Glad påsk, god fortsättning, ajö!

Det hela började sommaren 2006 med att Hanna pressade mig att bli medlem på bilddagboken.se.

Sen bilddagbokades det utav bara helvete i drygt 2 års tid, varenda dag. Det gick knappt att gå ett steg utan att tänka på vad jag skulle kunna tänkas ta bra och roliga kort på för att göra en underhållande bilddagbok.

Det gick så långt att Christian en dag köpte en stor kräfta som vi med skräckblandad förtjusning lät följa med oss under en dag, till tvättstugan och lekparken och så. Allt för att skapa lite spänning i tillvaron.


I juli förra året, mitt under högsommaren när jag var väldigt jättegravid, så pressade Hanna mig tillräckligt mycket igen för att jag skulle fatta att det var dags att blogga också.

Ett tag körde jag bilddagboken och bloggen parallellt. Fyfan vad jobbigt det var.
Tillslut lyckades jag lägga bilddagboken bakom mig, jag går mest in där då och då för att kolla statusen på mina gravida vänner Karet och Elin.

Men bloggen alltså. Ojoj, vilken kärlek.

Den har gett mig så sjukt mycket. Jag är för blödig för att sätta ord på det, men den har i mångt och mycket varit räddningen under de första tuffa månderna med Olle, samt nu under sjukskrivningen och all skit som har hänt under de senaste månaderna.

Men så idag hände något.

Vi har tillbringat kvällen hemma hos min systers frus familj i ett fantastiskt hus i Nacka. Där fanns ett helt underbart rum som har använts som studio och ateljé.

Det var så inspirerande!


Jag vet ju vad jag vill göra nu när jag ska börja jobba igen, men inte har något jobb att gå till.
Jag tänker verkligen försöka uppfylla min dröm och börja frilansa som fotograf, så mycket jag bara kan.

Jag orkar inte känna pressen längre att prestera bra och intressanta blogginlägg. Känner att det mest bara har blivit tråkiga och fåniga mobilbloggningar av alltihop.

Jag är trött på alla fula mobilkamerabilder, trött på att inte ha tid att svara på era fina och kloka kommentarer, trött på att känna att jag har utvecklat ett kraftigt datorberoende.

Det är inte okej. Jag har bara fyra månader kvar tillsammans med Olle innan jag måste börja jobba igen. Sen kommer det vara så, för alltid. Jag kommer aldrig få tillbaka den här tiden med honom.

Tid som jag idiotiskt nog spenderar mycket framför en datorskärm, så fort jag har en ledig stund.

Nä hörrni, nu är det dags att krypa ur skalet.

Jag känner att det har varit på gång ett bra tag nu. Har varit ute mycket på egen hand, hittat på roliga saker med Olle som helt plötsligt har börjat bli mycket lättare att ha och göra med. Min och Christians relation känns djupare och bättre än på länge. Jag tycker inte heller att det är lika jobbigt här hemma, eftersom att jag vet att vi är på väg att flytta.


Vi är på väg bort från skiten, men framförallt på väg till en jävligt bra framtid.
Och jag tänker leva den framtiden utan pressen att behöva föreviga det i någon blogg eller bilddagbok.

Fotografera kommer jag aldrig sluta göra, kameran kommer förmodligen att finnas med mig i vardagen ännu mer än vad den har gjort de senaste åren. Men dessa foton kommer betyda så mycket mer nu, inte bara vara slentriantagna mobilkamerabilder.

Självklart kommer jag att återvända till bloggen. Kanske redan nästa vecka, vem vet? Jag är ju känd för att vara lite utav en dramaqueen.

Men just nu, för tillfället, så tänker jag skita i allt vad bloggen heter och bara vara.

Som en liten avskedspresent bjuder jag er på en alldeles färsk och nyfotograferad (efter matchen mellan IFK Götlaborg och DIF, där sistnämnda fick tokstryk = glad Christian) Snel Hest, som klaaaaapaaaar en riktig Snel Klad Hest:


(Ps, för er nära och kära som finns på Facebook så vet ni att det är där mina foton kommer att dyka upp även i fortsättningen. Jag och bdb är historia.)