Facebooktaggningsångest och sanningen om fetton.

Ja, vi har väl alla upplevt det någon gång. Ångesten av att logga in på Facebook och först bli glad över att se den lilla röda flaggan som visar att något nytt spännande kanske har hänt. För att sedan bli varse att det totalt ospännande och snarare läskiga och hemska är att man har blivit taggad i någons fotoalbum.

Allra helst av någon man känner lite sådär halvt, någon man har varit på samma fest med kanske. Någon som inte skulle kunna bry sig mindre om att ens fyllekräksprängda ögon stirrar som ett rådjur in i kameran.

Jag kan tänka mig att även den mest perfeka tuttlisan har drabbats av denna ångest och Facebookrädsla någon gång.

Då skulle jag vilja passa på att lyfta fram ytterligare en dimension av denna rädsla. Den må vara ytlig och alldeles väldigt narcissistisk, men ack så vidrig.

Om man säger såhär, jag tackar och bockar ofta i mitt stilla sinne över att Facebook hann bli ett fenomen ganska exakt lagom tills jag gick ner till min målvikt, från 84 kilo (vid invägningen på ViktVäktarna, men nog vägde jag säkerligen närmare 90 kilo strax innan) ner till 57 kilo till våren år 2007.

Det innebar alltså att jag för första gången i mitt liv kunde känna mig helt okej med att lägga upp någonting annat än bara ansiktsbilder på nätet.

Okej, nu måste jag bara varna för grov generalisering här och jag kan tänka mig att några utav mina läsare som jag vet kämpar med vikten kanske kommer ta illa upp, men det var såhär jag upplevde min tillvaro som överviktig, det här är min erfarenhet:

Man kan klart och tydligt se en skillnad i exempelvis min bilddagbok, som jag startade våren 2006, om man jämför början mot slutet. Det var bara ansiktsbilder. De flesta överviktiga kan få till schyssta sådana, det är bara att hålla kameran lite snett ovanför sig och titta uppåt, då framträder kindbenen mer. Sånt som alla vet.


Jag kan bli så ledsen när jag tittar på bilder från den tiden.
Ledsen för att jag verkligen kämpade för att se fräsch ut, köpte så mycket fina kläder, gjorde mitt bästa för att smälta in. För inombords kände jag mig ju precis som alla andra, jag var som vem som helst. Köpte bara lite större kläder.

Ärligt talat, det var inga problem att få hångla eller ligga som tjockis. Jag tror jag jobbade på ganska bra. Som det förbannade uttrycket att "feta är bättre i sängen, för att de har mer att bevisa". Någonstans kanske det ändå stämde för mig.

Jag fantiserade om att se ut som en porrstjärna, kasta med håret och ha perfekta, fasta tuttar som skumpade runt i slowmotion medan man låg. Men det var inte riktigt så det såg ut i verkligheten, långt därifrån. Så ja, jag jobbade för det, för att kompensera någonting som jag trodde var livsviktigt. Och det kanske det var i sena tonåren, nog var det väl rätt livsviktigt att vara perfekt?

Jag kämpade konstant mot den stereotypen jag faktiskt var: En fet, rökande, sjukskriven kattkärring. Ändå var det allt annat än vad jag kände mig som inombords.

Jag vet att det låter klyshigt, men jag är samma person inombords nu som då, men med den stora skillnaden att jag faktiskt har självrespekt nuförtiden.

Att gå ner drygt 30 kilo, som jag nu har gjort allt som allt, det är verkligen en jäkla resa. Man måste omvärdera både sig själv och sin omgivning. Man upptäcker nya saker som att det faktiskt gör skitont att sitta med en benig röv mot en träbänk. Att ens barn tycker det är obekvämt att ligga och vila på ens arm, för han får nyckelbenet intryckt i kinden.

Man upptäcker också mindre angenäma saker, som folks skämt om "fetton". Att jag till och med kommer på mig själv med att garva, haka på. Jag hatar det!

Men värst av allt, man får precis alla sina rädslor befarade:

-Ja, folk tycker att man är ett förbannat dumfetto om man köper för mycket skit på ICA. Folk tittar faktiskt ner i ens varukorg och undrar varför man inte har några spärrar, varför man inte rycker upp sig. Som om nån någonsin skulle tänka samma sak om en vältränad person köpte en påse chips eller en godispåse modell större?

-Ja, man är först och främst just ett fetto. Med alla fördomar som kommer därtill, att man är korkad, lat, svettig, luktar illa, är ständigt hungrig och sugen på onyttigheter.

För att överhuvudtaget kunna göra något annat intryck än ovanstående, så måste man bevisa så förbannat mycket. Man måste vara sjukt duktig på någonting, ha nåt coolt partytrick, vara roligast i gänget eller tätast och generös som fan. Men ändå hela tiden jobba i motvind, mot folks djupt inpräntade fördomar.

Det är så förbannat vidrigt egentligen. Och det här fattade jag inte ens förrän jag blev normalviktig. Fattade inte att det kunde vara så stor skillnad, att man som smal och hyfsat snygg tjej faktiskt kan få ett så totalt annat bemötande.

Jag har kommit att behöva omvärdera varenda situation i mitt liv som överviktig, försökt utröna exakt hur pass mycket folk faktiskt bara såg en som fettot i gänget. Exempelvis det där med att jag alltid var "den mulliga lillasystern" till mina två trådsmala och svinsnygga storasystrar, som numera innehar precis lika vanliga kvinnokroppar som jag och de flesta andra.

Minns en episod från den tiden jag jobbade på Fotoquick, då jag var som störst men ändå också la ner mest tid på mitt utseende, eftersom att jag stod i kassan hela dagarna och mötte kunder.

En kille som hade lite problem med sin kamera hjälpte jag lite extra, gav honom tips och råd som kanske inte direkt är standardbemötande i butiker. Han lyste som en sol när han gick därifrån, och en timma senare kom han tillbaka med en bukett rosor och frågade ut mig på middag.

Jag tackade såklart nej eftersom att jag hade pojkvän (om än kanske jordens bottennapp, väldigt puckat!) men levde på den händelsen resten av dagen och lägre därtill.

Men i takt med att kilona rasade av något år senare och jag även fick ta del av folks fördomdar, liksom lite backstage, så kunde jag inte låta bli att tänka cyniska tankar såsom "tänk om jag blev lurad? Tänk om det bara var ett skämt?" Typ, "vem vågar låtsas bjuda ut fettot?" eller något annat löjligt vad. Man är så higschoolfilmskadad.

Åter till ämnet, Facebook och dessa förbannade taggningar (Varför finns det ingen funktion för godkännande innan en tagg visas? Borde inte det vara självklart?) som bara skapar ångest.

I princip, om man vill någon riktigt illa, så är det ju bara att slänga upp den vidrigaste fyllekräkhångelbild man kan tänka sig. Jag tror nog att vi alla sitter på några såna guldkorn, tagna på våra "vänner" från förr.

Det krävs bara ett enda illvilligt musklick för att sabba någons dag eller tillvaro.

Jag vet, hela det här inlägget är en enda stor kavalkad av självupptagenhet, men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det ändå känns viktigt vad som dyker upp på just Facebook, det är ju det enda stället där man inte kan gömma sig bakom ett alias och en avatar. Alla är sig själva, blottade till förbannelse ibland.

De flesta går nog omkring med rädslan för att någon riktig jävelskap till taggning kan dyka upp, nån fyllebild eller gammalt skolfoto som man inte alls vill kännas vid.

Men sen finns det nu alltså ytterligare en dimension av taggningsångest. Den där vetskapen om att vem som helst kan slänga upp en bild från förr, där jag ser ut som jag, fast i fatsuit. En fatsuit fullproppad av självdestruktiva handlingar och tankar som är för ångestladdade för att sätta på pränt.

En typisk bild som skulle kunna föranleda ett sådant taggningsscenario, typ "Här var vi på besök i Göteborg, semester -06, vad mysigt vi hade, eller hur Amanda?" "Ja, och vilken spolformad kropp jag hade och vad jag hatade mig själv just där och då!"

Eller ännu värre, tjockisbilder på både mig och Christian tillsammans, där vi är både svettiga, fulla, fula och sönderbrända.

Eller nej, det här är värst! En bild där fettot gör en gladhungrigmin och äter flottig mat på flottig restaurang.

Det är lite som det där avsnittet av Vänner, där Monica har på sig fatsuit för första gången och sedan käkar en kaka och dansar i slutet, medan publiken kiknar av skratt.

Det avsnittet sändes för första gången medan jag fortfarande var ungefär lika fet som hon. Jag satt liksom och väntade på det roliga i sammanhanget, att det skulle komma en rolig punshline som alla verkade fatta utom jag.

Men det var liksom inte mer än så.

En fet människa som käkar en kaka. Och dansar. Så-sjukt-jävla-pissapåsigroligt! Den kör vi på, sa manusskribenterna, det blir roligt.



Så ja, där har ni det. Jag är rädd att någon ska slänga upp en bild på mig i min fatsuit. En dräkt jag har klätt av mig för länge sen. Jag kan förhoppningsvis roa på andra sätt nu.