Men heje hörni!

Men gud så läskigt det här känns. Som en hemlig, förbjuden pånyttförälskelse.

Jag skriver ett blogginlägg igen, för första gången på exakt 2 månader och 10 dagar. Det är lika mycket exakt 2 månader och 9 dagar längre tid än vad jag hade trott om mig själv från början.

Som ni säkert kan lista ut själva så har det krävts enorm diciplin för att inte råka skicka iväg ens ett endaste litet mobilinlägg. Varenda dag har jag komponerat små texter i huvudet, tagit en massa fina foton med systemkameran och mindre fina med mobilkameran, helt och hållet ämnade för bloggen i första hand. Omedvetet.

Så, nu får det faktiskt vara nog med avhållsamhet.

Livet ser helt och hållet totalt annorlunda ut nu än vad det gjorde för bara två ynka månader sedan. Det finns utrymme för bloggande nu. Inte på samma novellskrivande hysteriskt babblande sätt, men i ärlighetens namn vet jag inte alls hur bloggen kommer te sig framöver.

Kanske som min favoritföredömesblogg, "Johanna i Jakan". Hon skriver kort, fyndigt och gör så att jag alltid vill ha lite mer. Det kan nog vara något att satsa på, sträva mot. Och så kanske jag hamnar på någon slags gyllene medelväg tillslut. Man kan trots allt inte ta ut novellskrivandet ur den här skrivarn.

Hur som helst, vad har då hänt dessa senaste månader, veckor, dagar? Hur bättre summera det, än med en hysterisk bildkakafoni? Hurra!!!(?)

Det åktes på svennebanankryssning i april. Vi var fyra sömndesperata småbarnsmorsor som gjorde vårat bästa för att hålla oss vakna över tolvslaget i alla fall...

...vilket givetvis urartade i mellanstadiediscodans/hiphop, statyhångel, fjortisdrinkar och...

...remakes av skräckfilmer i de ödsliga fartygskorridorerna. Här skådas (uppenbarligen?) Ringu x 3.

Sällan har jag nog skrattat så mycket som jag gjorde då när jag och Jennie bestämde oss för att fejka en riktig kryssningspraktfylla, en sån som man rullar runt på golvet av. Det slutade såklart med att vi faktiskt rullade runt på golvet, fast mest utav skratt.

Väldigt många (ja faktiskt, många!) av mina vänner och bekanta råkar vara gravida denna sommar, vilket är himla tacksamt för mig som både får ta fina magbilder och även lukta på nyfödda bebisar snart, heja!

Olle har blivit en stor 10-månaderskille som numera kan stå själv med stöd (och utan, fast bara i ren förskräckelse). Han kan även se vacker ut i blommiga, rosa trosor som han fick låna utav Lia när det behövdes lite fotocensur under badstunden häromdagen.

Just ja, han har ju lärt sig att krypa också, äntligen. Med en sådan fart att han har konstant skavsår på tårna.

Jag har gjort ett endaste tafatt försök att sluta amma (i samband med kryssningen, det höll i drygt ett dygn, ända tills jag kom hem och det enda jag kunde tänka på var att få docka Olle vid tuttarna och tömma ur allting) vilket har resulterat i en viktnedgång som börjar gå lite överstyr.

Jag väger nu 54 kilo, tre kilo mindre än vad jag hade tänkt stanna vid. Ansiktet har en härlig touch av transvetism och all lös hud ligger som volanger längs kroppen. Allting är så benigt nu överallt, att Olle har svårt att hitta någonstans att vila huvudet mot och kramas med. Han har till och med börjat sova halvsittandes i sängen med huvudet mot min mage, eftersom att det är enda stället på min kropp där degen fortfarande härjar fritt.

Jag och Christian reste 6 mil en söndagsmorgon för att rösta i parlamentsvalet. Det blev - trots denna fantastiska kampanjbild - inte moderaterna min röst föll på, utan Miljöpartiet. Ett beslut jag är himla nöjd med.

Inspirerad av Saras primadonna till katt har jag tillverkat min allra första LOLcat!

Jag har - hör och häpna! - efter 1 år och 2 månaders väntan, äntligen fått träffa min far. Olle ser lite måttligt impad ut på bilden, vilket summerar ungefär hur roligt första intryck han gjorde på sin morfar under den timma vi umgicks (nej, min far har inte suttit på kåken, han bor i Kinna.) men Olle kan få skylla på noll sömn+jättehungrig+mammigast i stan.

Jag har nu även fått träffa min älskade lillebror (och resterande 4 småsyskon von Trapp) som efter snart 16 år i livet nu äntligen kan se ner på (och klappa förnedrande på huvudet på-) sin storasyster. Inte mig emot förvisso, jag är helt salig över att faktiskt ha en bror som man nästan kan låtsas är ens storebror. Nästan.

Jag råkade gå ut och ha roligt nästan sex helger i rad. Det började med denna kväll då följetongen "Hanna och Emil" började gå lite snett, men detta var även samma kväll som jag träffade Hannas västkustvän Daniel (näst längst till vänster) för första gången, vilket blev lite utav ett epic möte.

Denna Daniel var urpsrungligen en intressant blogginnehavare (särskilt då han är den enda jag har träffat som kan mäta sig med mitt novellskrivande) som därefter avancerade till att för mig vara "Hannas tokiga kompis som pratar väldigt snabb och svårbegriplig göteborska och som åker skateboard mitt bland bilarna på söder - är han inte riktigt klok?" och slutligen en otippat och hastigt nära vän som omedvetet lockade mig in i någon slags massiv livskris där det enda jag ville var att absolut inte vara sambo och mamma utan bara få fnittra åt söta pojkar i parker om sommarnatten. Jättedumt, men välbehövligt.

Visdomen av detta blev helt enkelt att det är okej att ha en kris, bara man inte hänger sig helt i den. För den går över.


(nej, ni behöver inte skria "sköka!" eller annat otrohetsförknippat, inget sånt förekom)

Mitt uppe i allt detta krisande beslöt vi oss för att ta en timeout från precis allting och styra kosan mot min syster som numera bor i Dalarna, rättare sagt världsvackra Vikarbyn (ja, det är sant, sekelskiftesvillan här närmast i bilden blev deras, för en spottsyver!)

I Vikarbyn blev vi bortskämda med både god mat (enorma mängder papperstunna pannkakor bl.a.!) och barnpassning.

Jag fick även chans att äntligen prova min mors Leksandsdräkt från 70-talet. Det gäller ju liksom att passa på när man kanske för första och enda gången i sitt liv kommer i den, även om man känner sig ungefär lika sexig som Laura Ingalls.

Vi hade faktiskt även ett uppdrag i samband med resan till Dalarna. Olle skulle nämligen få agera klädesmodell på catwalk på Leksands gator (buren av sin extremt nervösa och regnkladdiga mor) iförd kläder från inga andra än Emy Little och deras kollektion Lilla Dalom, som jag ju har tjatat om sedan den här bloggens begynnelse. Det är ju helt sanslöst, vilken tur vi hade! Och att vi dessutom fick 500 kr i rabbatt på de svindyra (men ack så prisvärda) plaggen efteråt som tack.

Denna resa till mina hemtrakter i Dalarna var enormt välgörande på så många sätt. Framförallt fick den mig att se min och Christians relation i ett helt annat ljus. Det behövdes.

Det var även i samband med en visit på Christians arbete, där han gjorde ett gästinhopp i den årliga fotbollsmatchen mellan lärarna och femmorna, som jag fick se de sidor av honom som jag faktiskt föll för från början men som inte har fått ordentligt med utrymme nu när vi har gått varandra på nerverna hemma i radhushelvetet i nästan ett halvår.

Christian sken som en sol hela dagen av all uppmärksamhet och när han satte det avgörande målet ville alla ungar ha hans autograf och ropade "fotbollsproffset!" efter honom. Det var fint.

Så. Till det viktigaste av allt. Vi har faktiskt flyttat nu. Hela historien med radhuseländet, ångesten, rädslan och insektsfobierna och gud vet allt, det ligger bakom oss. Det är som om det aldrig har hänt faktiskt.

Sedan två veckor tillbaka bor vi i en stor 2:a (f.d. 3:a, numera med stor matplats istället. Det har varit en pärs att klämma in tillhörigheter från 5 rok till 2 rok, men det funkar!) i älskade Sundbyberg och här trivs vi så bra att det nästan är skamligt.

Det är högt i tak, vi har diskmaskin och tvättmaskin. Bor en halv trappa upp. Det tar en minut att gå till tunnelbanan och ICA, tio minuter att gå till tågstationen med både pendeltåg och vanligt tåg som tar mig till min mor i Vässan på bara 45 minuter.

Det tar 8 minuter med pendeln in till Stockholm city, 14 minuter med tunnelbanan. Man kan utan problem även promenera in till stan om man känner för det. Samtidigt har vi ett naturreservat runt knuten och en stor uppsjö av förskolor att välja och vraka emellan. Tro det eller ej, vi har även sänkt våra samtliga löpande månadutgifter med 5000:-!

Jo, nämnde jag förresten att vi mår oförskämt bra, alla tre?

Som om det inte vore nog med alla ovanstående klämkäcka och säljande fakta, så har det visat sig att hela Sundbyberg kryllar av loppisar och antikaffärer. Det kanske är det absolut bästa jag vet just nu.

Mycket fynd har det blivit de senaste 10 dagarna. Denna ohyggligt läskigvidriga clownklädhängaren prackade jag på min syster, som numera gör sitt bästa för att ge den ett nytt hem hos någon annan stackare.

Som ni vet så har jag ju haft turen att bli varslad från det jobb på Tradera som jag ju älskade så mycket. Ja faktiskt, det gjorde jag. Ändå har jag insett att det var tur att jag fick gå. Det finns en mening med all skit, det finns det ju alltid. Daniel sa någongång att det är farligt att lura sig själv med att vara ödestroende, men jag kan inte låta bli.

Igår firade vi midsommar hemma hos Magda och Hedvig och där träffade jag Hedvigs gamla klasskompis (numera vän) Silvia (i mitten på bilden ovan) som genom sitt arbete öppnade en nygammal drömyrkesdörr åt mig som jag inte ens hade tänkt på att jag kunde satsa på. Jag återkommer om det senare. Hur som, det var en aha-upplevelse utan dess like och nu är jag hur pepp som helst inför framtiden och vad den kan tänkas medföra!

Så, slutligen. Det har varit en omtumlande vår och försommar. Men nu sitter jag ändå här och tittar ut över solnedgången som speglas i grannhuset på vår alldeles lagomt trafikerade gata i Sundbyberg. Och märkligt nog känns det som att det alltid har varit såhär. Vallentuna har inte ens hänt. Vi gjorde en tillfällig visit, men nu har vi kommit hem igen, om än råkat hamna på andra sidan Bällstaån än vad vi först tänkt.

Oavsett hur vi kommer bo i framtiden, vad jag än arbetar med, vad jag än väger eller tjänar för pengar, så har jag lärt mig vad jag ska lägga min energi på:



Christian.

Olle kommer alltid att vara nummer ett i mitt liv, men det minsta han förtjänar är att jag ger kärleken till hans far den tid och omsorg som behövs. Jag har varit dålig på det.

Vi förtjänar bättre.

(ps, är ni kvar?)