlägg och det är svårt att veta då om det bara är han som inte tänker som alla andra, eller om han är den enda som vågar säga ifrån när nåt jag skriver verkar puckat.

Han sa tidigare idag att gårdagens blogginlägg verkade så konstigt, som om jag klagade över att alla våra vänner är på flykt från oss. Herregud, det var ju verkligen inte alls så jag menade!

Så, om det nu är så att någon uppfattade det jag skrev som att jag gnällde över vilka kassa vänner vi har, så måste jag faktiskt få förtydliga lite.

Vi har så jävla fina vänner.
Omtänksamma, lyhörda, roliga och empatiska.

Problemet är bara att vi bor i Stockholm. En stad där varje resa tvärs över stan (ja, typ alla vi känner bor söder om stan och vi bor i nordväst) med lokaltrafiken lätt blir en heldagsutflykt. Har man bil så kan man fastna i de mest ändlösa köerna och det är inte heller så lattjo. Dessutom måste man betala tullavgifter också om man åker från inne i stan.

Utöver transportproblemet så har de flesta vi känner barn själva som behöver tas hand om, en hel del har riktigt små barn också. Eller så jobbar de som galningar och är måna om den lilla fritid de har för att få vardagspusslet att gå ihop.

Med andra ord, i den livssituation vi befinner oss i så är man mer eller mindre piskad att sätta allt hopp till den äldre generationen, sina föräldrar. För så "ska" föräldrar vara. Där.

De kommer över och hjälper till att borra upp en bokhylla. De tar ut ungarna till lekplatsen om man känner sig hängig (bakis?) en söndagsmorgon och de kommer över med matlådor när man kommer hem från BB.

Tror jag i alla fall. Jag vet inte. Det är den schablonbilden jag har av mor- och farföräldrar till ens barn, att det ska vara så. Jag önskar att det var så.

Men det är svårt med Stockholm, en stad full av f.d. lantisar som flytt sina hemstäder där de aldrig riktigt kände att de passade in. En stad fylld av vuxna barn utan familjer, som bygger upp en substitutfamilj bestående av nära vänner istället.

Jag har alltid tyckt att just den grejen har varit så fin med Stockholm, att man lär sig att uppskatta sina vänner så mycket istället, för man kan inte ta dom för givet på samma sätt som familjen.

Så, vad gör man då i ett sånt här läge, när man sitter hemma och ugglar med en sjukdom som ingen vill ta i ens med tång (min läkare ville inte ens undersöka mig!)? Det känns liksom som att det är där föräldrar brukar komma in i bilden. Man pysslar om sina barn när de är i en nödsituation, grissjuka eller ej.

Det är bara så himla svårt att göra när man är död, som Christians föräldrar är.

Och min pappa (som bor i Kinna, vilket lika gärna kunde vara Kina) önskar väl säkert att han var död, med tanke på att han har förlorat både hem, fru och fem barn över en natt. Sen har jag såklart min ömma moder men även hon har drabbats av svininfluensan samtidigt som oss och det känns väl som en sådär halvbra idé för henne att sätta sig på ett tåg och åka hit då.

Christian har förvisso en syster som lever med bördan på sina axlar att uppfylla sin mors sista önskan innan hon dog; att systern skulle ta hand om Christian (som vid den tiden var mer en pojkspoling, även om det bara var fyra år sedan hon gick bort).

Men vem är sugen på att dra till The House of the Schweinflu när man om någon vecka efter 7 långa års väntan äntligen ska få åka tvärs över planeten för att hämta sin adoptivdotter? Tror inte det.

Nä, så ibland känner man sig lite ensam. Och ynklig.
Och självömkande så in i helvete.
Men det går över snart.

Tills dess ska jag roa mig med att äta kanelbullar, det är jag skitbra på (förresten har jag gått upp 5 kilo sedan jag slutade amma i somras, highfive!).

Der Schweinflu, I has it.

Men åh, så himla misslyckat!

Min blogg var ju min pride and joy i nästan ett års tid. Den gjorde mig glad och peppad. Tanken var att den skulle vara lättsam med en humoristisk ton, inte sånt här himla dravel och tråktrams.

Jovisst, klart man behöver gnälla av sig då och då, men vem orkar lyssna på någon som hela tiden bashar ner på sig själv och sin tillvaro? Tänk på barnen i Afrika osv osv. Men det har varit svårt att veta var jag skulle börja, eftersom att allt ju tycks hända som dominogalenskaper efter varandra, jag hinner inte pausa och reflektera tillräckligt länge innan något nytt jävelskap händer.

Jag skulle helt enkelt behöva en helt vanlig Leffeblogg där jag kan skriva typ "kära dagbok, idag åt jag två mackor till frukost och bytte 13 bajsblöjor på en och samma dag" (jo, det har säkert hänt). För då skulle jag liksom kunna fortsätta ha Novellskrivarn vid sidan om, där jag sköter mina långa ändlösa utläggningar om både smått och stort. För jag gillart. Och det borde ni med göra, varför skulle ni annars vara kvar?

Alla gillar att gnälla ibland, och även om de två senaste inläggen (eller fler, minns inte) som jag skrivit enbart har innehållit gnäll, så måste jag får göra det igen. Jag måste få ur mig det här.

För det första: Min far ska skiljas från sin fru sedan 17 år tillbaka. De har fem barn tillsammans och en enorm treplansvilla med bland annat en flygel i, som kostar 30 000 att försöka frakta ut med lyftkran genom fönstret.

Men skitsamma, huvudsaken är att den här skilsmässan kan mycket väl vara den vidrigaste jag hört talas om på länge. Så mycket dumheter, fula påhopp hit och dit, anklagelser och gud vet vad. Jag blir helt matt.

Mitt uppe i allt detta står då alltså vi, pappas sammanlagt åtta barn och tre barnbarn. Och vi har ingen jävla aning om hur vi ska förhålla oss till allt det här. Saker som jag fortfarande inte ens kan skriva om för att det är så vansinnigt och överjävligt.

Så ja, det upptar helt klart mina tankar. Det är inte konstigt om jag har varit en surpotta på sistone.

Till detta kommer också det faktum att jag har gått och dragit på mig svininfluensan. Jojomen, det är sant!


Jag hade liksom en bild utav att det bara var ett gäng svaga, krassliga människor som skulle drabbas. Att de skulle ligga i små högar i stängda E.T-korridorer där folk gick omkring i vita helkroppsmasker och skrek "watch out!" till varandra så fort någon smittad gjorde en ansats att lyfta ett pekfinger för att be om hjälp att ta sig upp ur sin böldpestormgrop.

Nä, riktigt så är det ju alltså inte att ha svininfluensan, visade det sig.

Jag är bara sjuk. Jag har haft feber i fem dagar nu, muskelvärk i hela överkroppen, absolut ingen kraft eller ork till någonting. En huvudvärk som inte är av denna värld och en hosta som känns som att lungorna är på väg att abdikera. Så är det.

Det jobbiga med att ha svininfluensan är inte influensan i sig, utan alla omkringliggande faktorer. Tack och lov så verkade det som att det var Olle som smittade mig, små barn i hans ålder kommer tydligen ganska lindrigt undan. Han hade feber några dagar och var snorig, men det var allt. Nu är han pigg och kry. Jag hade aldrig kunnat fatta att det var influensan han hade och därför var jag också korkad nog att dra med mig min nyvunna (latenta) smitta på Hannas 30-årskalas dagen innan jag insjuknade...

Värre är det med oss vuxna, Christian har känt sig väldigt hängig i flera dagar och själv håller jag på att bli vansinnig över att aldrig någonsin få vila. Bara lägga mig på soffan och slappna av (vilket jag förvisso borde göra nu, när jag för en gångs skull har lägenheten för mig själv medan C är och handlar med Olle, men jag får sån förbannad huvudvärk och hosta när jag ligger ner).

Man känner sig som en pestsmittad. Som att man borde ha en röd, blinkande neonskylt ovanför sig när man är ute. Akta akta akta!

Vi har trots allt barn. Han måste få leka, han måste få vara i lekplatsen och ute i friska luften.

Ja, jag vet, nu är ni ett gäng föräldrar som vill skjuta mig. Men för det första smittade jag bara de första dagarna och dessutom tar jag inte i nånting när jag är ute och jag går alltid undan när jag hostar utomhus. Tro mig, det finns ingen som är så paranoid nu som jag. För jag vet ju hur jag själv skulle ha reagerat om jag visste att någon utav föräldrarna gick omkring med svinis på lekplatsen. Fyfan vilket förakt, vilken rädsla. Och nu är jag en utav dom.

Så, det jag vill förtydliga här är att det är inte influensan i sig som är det jobbiga, det är att det är så förbannat svårt att handskas med den när man har barn. Man kan helt enkelt inte duka under, man måste fortfarande laga mat, leka, tvätta, komma ut i friska luften och allt sånt som man inte ens har en fjärts energi att klara av.

Men man bara gör det. Man har inget val.

För mitt uppe i allt så kommer ju utanförskapet. Helt plötsligt finns man inte. Folk säger "åh, stackars, krya på dig!" och tänker sedan att de inte ens vill sätta foten i Sundbyberg. För här finns smiiiiiittaaaaan nu. Jag skulle säkert resonerat likadant.

Men vem fan ska ta hand om Olle?

Jag har aldrig känt mig såhär ensam och övergiven i hela mitt liv. Det är i sådana här stunder man får bevittna om ens korthus till kontaktnät faller samman eller ej, vilket det tyvärr har gjort nu.

Media har blåst upp det här med svininfluensan till sådana oändligt överdrivna proportioner att folk är helt jävla livrädda. Att tanken inte ens skulle slå dom att ställa upp, finnas där och bara ta ut ett litet osmittande barn till en lekplats, så att de sjuka föräldrarna kan få chans att vila upp sig och bli friska snabbare.

Jag menar inte att vara martyr nu. Det är såhär det är. Jag hade nog agerat lika passivt själv i samma situation, man blundar liksom och hoppas att någon annan ställer upp, för själv vågar man inte ta risker. Särskilt inte när man har barn, det är klart.

Det ska bara bli så himla intressant att se vad som händer den dan när folk börjar insjukna lite var stans omkring en. När ingen vill hjälpa någon, men alla behöver hjälp. Grattis alla barn.


Edit några timmar senare: Självklart har inte "alla" dragit sig undan och försvunnit. Givetvis har vi folk runt omkring oss som bryr sig, det är inte så jag menar. Det är bara en känsla, en väldigt konstig känsla. Att hur mycket man än skulle behöva avlastning eller bara lite socialt utbyte så går det inte. Vem utsätter sig frivilligt, trots att smittorisken är över?

Och NÄR är den över egentligen? Alltså, när kommer folk känna sig okej med att träffa oss eller komma hem till oss? Jag har ingen aning. Jag skulle inte kunna avgöra det själv om vi stod på andra sidan heller.



Ps, om man ändå ska försöka vara lite positiv mitt uppe i allt så vill jag passa på att be svininfluensan och allt vad det heter att dra åt helvete och istället fokusera allt allt ALLT på det faktum att Elin och Joel blev föräldrar idag, till en liten Sixten! HURRA!

Dödgrävarn.

En gång för en massa år sedan, bråkade jag med en nära vän som slutligen kallade mig för dramaqueen. Hon anklagade mig för att gå igång på att skapa drama, att jag behöver det i min vardag för att funka. Fyfan vad ont det gjorde, fyfan vad jag grät och tyckte synd om mig själv. Och skapade på så sätt lite snyggt ännu mer drama.

Det där har förföljt mig sedan dess. Stämpeln dramaqueen. Och även stämpeln "noll självbevarelsedrift" vilket jag förärades med nyårsafton 2005 och har jobbat så långt bort ifrån som möjligt sedan den dagen, det går faktiskt skitbra.

Mindre bra går det där med att sluta vara en dramaqueen.

Jag fattar inte vad fan som är mitt problem, varför jag inte bara kan tagga ner och antingen sluta gnälla och skrika och vara arg hela tiden, eller helt enkelt bara göra någonting åt det, jobba i motsatt riktning och konfrontera problemet.

Jag är snart 27 år ung, är skapligt smart, begåvad, kvicktänkt, rolig, en jävel på att skriva CV:n. Har slutat vara en tjockis och bantat bort hela 33 kilon på knappt två år, har däremellan även passat på att föda en sjukt bra liten kille helt utan smärtstillande (mot min vilja, men ändå) och även klarat att hålla mig till en och samma man i snart fyra år. Jag äger en lägenhet i fina Sundbyberg och har en massa spännande karriärsalternativ framför mig, står i startgroparna att förverkliga diverse drömmar och starta eget.

Ändå sitter jag här i soffan och stirrar apatiskt framför mig.

Jag hänger upp mig på alla måsten, stör mig på att jag dubbelbokar möten och glömmer bort att höra av mig till mina vänner. Skjuter på allt som är livsviktigt och gräver ner mig i petitesser. Minikrisar a'la fjortis genom att hänga på stadens gator till 05 på morgonen och tittar på soluppgången med främlingar istället för att sova tryggt i min sambos famn.

Får all uppmuntran och kärlek i världen av nämnda livspartner, men går ändå konstant och väntar på domedagen, förbereder mig på att det inte kommer funka, att jag kommer att ge upp.

Att vi blir det där anonyma paret i den överväldigande statistiken över småbarnsföräldrar som inte klarar pressen, som väljer att gå skilda vägar. Som samtidigt väljer bort 50% av sitt barns uppväxt. Som gråter sig igenom vardagskvällarna av längtan och ångest.

Jag tar ut allt det här i förskott, tar för givet att det är så det kommer bli. Att jag kommer misslyckas.

Jag går så fullständigt upp i den här känslan av misslyckande och självförakt att jag hamnar i gamla destruktiva hjulspår direkt. Käkar onyttigheter i mängder utan eftertanke. Köper skitprylar jag inte behöver. Surar över att jag blev varslad efter att ha investerat nästan tre år och en massa obetald övertid på ett företag som utan att blinka beslutade sig för att varsla mig när jag blev mammaledig. Förtränger att jag inte har något jobb, att jag inte är ledig längre och att Christian faktiskt är hemma nu för att jag ska jobba. Med ett jobb jag inte har.

Vi har inga pengar, jag är röksugen, har inget tålamod och känner att jag vill slå sönder huvudet i tusen bitar mot väggen så fort Olle matvägrar eller klänger sig fast vid mina ben när det enda jag vill är att rymma hemifrån och aldrig mer komma tillbaka.

Sen plågar det dåliga samvetet ihjäl mig och jag måste pussa på Olles jordgubbsyoghurtdoftande hals tills jag inte får någon luft och tills jag har glömt bort allt allt allt som var jobbigt.

Som till exempel att vi fortfarande inte har ställt Olle i dagiskö. Han är snart 13 månader gammal. Det är förjävligt. En person som jobbar på förskola kallade mig till och med för utvecklingsstörd. Med all rätt. Fy. Fan. För. Mig.

När jag fortfarande bodde hemma och var en sisådär 15 svåra år gammal, så brukade mamma spara alla tomma glasburkar och trasiga glas i en kartong. Sen när jag blev riktigt hederligt jävla förbannad och inte kunde behärska mitt humör, så skickade vi med gemensamma krafter ut mig med kartongen till soprummet ute på parkeringen.

Där kunde jag i godan ro stå och kasta sönder varenda glas, det hårdaste jag kunde, mot glascontainerns botten. Jävlar så bra det kändes när jag hörde glaset spricka och skärvorna fara åt alla möjliga håll. Terapi i all sin enklaste, billigaste form.

Jag behöver helt enkelt en glaskartong och en soprum igen.
Det är räddningen.

Ett år på jorden.

Efter att jag skrev förra inlägget för nästan en hel månad sedan, så hände det så mycket på så kort tid att allt liksom bara brakade ihop. Jag visste inte var jag skulle börja någonstans sen, för jag kunde inte bara fortsätta skriva som vanligt men samtidigt hade jag varken tid eller ork att redogöra för allt som har hänt.

Jag hade tänkt skriva ett "det här har hänt"-inlägg i punktform, men vem bryr sig?

Skitsamma, jag har hur som helst haft en väldigt händelserik sommar. Omtumlande, spännande, tårfylld, hemsk, rolig, social, fnittrig, kärleksfull och helt fantastisk.

Viktigast av allt är dock att min älskade son Olle fyller 1 år idag!




Det är helt sjukt, mitt lilla spädbarnsknytt som alldeles nyligen låg och sprattlade på rygg (åh vad alla ojade sig, "kommer han någonsin lära sig ligga för sig själv och leka på mage?"), är numera en 1-årig kille som stapplar runt, sover själv hela nätterna i egen säng, lär sig nya ord hela tiden, har slutat amma och fått hår! Ojoj.

På många sätt känns det som att det här året har gått helt svindlande fort, att det var alldeles nyss som jag låg på Danderyds sjukhus och kämpade för mitt liv utan varesig lustgas eller någon annan smärtlindring alls, för att efter bara någon timma med värkar äntligen få träffa min son.


Samtidigt har han ju funnits i mitt medvetande så himla länge. Ända sedan 24 juli 2007, då vi spenderade vår sista semesterkväll i Bryssel, jag och Christian. Vi hade Det Stora Snacket om vad vi egentligen ville med vår framtid.

Två trötta, regnblöta turistbussresenärer i Bryssel -07.

Christian hade den där inställningen som nog många män har, att de inte vågar skaffa barn förrän de har ett radhus, körkort och bil, kan försörja hela familjen och gärna vara 45 år gammal också så att man är vuxen på riktigt.

Så efter en hel del utpressning och tårar från min sida (ja, så hemsk måste man vara ibland för att få sin vilja igenom) så var ändå tillslut även Christian lika pepp som jag på att bilda familj och börja försöka utan skydd.

Kanske, bara kanske, var det just den där grejen att försöka, utan skydd, som var det roliga för honom, till en början i alla fall.

Fyra månader och en massa ägglossnings- och graviditetstest senare stod jag där i badrummet klockan 06 på morgonen och stirrade på graviditetstestet i min hand.

Där var han, Olle. Första tecknet, första hälsningen. I kissform.


I 1 år och 9 månader har han funnits i min absoluta närhet, i vartenda andetag jag tar, i varenda tanke jag tänker. Olle är allt.

Lite till. (Som om jag vet vad måttlighet är.)

Okej, jag ska försöka att inte bli lika långrandig som sist, tänkte bara passa på att tacka er som faktiskt orkade ta er igenom hela inlägget och också höra av er både i kommentarsrutan och privat med råd och omtanke. Det betyder så mycket.

Helt fantastiskt att få se att jag lyckades beröra även er som har rört er i det tysta, i periferin, men som sitter inne med egna erfarenheter också. Det är det som är så sjukt, att vi alla sitter med mer eller mindre tungt bagage inom oss, som skulle må bra av att få luftas lite.

Jag vill understryka att tanken med mitt inlägg inte var att få gnälla och leka martyr för att locka sympatier, utan just främst för att ventilera sånt som jag aldrig har vågat prata om. Det har varit som en slags familjehemlighet, som jag har anförtrott mig om inför de som stått mig närmast.

Så kan man ju inte ha det, det är skitviktigt att man vågar ventilera svåra ämnen som psykiska sjukdomar och de eventuella tragiska omständigheter man har varit med om, det är trots allt just detta som har format en till det man är.

Jag önskar att det hade funnits fler vittnesmål att läsa om hur det är att växa upp med en förälder som är bipolär, när jag var liten. Så att jag hade fattat att jag inte var ensam. Som sagt, det här är inget unikt och kanske inte heller sådär jättewowfruktansvärthemskt.

Det hemska är däremot att på den tiden pratade man inte om sådana här saker, psykiska åkommor var tabu och ett ganska outforskat område. Mamma berättade för oss att pappa var sjuk, men inget mer än så. Det vi fick höra var "ta det lugnt nu och försök vara snälla, pappa är sjuk och mår inte bra."

Hur handskas man med det som liten? Det man vet om att vara sjuk som barn är typ att man kan bryta benet, bli påkörd eller kanske få cancer och i värsta fall dör man. Men det mesta syns ju liksom utanpå när man är fysisk sjuk. Blåmärken, sår, bandage.

Varför försökte ingen förklara för oss vad en psykisk sjukdom är? Det borde väl inte vara så svårt? Det hade räckt med att någon hade sagt till mig att pappas sjukdom gör så att han inte kan kontrollera sitt humör, som när jag själv blev ledsen och skitförbannad eller jättejätteglad, men att det i pappas fall svänger väldigt mycket och oftare och att det är svårt att hänga med för oss andra då. Det hade räckt.

Jag tror att den förklaringen hade fått mig att inte i 27 års tid se pappa som ett offer, som "lilla papi" som vi har kallat honom så länge nu. Det är inte synd om honom. Det är synd att det har blivit såhär, det är synd att han har en diagnos. Diagnosen är en förklaring till beteendet, men inte en ursäkt till att bete sig hur som helst mot sina barn och komma undan med det.

Pappa var ju lite märklig i största allmänhet, spelade Yatzi som besatt och lät tärningarna ta de flesta stora besluten i vårat familjeliv. Det är tärningarna som har avgjort det faktum att vi flyttade uppemot tio gånger under lika många år nästan. Så fort det blir problem på jobbet, man kanske gör sig osams med någon, ja då är det dags att flytta. Och känns det osäkert, fråga tärningarna.

Pappa var förövrigt expert på att göra sig osams med vissa enskilda kollegor. Det värsta var när vi bodde i en medelstor sydvästsvensk stad och han lyckades göra sig så pass osams med en kollega att det blev stora tidningsrubriker, hela uppslag och radiointervjuer med de båda. Och där satt vi barn hemma och tyckte att det hela var vardagsmat, fnissade tyst med örat fasttryckt mot radion medan pappa blev liveintervjuad.

Nu vill jag även passa på att inflika att det ju givetvis inte bara är pappa som har format mig till den här trasiga och sedemera ihopplockade och nästan läkta människan. Det har ju bland annat funnits en helknepig relation till min extremt frånvarande (med flit tills viss del, från min sida) morfar med i bilden, samt det faktum att min mor drabbades av en helt unik typ av cancer mitt uppe i skilsmässan, som helt kom att hota den trädstamstjocka navelsträngen jag hängt mig fast vid intill mamma under mina första 10 levnadsår.

Dessutom har nog all denna frustration kring min far fått ligga lite på is under de senaste femton åren på grund av att hans fru har tagit så stor plats i alla konflikter. Om han har behov av att höras och synas så är det en fjärt mot vad hon kan åstadkomma.

Det är inte lätt när ens pappa lämnar ens mamma för en kvinna som bara är 8 år äldre än en själv, när man dessutom knappt har kommit i puberteten. Det känns...skevt..

Min och hennes relation har varit allt annat än stillsam under de 17 år vi har känt varandra nu och även om jag har bannat henne å det grövsta under min uppväxt så måste jag ändå säga att jag är tacksam för hennes envishet, för hennes jävlar anamma.

Det är nog just det som gör att jag inte kommer behöva oroa mig mer för att mina småsyskon ska behöva bli lika trasiga som jag har varit. Hon går genom eld för att få sin vilja igenom och jag litar till fullo på att hon kommer att göra vad som krävs för att få bukt på den här situationen med min far (som jag fortfarande inte kan gå in på).

Tills dess, undertiden, ska jag försöka vara bästa möjliga storasyster, bland annat genom att nu i helgen för första gången få visa de två äldsta småsyskonen vad Stockholm har att erbjuda för äventyr. Strunt samma vad pappa hittar på för tokerier, i helgen är det jag, min storasyster och mina småsyskon som håller ihop och rår om varandra. Som man ska.

---------

Ps, jag vill också få inflika Elinas viktiga parentes till mitt förra inlägg, där jag var så exalterad och arg på allt att jag råkade få in ett stort faktafel, jag ber om ursäkt för det:

"(och en till parentes; till de som blir nyfikna och undrar. parallella liv kan innebära mycket, min uppväxt har kantats av jobbiga erfarenheter och konflikter i familjen men inte på den nivån som amanda beskriver. och jag har en väldigt bra relation till mina föräldrar och hänger med dem och älskar dem så ta inte för givet att jag har varit med om samma sak. ja nått sånt till förklaring ville jag klämma in)."

Jag gör slut.

Hade egentligen tänkt skriva en ingående beskrivning av hur det har gått att sluta amma, mycket eftersom att jag själv gärna hade läst något sånt när jag behövde vägledning, liksom sånt där om hur länge man ska gå omkring med knyckliga halvfulla tuttar och så.

Men nu måste jag faktiskt skriva om något helt annat, nämligen gårdagen.

Efter att ha varit ett fan av Elina a.k.a. Tungviktaren samt även följt hennes bilddagbok det senaste dryga året, så bestämde vi oss för att göra slag i saken igår och äntligen ses på riktigt. Det känns ju liksom som att man känner varandra vid det här laget och då är det ju jättefånigt att aldrig träffas i verkligheten.

Vi hade tänkt kasta oss in i bilen och åka hem till Elina, men fick tvärstanna redan i Rissne, som ligger någon minut bort. Olle var helt tokig, skrek som besatt. Vi tänkte att han kanske var hungrig, så vi tog fram en burk frukt och lät honom leka lite. En liten stund som slutligen blev nästan en timma, för Olle ville bara leka och fick spel så fort vi försökte sätta fast honom i stolen igen.

Tillslut var ju bara tvungna att försöka ta oss iväg ändå, men efter bara några hundra meter var Olle så galen att hans huvud på allvar såg ut att kunna explodera, hans mun bara fräste och bubblade och det gick inte att få kontakt med honom alls. Så fruktansvärt vidrigt obehagligt.

Kanske blev det extra jobbigt för mig också eftersom att jag vet hur det känns att ha panikångest, att det känns som att man är besatt av något och att man ska dö. Och då har jag ändå inte varit i närheten av lika tokig som Olle var nu. Kan bebisar ens få ett panikångestanfall? Jag trodde inte det.

Hur som, vi fick i alla fall tvärvända och åka hem. Jag kände att min egen paniknivå var läskigt hög, efter att själv ha skrikit rakt ut i bilen och slagit handen in i Christians stolsrygg av frustration. Så Christian fick ta Olle medan jag gick ut på en promenad och ventilerade med min kloka syster i telefon.

På kvällen ordnade sig ändå allting till det bästa, eftersom att Elina faktiskt pallrade sig hela vägen hit till oss istället.

Vi käkade lite kvällsmat och tog sedan en tvåtimmarspromenad, där inte en enda sekund var tyst. Det var som om vi hade känt varandra typ ungefär alltid. Läskigast var ändå det faktum att det är som att vi har levt parallella liv. Med små modifikationer så är ändå vår uppväxt helt skrämmande lika och det kändes så skönt och lättnade att äntligen få öppna sig om de hjärnspöken jag går och bär på.

Så. Nu har jag dragit på det här länge nog. Det är dags att våga prata om vad som händer, i alla fall så gott jag kan utan att hänga ut någon.

Saken är den att min pappa har ballat ur. Igen. På ett sätt som jag inte kan gå in på just nu för han är mitt uppe i en utredning, men ni får gärna läsa mellan raderna sen när ni har läst allt annat.

Min pappa är sjuk. I huvudet. Ja, han är gravt manodepressiv (bipolär) och proppar hela kroppen full med litium för att överhuvudtaget hålla sig flytande.

Han blev sjuk i 20-årsåldern och under hela min uppväxt så var det upp och ner som en berg- och dalbana. Detta fortsatte fram tills några år sedan, men sedan han fick hjärtproblem så har allting varit oroväckande lugnt.

Ja, sen kom smällen såklart. Allt vändes upp och ner där hemma (han har en ny familj med fru och fem barn sedan 17 år tillbaka) på sätt som jag inte kan gå in på, men det slutade i alla fall med att han satt inlåst på en fängelseliknande psykiatriavdelning i nästan ett år. Han hade ingen egen telefon och var tvungen att få med sig en vakt om han behövde handla någonting i kiosken.

Jag kan inte fatta att det är min pappa jag skriver om, det låter så absurt.

Min pappa är i grund och botten en fantastisk människa, en riktig underhållare. Musikaliskt begåvad, enormt social och med helt sjuk humor. Han är enormt uppskattad och välkänd inom körbranschen och en skicklig dirigent och körledare.

Det är bara på hemmaplan allt blir kajk.

Jag minns så väl alla hundratals gånger som folk sa till oss när vi var små att vi var lyckligt lottade som hade en så fantastisk människa som pappa. Att han var så varm och öppen. Och på ytan var han ju även fin mot oss.

Men ja, annat var det hemma.
Pappa högg för ingenting, precis allt vi gjorde var fel. Sättet vi sköt ut stolen på vid matbordet, sättet gaffeln lät om den kom åt tänderna när vi åt. Allt, allt, allt var fel.

Varenda middag - och då menar jag verkligen varenda - under min barndom, slutade antingen med att pappa och min äldsta syster hamnade i sådana gräl att hon gallskrikandes sprang in på sitt rum och smällde i dörrarna så att det kändes som att öronen skulle gå av, eller så försökte (och lyckades) min andra storasyster avleda uppmärksamheten från den äldsta och provocera pappa till att rikta sin ilska mot henne istället.

Det genererade en pappa som jagade min syster, varv efter varv runt matbordet i galenskap och raseri. En slags lek som ändå var på blodigt allvar för min far, men som blev normalitet tillslut. Jag tror till och med att vi kunde skämta om det ibland efteråt, trots att vi alla var livrädda undertiden.

Jag kan inte låta bli heller att undra var mamma var i allt det här? Hon var ju med. Men jag minns henne inte, sa hon något alls? Gjorde hon något för att ingripa eller var hon lika kuvad av min far som jag insett att jag är nu i vuxen ålder?

Hur kan det gå så långt att en man blir en sådan tyrann att inte ens fruns modersinstinkt (ta dina barn och fly) fungerar som den ska?

Ja, såhär var alltså min pappa. En fantastisk yrkesman och en fruktansvärd familjefar. Aj, dom orden känns hårda och svåra att skriva, men så var det. Jag kan inte linda in det på något vettigt sätt.

Varenda bilresa vi gjorde (och det var många, land och rike runt, kors och tvärs, året om) var en prövning. Jag satt bakom pappa och var alltid på min vakt, alltid rädd. För sa vi minsta fel så kom han med sina händer och ryckte tag i benet och gjorde ett ordentligt hästbett så att vi skulle hålla tyst och veta vår plats.

Gick det riktigt illa så tvärstannade han bilen och skrek att om vi inte skärpte oss så fick vi kliva ur bilen och gå hem. När vi var mitt ute i ingenstans.

Kan ni förstå den djupa ångesten? Att tvingas välja mellan två hopplösa val: stanna kvar i bilen med en man som man är livrädd för, som känns som ett stort skrikande monster, eller bli utkastad och lämnad ensam. Helt ensam. Ett litet barn.

Enda gångerna jag kände mig helt trygg med pappa hemma, var på söndagarna efter högmässan när hans arbetsvecka var slut och han somnade framför teven. Då lade jag mig som en liten kringla på hans stora mage och lyssnade på de lugna andetagen. Då var han lugn, då kunde han inte göra någon illa.

Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till min pappa. Vi har verkligen kämpat för att få en fungerande relation. Trots all skit under uppväxten så har jag liksom vaggats in i famnen ändå, efter längtan och drömmen om en pappa som finns där helt plötsligt efter alla dessa år.

Vi har haft det så bra de senaste åren, han och jag. Det har funkat. Kanske inte optimalt, men jag har ändå längtat efter honom. Och så går allt åt helvete igen.

Igår, innan vi skulle åka till Elina, så hade han en entimmasmonolog med mig i telefon.
Han yrade om konspirationsteorier. Att han faktiskt är frisk nu och vill alla väl och att han älskar sin fru och barn, men alla är emot honom. Det gick så långt att han sa att hans fru är så personlighetsförändrad att hon talade med deras grannes (hennes närmaste vän) röst. Alltså, på allvar.

Där och då var jag helt chockad, kunde inte fatta att han sa sådana sjuka saker. Min pappa.

Men så mindes jag hur det var förr, när jag var 11 år och han ringde hem till oss en sen kväll, efter att ha sett Häxorna i Eastwick. Han talade helt forcerat, skanderade om att han hade kommit till insikt att vi systrar och mamma var som dom, som häxorna. Han malde på hur länge som helst, skrek och härjade medan jag satt under bordet med telefonen i handen och bara grät.

Jag vet att det finns barn som har haft det så mycket värre än jag, som har blivit regelrätt misshandlade, sönderslagna. Som har blivit våldtagna av sin egen förälder. Det finns sådana människor överallt runtomkring en.

Men det här är min uppväxt, det jag själv har blivit präglad av.

En uppväxt med en totalt oberäknelig pappa som plågat en psykiskt, som fått en att känna sig totalt misslyckad och absolut ingenting värd. Som när jag som 17-åring berättade för honom att jag blivit våldtagen och gravid med förövaren och han inte kunde handskas med chocken på något annat sätt än att säga att jag säkert förtjänade det.

En pappa som - när inga andra glåpord funkade - konstant (och inför alla) sa att han önskade att jag och mina systrar hade fötts som pojkar istället. Att vi aldrig hade gjort honom såhär besvikna då. Att vi hade varit älskvärda som pojkar.

Fattar ni hur uselt det är? Att använda sig av ett argument som aldrig någonsin går att leva upp till? Det är inte så himla konstigt att min relation till just män har varit så bedrövlig fram tills jag träffade Christian.

Under alla år har jag levt i självdestruktiva förhållanden där jag låtit mig bli utnyttjad, trampad på. Tröstätit, supit och rökt mig igenom allt för att dämpa ångesten.

Tills jag träffade Christian, som vände upp och ner på min tillvaro. Vände den till rätta. Fick mig att fatta att jag har ett egenvärde, att jag förtjänar bättre än allt jag utsatte mig för. Jag gick ner i vikt, slutade röka, slutade dricka och skaffade mig ett jobb som jag gjorde jävligt bra.

Så, allt frid och fröjd. Tills nu, nu när jag själv är förälder.

Nu, när jag varenda dag ställs inför situationer där jag måste konfrontera mina egna hjärnspöken, erfarenheter och minnen. Kan inte låta bli att undra hur man inte kan säga till sitt barn varenda dag hur mycket man älskar det, att krama och pussa och känna att hjärtat nästan exploderar när barnet ler mot en. Hur kan man vara så hjärtlös?

Och så samtidigt: rädslan.

Rädslan över att själv flippa, att tappa kontrollen. Att skrämma Olle, att han en dag kommer säga att han inte förstod varför hans egen mor hade sånt temperament, var så oberäknelig.

Jag är inte lätt att leva med just nu, hormoner som sprutar överallt, stressen kring mina småsyskon som far illa, sömnbristen, ångest inför framtiden gällande arbete och så vidare. Det är så mycket. Men så är det ju för alla.

Men dessutom så tampas jag alltså hela dagarna med rädslan för att bli som min far, det är ärftligt, tänk om jag också ballar ur? Jag märker att jag är farligt nära att tappa greppet ibland, vill bara slå skallen i väggen och rymma hemifrån när Olle skriker och gnäller som mest.

Jag pratade med Elina och min syster om det här, vågade öppna mig. Vågade krypa till korset och erkänna att jag är rädd för mig själv ibland, rädd för mitt eget föräldraskap.

Men det kanske är det som är grejen ändå, räddningen? Att jag är rädd. Att jag är medveten. Att jag faktiskt gör helt tvärt om, när det kommer till kritan. Och helt naturligt, av sig självt.

Det absolut bästa jag vet är på morgonen när vi alla tre bara ligger i en enda stor mammapappabarn-hög och kramas, klappar på varandra, busar, kittlas, pussas. Som en liten familj, som älskar varandra, som det ska vara.

Nu menar jag allvar, nu gör jag slut.

Jag gör slut med de människor som vill mig illa, får mig och andra att må dåligt. Jag har redan avverkat några utav dessa under de senaste årens lopp, men min far har hängt sig kvar.

I telefon igår fick han mig att lova att det var han och jag mot världen i princip. Han sa att han finns här för mig nu, att om jag behöver något, behöver honom, så finns han där. Att han älskar mig och tänker på mig hela tiden.

Jag trodde på det, det 10-åriga svikna barnet inom mig trodde på allt det där, för jag behövde höra det. Har behövt höra det hela mitt liv.

Istället för att fatta att det inte är hans ord som är väsentliga. Utan att han faktiskt lever upp till det han säger också.

Därför gör jag nu slut, för det kommer aldrig hända.

Hej då, självdestruktiva bekräftelsedesperata liv, hej hälsosamma familjelivet i Sumpan med Olle och Christian. Det är allt jag behöver och vill ha.


För att inte deppa ihop helt kan jag bjuda på lite glättighet och ytlighet i form av ett då-och-nu-montage på mig och Elina. Ett sådant är ju ändå ett måste när två vänner har träffats för första gången, två vänner som dessutom har totalförändrat sina liv på kort tid och som bonus lyckats gå ner sammanlagt 73 kilo, fyfan vad vi är bra!

Två f.d. tjockisar, 33- respektive 40 kilo mindre.

Okej, ibland har vi faktiskt tid att snygga till oss lite också och då kan vi bli såhär milfiga, jo jävlar!

Samma klänning fast i storlek 46 respektive 34. Tre år, 33 kilo och ett barn senare.