Dum & Dummare.

En grej som var jävligt störig med att vara gravid, var att man blev så aggro och korkad. Eller okej, jag blev det i alla fall.

Jag hade ungefär noll tålamod med gnällspikar på jobbet och röt till och med ifrån ordentligt en gång till vår jättenyanställda chef för att hon inte gjorde saker och ting så som vi brukade göra (oj oj, och så undrar jag varför jag förlorade jobbet, haha).

Alla dessa luncher då jag satt som ett fån och inte hängde med i skämten. Eller inte ens hörde vad folk sa. Allt lät som i Snobben, när vuxnas tal bara låter "wawawawa".

Det var så förnedrande, jag som liksom brukar vara stolt över att jag faktiskt är kvicktänkt i det mesta, förutom matematiska grejer. Så med andra ord såg jag ganska mycket fram emot mitt liv som ickegravid.

Föga anade jag att skiten höll i sig även efter förlossningen.
Och blev om möjligt värre!

Lägg också sedan gärna till en unge som använder ens tuttar som tandvässare dygnet runt, som skriker i panik så fort man lämnar rummet och som gärna leker en stund mellan 03-04 på natten för att sedan vakna för morgonen vid helmysiga 05:30-tiden.

Det om något gör att ens hjärna blir en enda stor grötkaka tillslut.

Två himla bra och väldigt nyliga exempel:

Fjäskarn.
Una är den enda omyndiga som har fått peta på min nya mobil.
Foto snott helt snällt från Hannas bilddagbok.

Vi är på besök hemma hos Hanna och Una. Jag gör mitt allra bästa för att fjäska och vinna Unas hjärta, genom att ge henne en fin liten ask med sånadär små plastkycklingar i, ni vet.

Exakt sånahär var det. Fast blåa.

Och så fäller jag följande klyftiga kommentar:

-Varsigod Una, här får du ett par tokiga kycklingar. Med VINGAR!

...tystnad...

-Eh.. ja.. för kycklingar har väl inte vingar?

...jättepinsam tystnad...


Och så förflyttar vi oss raskt och med blossande röda kinder till dagens blunder:

Mina kvällar avslutas alltid med en enorm kopp te. Mitt besatta samlande av enorma tekoppar kan anta groteksa proportioner. Det har exempelvis min före detta kollega Hanna (inte Unamamman Hanna) fått erfara.

När denna Hanna hade jobbat bara någon vecka på Tradera och jag var väldigt jättegravid, så fann jag henne sittandes vid sitt skrivbord med MIN kopp i handen.

Jag blev så vansinnig att jag... skvallrade till Sara och tyckte jättesynd om mig själv.

Sen lånade ingen min kopp mer tror jag. Men efter den dagen var det väldigt mycket "akta er för gravidkärringen - hon kan få ett utbrott" - mentalitet på kontoret.

Eller så var det bara jag som var grinig och paranoid. Så kan det vara.

Hur som helst, nu vet ni hur mycket jag gillar mina enorma temuggar. Särskilt denna från Indiska:


Jag unnade mig faktiskt två likadana utav de här och varenda gång jag dricker ur någon utav dem blir jag lite extra glad eftersom att de är så fina och ligger så bra i handen. De är perfekta helt enkelt och jag skulle kunna kasta ut åtminstone 30 av de andra kopparna för att ha flera utav dessa.

Ja, sånahär patetiska tankar gick jag och tänkte för mig själv idag i köket medan jag väntade på att tevattnet skulle koka upp.

Jag hann till och med tänka något så löjligt som "åh vad jag är glad över min fina mugg!" lagom tills att mina fingermuskler fick någon slags akut ensekundsförlamning och släppte greppet om koppen som jag höll i. Helt utan förvarning. Helt utan anledning.

Tekoppsmayhem.

Men vafan då! Nu får det faktiskt vara nog.

Ytterligare en fördel med att få sluta amma snart:
Jag kanske, men bara kanske, får tillbaka en del av min sedan länge saknade hjärnkapacitet.