Det kändes konstigt att åka ut dit igen, för första gången på nästan exakt en månad. Det är inte alls länge sedan vi flyttade därifrån. Ändå känns det som en annan livstid, någon helt annans liv. Som någon tragisk berättelse ur Mitt Livs Novell som man är glad att kunna gotta sig i utan att själv behöva uppleva.
Kan inte ens fatta hur dåligt jag mådde där ute, känns helt surrealistiskt. Ångesten som nästan anföll mig så fort jag såg hustaken i vårat område när vi svängde upp över backen. Den vidriga rädslan, tänk om jag aldrig skulle bli bra igen.
Minns att jag sa till Christian att det enda jag önskade var att få tillbaka grundtryggheten igen. Tänk er själva, att gå omkring i sitt eget hem och vara livrädd med hjärtklappning varenda sekund. Rädd för något man inte ens kan sätta ord på.
Kan inte ens fatta att det är mig dessa rader handlar om. Jag är en helt annan person nu. Självsäker, stark, modig, glad, kär och lycklig.
Det enda fina minne jag tänker välja att förknippa med just V-tuna, är det som alltid sköljer över mig exakt på den punkt där bilden är tagen på motorvägen.
Det var här vi åkte, natten till den 19:e augusti 2008, på väg in till Danderyds sjukhus. Vi var ungefär 500 meter därifrån och jag fick min sista värk innan vi kom fram till parkeringen.
Trots den vidriga smärtan hann jag tänka att det här, här och nu, är den sista stunden i mitt liv som jag bara är jag. Den sista stunden jag inte lever med hjärtat i halsgropen och en kärlek som är större än allt. Nu kommer han, vår Olle.
Och det gjorde han, med buller och bång. Det tog sedan säkert flera månader innan jag kunde åka förbi just den här platsen utan att börja gråta.
Danderyds sjukhus kommer för mig för alltid vara platsen där mitt liv tog sin största vändning. Och började, på riktigt.
3 kommentarer:
Jag har samma grej! En kurva ner under en bro på väg till Danderyd den 23 februari 2003. Samma tanke. Det bästa som hänt någonsin.
Och jag säger ALLTID, ALLTID när vi åker förbi DS;
"Oj, tänk vad glad jag blev när du kom till mig, Daniel. Det var här, längst ner i det blåa huset, på baksidan..."
De senaste åren säger barnen, innan jag har hunnit öppna munnen, just i samma kurva som Stina tänker på;
"Jaja, vi veeet. Du blev jätteglad när Daniel kom. Och det var i källaren på det blå huset. Du behöver inte säga det VARJE gång, mamma!!"
Så nu har jag börjat fundera på att bara tänka de där orden när vi susar förbi det där magiska stället. Danderyds sjukhus. Lite i smyg liksom, bara för mig själv.
I sanningens namn säger jag samma sak när vi kör förbi KS, där jag fick Elin.
Men den där första gången.... den är allt alldeles speciell.
Stina och Sara:
Tänk att man inte hajade det som barn, att hela världen var fylld av föräldrar som gick omkring och älskade en såhär oändligt mycket. Tänk vad mycket mindre hyss man hade gjort om man faktiskt fattade vidden av det.
Skicka en kommentar