Hoppsan Kerstin...

..vilket ogenomtänkt inlägg jag skrev igår.

Jag hade korkat nog suttit och läst på Flashbackforumet alla detaljer kring nedanstående hemskheter som de har lyckats luska reda på. De har ju en tendens att uppvigla stämningen en del, jag drogs med och blev nu-jävlar-ska-hon-ha-stryk-arg.

Här vill jag poängtera att jag ungefär aldrig blir så arg på någon. Jag kunde inte ens frambringa sådan ilska när min NO-lärare på högstadiet släpade mig i håret inför alla klasskompisar och spottade mig i ansiktet framför vår rektor. Ja, då fattar ni.

Sen att jag är fantastisk på att ha fel i sakfrågor - som Elisabet påpekade - det är också en sak jag skulle behöva understryka. Jag tror att Christian kan hålla med mig där också, eftersom att det är hans favorithobby att påpeka mina faktafel.

Hursom, det är överjävligt det hon har gjort mot sina barn och jag tror att det är just det där "det händer mitt bland oss"-känslan kombinerat med hatet mot folk som gör sina egna (eller andras) barn illa som får en att flippa över.

Jag fattade inte riktigt den grejen fullt ut innan jag fick barn själv, förrän man nu ser sitt eget barn ligga och sova i famnen - helt ovetandes om alla hemskheter här i världen som hade kunnat drabba honom exempelvis om han hade fötts i Rwanda (jag håller helt och hållet med Majken a.ka. Christian där, man måste såklart också ha lite perspektiv på saker och ting) eller om han hade en far som hette Josef Fritzl. Eller en mor vid namn Mikaela som bor vid Brommaplan.

När man läser sånadär saker så tar den primitiva beskyddargenen över totalt och det känns som att det enda jag har gjort idag är att pussa Olle. Pussa honom på magen, på de runda kinderna, på fötterna. Sjungit sånger för honom och tackat gudarna för att jag inte blev en sådan mamma vars barn säger att det "inte känns bra i hjärtat" när de tänker på en.

(ps, jag kommer aldrig mer i hela mitt liv använda uttrycket "hoppsan Kerstin" och från och med nu ska jag hålla mig till mitt gamla vanliga leffebloggande. hejrå.)