Sånt som jag och min pojkvän/pappa bråkar om.

Det här är typiskt en sån grej som Christian kan störa ihjäl sig på mig över; att jag käkar mina mackor liksom nån tugga här och nån tugga här.

Det handlar helt enkelt bara om att jag älskar mina pålägg så mycket att jag har svårt att välja vilken macka som tyvärr måste ta slut först.

När jag var liten löste jag det hela genom att smälla till med alla pålägg samtidigt på en och samma macka. Det äcklade dom flesta men gick skitbra för mig ända tills pappa blev galen och skrek sitt sedvanliga:

-"Å SÅ tar hon BÅDE messmör, kaviar och ost SAMTIDIGT!" varpå regeln infördes att man bara fick ta ett enda pålägg på mackan åt gången. Det försvårade helt klart begreppet ostochmarmeladmacka som ju trots allt inte är så himla exotish.

Jag fattar inte varför pappa var en sån snålverner med struntsaker, vi satt liksom och tjafsade om huruvida en tesked med Oboypulver var för överdrivet rågad eller ej. Ändå kunde samma pappa byta bil vartannat år.

Att sno sina barns sparpengar till detta intresse och rättfärdiga det hela med "du åker ju i bilen, eller hur?" och sedan avfärda våra ledsna klagorop med "NU BLIR DET INGET LISEBERG FÖR DIG I ÅR!" (jan-augusti) alternativt "NU BLIR DET INGA JULKLAPPAR!" (sept-dec), det känns väl sunt? Hot funkar skitbra som uppfostringsmetod har jag hört. Särskilt såna man aldrig infriar. Det lär barn bra saker som orsak och konsekvens.

Nu kanske nån tycker att jag borde passa mig för vad jag skriver om min far - vevevet har ju trots allt stora öron och dessutom kanske det inte blir några julklappar för min del på väldigt länge - men jag känner mig ganska obekymrad om den saken. Särskilt eftersom att pappa avslöjade sist vi sågs, att min lillebror ska försöka lära honom sms:a.

Så långt har han kommit i den tekniska utvecklingen, min far. En dator är däremot fortfarande läskig och mailen som kommer till hans arbetsplats får sekreteraren sköta åt honom. Och om hon inte gör det, nä då blir det inget Liseberg för henne i år! Heller.

Edit: Okej, nu skäms jag ändå litegrann. Sist vi träffades nu, förra veckan, så stack pappa faktiskt åt mig en hundring för att försöka täcka tågkostnaden hem till Stockholm. Det kändes så himla konstigt, jag är ju vuxen nu.

Dessutom hade ju de pengarna suttit betydligt bättre efter skilsmässan, då vi tre systrar oftast fick splitta på en hundring som vår gammelmorfar kom över med någon gång i månaden. Nu har pappa fem nya barn att försörja, så det känns som att en hundring betyder mer för honom än för mig.