Äsch hörrni, vem orkar bry sig om bloggar när det har varit 30 grader varmt i en vecka och still going strong?
Vi hänger mest i Marabouparken och spelar fotboll, badar i plaskdammen och räddar Olle från rymningsförsök till andra barnfamiljer. Men viktigast av allt just nu är att min kära kära vän Sara har fött kanske världens vackraste pojke.
Det förvånade mig nästan hur sjukt känslomässigt engagerad jag blev i den stora tilldragelsen. Helt uppenbart kommer med andra ord resten av sommaren och hösten vara en enda stor känslokavalkad med tanke på att minst 12 bebisar kommer att födas i min umgängeskrets. Ojojoj.
Dessutom ska ju Schulman få barn vilken dag som helst nu. The excitement! På riktigt!
Ja, vi har väl alla upplevt det någon gång. Ångesten av att logga in på Facebook och först bli glad över att se den lilla röda flaggan som visar att något nytt spännande kanske har hänt. För att sedan bli varse att det totalt ospännande och snarare läskiga och hemska är att man har blivit taggad i någons fotoalbum.
Allra helst av någon man känner lite sådär halvt, någon man har varit på samma fest med kanske. Någon som inte skulle kunna bry sig mindre om att ens fyllekräksprängda ögon stirrar som ett rådjur in i kameran.
Jag kan tänka mig att även den mest perfeka tuttlisan har drabbats av denna ångest och Facebookrädsla någon gång.
Då skulle jag vilja passa på att lyfta fram ytterligare en dimension av denna rädsla. Den må vara ytlig och alldeles väldigt narcissistisk, men ack så vidrig.
Om man säger såhär, jag tackar och bockar ofta i mitt stilla sinne över att Facebook hann bli ett fenomen ganska exakt lagom tills jag gick ner till min målvikt, från 84 kilo (vid invägningen på ViktVäktarna, men nog vägde jag säkerligen närmare 90 kilo strax innan) ner till 57 kilo till våren år 2007.
Det innebar alltså att jag för första gången i mitt liv kunde känna mig helt okej med att lägga upp någonting annat än bara ansiktsbilder på nätet.
Okej, nu måste jag bara varna för grov generalisering här och jag kan tänka mig att några utav mina läsare som jag vet kämpar med vikten kanske kommer ta illa upp, men det var såhär jag upplevde min tillvaro som överviktig, det här är min erfarenhet:
Man kan klart och tydligt se en skillnad i exempelvis min bilddagbok, som jag startade våren 2006, om man jämför början mot slutet. Det var bara ansiktsbilder. De flesta överviktiga kan få till schyssta sådana, det är bara att hålla kameran lite snett ovanför sig och titta uppåt, då framträder kindbenen mer. Sånt som alla vet.
Jag kan bli så ledsen när jag tittar på bilder från den tiden. Ledsen för att jag verkligen kämpade för att se fräsch ut, köpte så mycket fina kläder, gjorde mitt bästa för att smälta in. För inombords kände jag mig ju precis som alla andra, jag var som vem som helst. Köpte bara lite större kläder.
Ärligt talat, det var inga problem att få hångla eller ligga som tjockis. Jag tror jag jobbade på ganska bra. Som det förbannade uttrycket att "feta är bättre i sängen, för att de har mer att bevisa". Någonstans kanske det ändå stämde för mig.
Jag fantiserade om att se ut som en porrstjärna, kasta med håret och ha perfekta, fasta tuttar som skumpade runt i slowmotion medan man låg. Men det var inte riktigt så det såg ut i verkligheten, långt därifrån. Så ja, jag jobbade för det, för att kompensera någonting som jag trodde var livsviktigt. Och det kanske det var i sena tonåren, nog var det väl rätt livsviktigt att vara perfekt?
Jag kämpade konstant mot den stereotypen jag faktiskt var: En fet, rökande, sjukskriven kattkärring. Ändå var det allt annat än vad jag kände mig som inombords.
Jag vet att det låter klyshigt, men jag är samma person inombords nu som då, men med den stora skillnaden att jag faktiskt har självrespekt nuförtiden.
Att gå ner drygt 30 kilo, som jag nu har gjort allt som allt, det är verkligen en jäkla resa. Man måste omvärdera både sig själv och sin omgivning. Man upptäcker nya saker som att det faktiskt gör skitont att sitta med en benig röv mot en träbänk. Att ens barn tycker det är obekvämt att ligga och vila på ens arm, för han får nyckelbenet intryckt i kinden.
Man upptäcker också mindre angenäma saker, som folks skämt om "fetton". Att jag till och med kommer på mig själv med att garva, haka på. Jag hatar det!
Men värst av allt, man får precis alla sina rädslor befarade:
-Ja, folk tycker att man är ett förbannat dumfetto om man köper för mycket skit på ICA. Folk tittar faktiskt ner i ens varukorg och undrar varför man inte har några spärrar, varför man inte rycker upp sig. Som om nån någonsin skulle tänka samma sak om en vältränad person köpte en påse chips eller en godispåse modell större?
-Ja, man är först och främst just ett fetto. Med alla fördomar som kommer därtill, att man är korkad, lat, svettig, luktar illa, är ständigt hungrig och sugen på onyttigheter.
För att överhuvudtaget kunna göra något annat intryck än ovanstående, så måste man bevisa så förbannat mycket. Man måste vara sjukt duktig på någonting, ha nåt coolt partytrick, vara roligast i gänget eller tätast och generös som fan. Men ändå hela tiden jobba i motvind, mot folks djupt inpräntade fördomar.
Det är så förbannat vidrigt egentligen. Och det här fattade jag inte ens förrän jag blev normalviktig. Fattade inte att det kunde vara så stor skillnad, att man som smal och hyfsat snygg tjej faktiskt kan få ett så totalt annat bemötande.
Jag har kommit att behöva omvärdera varenda situation i mitt liv som överviktig, försökt utröna exakt hur pass mycket folk faktiskt bara såg en som fettot i gänget. Exempelvis det där med att jag alltid var "den mulliga lillasystern" till mina två trådsmala och svinsnygga storasystrar, som numera innehar precis lika vanliga kvinnokroppar som jag och de flesta andra.
Minns en episod från den tiden jag jobbade på Fotoquick, då jag var som störst men ändå också la ner mest tid på mitt utseende, eftersom att jag stod i kassan hela dagarna och mötte kunder.
En kille som hade lite problem med sin kamera hjälpte jag lite extra, gav honom tips och råd som kanske inte direkt är standardbemötande i butiker. Han lyste som en sol när han gick därifrån, och en timma senare kom han tillbaka med en bukett rosor och frågade ut mig på middag.
Jag tackade såklart nej eftersom att jag hade pojkvän (om än kanske jordens bottennapp, väldigt puckat!) men levde på den händelsen resten av dagen och lägre därtill.
Men i takt med att kilona rasade av något år senare och jag även fick ta del av folks fördomdar, liksom lite backstage, så kunde jag inte låta bli att tänka cyniska tankar såsom "tänk om jag blev lurad? Tänk om det bara var ett skämt?" Typ, "vem vågar låtsas bjuda ut fettot?" eller något annat löjligt vad. Man är så higschoolfilmskadad.
Åter till ämnet, Facebook och dessa förbannade taggningar (Varför finns det ingen funktion för godkännande innan en tagg visas? Borde inte det vara självklart?) som bara skapar ångest.
I princip, om man vill någon riktigt illa, så är det ju bara att slänga upp den vidrigaste fyllekräkhångelbild man kan tänka sig. Jag tror nog att vi alla sitter på några såna guldkorn, tagna på våra "vänner" från förr.
Det krävs bara ett enda illvilligt musklick för att sabba någons dag eller tillvaro.
Jag vet, hela det här inlägget är en enda stor kavalkad av självupptagenhet, men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det ändå känns viktigt vad som dyker upp på just Facebook, det är ju det enda stället där man inte kan gömma sig bakom ett alias och en avatar. Alla är sig själva, blottade till förbannelse ibland.
De flesta går nog omkring med rädslan för att någon riktig jävelskap till taggning kan dyka upp, nån fyllebild eller gammalt skolfoto som man inte alls vill kännas vid.
Men sen finns det nu alltså ytterligare en dimension av taggningsångest. Den där vetskapen om att vem som helst kan slänga upp en bild från förr, där jag ser ut som jag, fast i fatsuit. En fatsuit fullproppad av självdestruktiva handlingar och tankar som är för ångestladdade för att sätta på pränt.
En typisk bild som skulle kunna föranleda ett sådant taggningsscenario, typ "Här var vi på besök i Göteborg, semester -06, vad mysigt vi hade, eller hur Amanda?" "Ja, och vilken spolformad kropp jag hade och vad jag hatade mig själv just där och då!"
Eller ännu värre, tjockisbilder på både mig och Christian tillsammans, där vi är både svettiga, fulla, fula och sönderbrända.
Eller nej, det här är värst! En bild där fettot gör en gladhungrigmin och äter flottig mat på flottig restaurang.
Det är lite som det där avsnittet av Vänner, där Monica har på sig fatsuit för första gången och sedan käkar en kaka och dansar i slutet, medan publiken kiknar av skratt.
Det avsnittet sändes för första gången medan jag fortfarande var ungefär lika fet som hon. Jag satt liksom och väntade på det roliga i sammanhanget, att det skulle komma en rolig punshline som alla verkade fatta utom jag.
Men det var liksom inte mer än så.
En fet människa som käkar en kaka. Och dansar. Så-sjukt-jävla-pissapåsigroligt! Den kör vi på, sa manusskribenterna, det blir roligt.
Så ja, där har ni det. Jag är rädd att någon ska slänga upp en bild på mig i min fatsuit. En dräkt jag har klätt av mig för länge sen. Jag kan förhoppningsvis roa på andra sätt nu.
lördag 27 juni 2009
Ey len, vilka guzzar det finns i Stinsens köpcentra azzå! Guzmania!
Hela dan idag har jag komponerat ihop skitbra blogginlägg i huvudet, vissa har till och med plitats ner i sms-blogginlägg. Ja, påbörjats i alla fall.
Sen har mest kissnödigheten kommit ivägen hela tiden. Jag är konstant kissnödig. Trodde jag skulle slippa det när jag inte var gravid längre. Särskilt med tanke på hur sällan man faktiskt får chans att kissa. Färdigt.
En annan festlig grej som man kan få på köpet efter en förlossning, är problemet att man "släpper väder" som det så fint anderssonskans-kalle-heter, i tid och otid. Det är helt fruktansvärt vidrigt pinsamt och jag tackar gudarna för att jag omger mig med folk som har prutthumor på ett avslappnat sätt.
Men hur ska jag kunna börja jobba sen? Ska jag skriva in ett ps i ansökan, typ "förresten, jag kommer bäst överens med toleranta kollegor som pallar att man är som en enda stor gigantisk pruttkudde, dock oftast luktfri."
Men åh. Istället för att bekänna sjukt jobbiga analgrejer så hade jag ju kunnat lägga lite tid på att faktiskt skriva ihop en jobbansökan, för första gången på tre år. Har hittat det perfekta deltidsjobbet, det ska jag bara ha. Synd bara att det ligger en timmes reseväg bort, ända i Huddinge. Men å andra sidan kommer jag bara jobba halvtid och dessutom ska man inte klaga på lite egentid.
Och så jobbar man själv i ett minilabb. Det är bra. Ingen hör pruttkudden, förhoppningsvis.
Det har varit en förbannat tung dag. (Förutom när Olle fick hänga i lekparken och vara lokers, samt när älskade mostern Magda kom förbi.)
Sådan far, sådan son
Olle skulle nog kunna hänga med sin moster hur länge som helst utan att klaga, det känns tryggt.
Värmen gör ju sitt till såklart, dessutom är jag tokallergisk mot all gräspollen som härjar just nu och mitt uppe i allt är Olle så mammig att det är löjligt.
Att ständigt höra en massa gnäll och skrik så fort man råkar ta ett steg bort, det tär på krafterna. Jag kommer på mig själv att fantisera om att bara få stänga toadörren om mig och få kissa i lugn och ro.
Ironiskt nog har ju såklart just toadörrens gnissel blivit någon slags paniksignal för Olle, om han hör att jag öppnar dörren så släpper han allt han har för händerna och kryper hysteriskt ditåt och skrikgråter tills han faller på magen och givetvis då gråter ännu värre.
Jag längtar så tills den här fasen är över.
Det värsta är att nu när C har börjat jobba - med sina egna skrikande slagsmålsbarn - så har han ingen ork alls att uppbåda när han väl kommer hem. Allting förfaller och ju stökigare det är, dess ju sämre mår jag.
Så ikväll tog jag mig en välbehövlig paus från allt. Tidigare nämnda Daniel är i stan och fyller dessutom 30, så jag och 7 andra pers slöt upp i Gamla Stan och drack öl (jag drack cola efter uppmaning från min syster, präktig hest!) och hade allmänt trevligt.
Även om jag knappt förstår Daniels oerhört snabba och otydliga göteborgsmål, så är det välgörande att umgås med någon som klipper tuppkam, färgar den röd och passar på att lära sig skejta innan de gråa håren tar över helt.
Med det inte sagt att han är omogen och naiv, men jag har saknat att ha en riktigt nära (iaf med tanke på hur kort tid vi har känt varandra) vän som får en att bejaka sin ungdom litegrann. Det känns fint.
Nu fick jag förvisso tacka för mig redan vid 22, men mest för att C börjar jobba redan halv sju imorgon och då behöver vi båda vara alerta.
Gud vilket meningslöst inlägg, vad är mitt problem nuförtiden? Ptja, jag kanske mår bra helt enkelt. Det gör jag verkligen.
Tidigare idag ställdes jag inför situationen att behöva graviditetstesta mig, för första gången sedan 2007. (Rent slarv, sjukt oansvarigt.) Det var omtumlande och läskigt. Att behöva ställa in sig på att kanske ha två små barn under 18 månader. (Något annat alternativ än att behålla känns liksom otänkbart nu)
Tanken var svindlande, det fick mig att ifrågasätta framtiden ordentligt.
Nu var det tack och lov falskt alarm och vi väntar gärna ett år till innan syskon blir aktuellt. Men medan jag stod där med testet i den darriga högerhanden och väntade på att eventuellt få se det röda strecket framträda, så slog det mig att jag för första gången på länge verkligen längtar till framtiden, så som den verkar teckna sig nu.
Jag längtar efter att bli fyra, efter att åka på familjesemestrar tillsammans. Bråka om tältplatser och räkna kossor på åkrar.
Om 9 månader måste min legitimation förnyas. Det vore himla trevligt om jag hade samma efternamn som resten av familjen tills dess.
Jag har förtröstan att Olle en vacker dag kommer att ge mig så pass mycket fysiskt utrymme att jag inte bara hinner blogga utan faktiskt även lyckas svara på era kommentarer och till och med kommentera i era era bloggar.
Tills den dagen kommer får jag försöka finna mig i att ha sällskap när jag sminkar mig (sällskap som i sitta i knät och käka på rougeborsten och börja gallskrika om jag ens gör en antydan att röra mig en millimeter bort) och när jag bajsar.
Just nu råder de där gyllene timmarna då jag halvsover framför datorn och svamlar ur mig osammanhängande blogginlägg som detta.
Jag tänkte, att i äkta leffebloggsanda så kan jag ju passa på att skryta om tidigare nämnda plåsteravkomma. Han är nämligen inte bara påfrestande och gnällig utan även rolig och mysig ibland.
Eller okej, oftast.
Även om det inte märktes exempelvis idag när jag försökte prova två klänningar i en provhytt inne på Lindex och han envisades med att smälla upp dörren, gallskrika och kasta in hela mitt handväskinnehåll in i provhytten brevid. Då älskade jag honom ack så högt.
Hur som helst, vi var på inskrivning på vår nya barnavårdscentral idag och passade då samtidigt på att avklara 10-månaderskontrollen. Där kollar en läkare om ungen kan slå två klossar mot varann (check!), om pincettgreppet funkar (check!) och om "tittut" är världens roligaste lek (jättecheck!), ja typ så.
Vår nya barnmorska, som vi tyvärr inte kommer få ha i fortsättningen, var ungefär hur underbar som helst. En sån där bullmormorstyp med permanenta skrattgroppar i ansiktet och gladrynkor vid ögonen. Hon pratade skånska och då tänkte jag på Elin och blev ännu gladare.
Tyvärr var barnmorskan ackompanjerad av jordens otrevligaste jävla unga läkartjej från Götlaborg. Hon tog konstigt i Olle, höll bort hans händer när han var ledsen och försökte sträcka sig mot mig, himlade med ögonen när jag ställde allmäna frågor och var rent ut sagt helt förbannat osympatisk.
Hur kan man ens jobba med barn om man verkar hata just barn?
Vi pratade exempelvis om huruvida Olle kan några ord än, men innan jag ens hade hunnit svara så snoppade hon av mig liksom som om hon VISSTE att jag skulle vara en sån där briljerande förälder som hittar på att mitt barn är nåt himla geni.
Nu råkar det trots allt vara så att Olle är ganska verbalt begåvad, men jag tror att det helt och hållet är tack vare att han har haft båda sina föräldrar hemma nu i ett halvår, han hör ju oss prata en massa och framförallt så tar vi med honom i samtalen hela tiden. Inte nåt himla "titta vovve!"
Ja, så det har liksom blivit så att Olle härmar oss mycket. Han förstår ju kanske inte alltid vad han själv säger, men de ord han har fått kläm på hittills och faktiskt använder korrekt är:
Mamma, pappa, hej, titta och så favoriten: nej. Om och om igen.
Så idag så kom två nya ord helt från ingenstans. Jag stod och vek tvätt framför teven, någon brittisk serie med en kvinna som födde barn och skrek "NOOOOOO" mitt under värkarna.
Varpå Olle då härmar med världens finaste brittiska accent "noooo" och skakar glatt på huvudet.
Ja, jag är faktiskt lite mallig, det är väl okej?
Senare idag låg han på skötbordet och lekte med sin nya mobil, en mjukdjurshäst i snöre. Jag sa "häst!" och han sa "heeeescht hescht!" Fint!
Detta trodde såklart läkaren inte ett dugg på när jag berättade det. Avfärdade det med att det säkert bara var ett lyckosamt härmande. Jovisst, men nu har han ju sagt "hescht" hela kvällen. Till just hästen.
Aja, skitintressant.
Det värsta var i alla fall när hon började ifrågasätta varför jag valde bort mediciner (antidepp) nu under det halvåret jag var dålig. Jag sa att det var ett medvetet val eftersom att jag tror att om man är en i övrigt frisk person - som dessutom har utretts för bipolär och gud vet allt - som plötsligt blir helt nere, då är det kanske kroppens sätt att visa att nåt är fel. Att man måste lyssna på sig själv.
Hade jag käkat antidepp så hade jag blivit ännu sämre först och dessutom bara tagit udden av problemen, inte åtgärdat dom.
Jag är väldigt nöjd med mitt beslut, som min överläkare dessutom stöttade helt och hållet. Ändå tog sig denna helt främmande människan rätten att döma mig och himla med ögonen som om jag vore någon slags flumwaldorfhippie för att jag avstod från läkemedel. Bu.
Jag hade korkat nog suttit och läst på Flashbackforumet alla detaljer kring nedanstående hemskheter som de har lyckats luska reda på. De har ju en tendens att uppvigla stämningen en del, jag drogs med och blev nu-jävlar-ska-hon-ha-stryk-arg.
Här vill jag poängtera att jag ungefär aldrig blir så arg på någon. Jag kunde inte ens frambringa sådan ilska när min NO-lärare på högstadiet släpade mig i håret inför alla klasskompisar och spottade mig i ansiktet framför vår rektor. Ja, då fattar ni.
Sen att jag är fantastisk på att ha fel i sakfrågor - som Elisabet påpekade - det är också en sak jag skulle behöva understryka. Jag tror att Christian kan hålla med mig där också, eftersom att det är hans favorithobby att påpeka mina faktafel.
Hursom, det är överjävligt det hon har gjort mot sina barn och jag tror att det är just det där "det händer mitt bland oss"-känslan kombinerat med hatet mot folk som gör sina egna (eller andras) barn illa som får en att flippa över.
Jag fattade inte riktigt den grejen fullt ut innan jag fick barn själv, förrän man nu ser sitt eget barn ligga och sova i famnen - helt ovetandes om alla hemskheter här i världen som hade kunnat drabba honom exempelvis om han hade fötts i Rwanda (jag håller helt och hållet med Majken a.ka. Christian där, man måste såklart också ha lite perspektiv på saker och ting) eller om han hade en far som hette Josef Fritzl. Eller en mor vid namn Mikaela som bor vid Brommaplan.
När man läser sånadär saker så tar den primitiva beskyddargenen över totalt och det känns som att det enda jag har gjort idag är att pussa Olle. Pussa honom på magen, på de runda kinderna, på fötterna. Sjungit sånger för honom och tackat gudarna för att jag inte blev en sådan mamma vars barn säger att det "inte känns bra i hjärtat" när de tänker på en.
(ps, jag kommer aldrig mer i hela mitt liv använda uttrycket "hoppsan Kerstin" och från och med nu ska jag hålla mig till mitt gamla vanliga leffebloggande. hejrå.)
Det är inte ofta jag blir såhär upprörd. Inte ens under Arbogarättegångens tid förra året kunde jag uppbåda en sådan här ilska.
Idag har jag haft en så pass trevlig och underbar dag att det inte ens har funnits tid till mobilbloggning. Det har varit sådär klyshigt mammaledigt - fika på filt tillsammans med glada barn, pussar och kramar.
Jag hade tänkt sammanfatta dagen med ett gäng fina bilder på busungar med banankladdiga små kinder, sådär som vardagen är just nu.
Eller jo, jag finner många, men alla är de vidrigaste tänkbara svordomarna och om det inte vore för att allt man säger på nätet kan hållas emot en så skulle jag gladeligen vilja önska livet ur människan. Okej, nu blev det sagt. Skitsamma.
Tillråga på allt hittade jag människans hemsida, som även den är kräksframkallande på så många sätt.
Jävla, jävla apa.
Tänk att Christian har åkt förbi barnens hem på väg till jobbet varenda dag, helt ovetandes om vad som hänt. Förbannade jävla socialtjänst och rättsamhälle.
Förbannade jävla Mikaela.
måndag 22 juni 2009
Appropå living on the edge, mannen som nyss gick förbi och som skådas långt där borta, han hade jordens största sladdrigaste ölmage. Och en tanktop på sig, där större delen av magen hänger utanför.
Jätte!!!obehagligt, för att citera Majken. Jag mådde faktisk helt fysiskt illa en stund.
Jaja, om inte annat så kan man distrahera sig själv med tankar på hur konstigt det är att en gravt överviktig man ändå ser ut som ett benrangel bakifrån. Så himla orättvist Och fult.
En sak som är sjukt svår att vänja sig vid när man får barn, är att allt tar så förbannat lång tid.
Vi gick upp klockan 06, ändå har vi inte lyckats ta oss ut förrän nu. En halvtimmas härlig bussresa in till Odenplan hägrar. Fyfan.
Borde inte SL-kort vara subventionerat för föräldralediga? Kommunen tjänar ju ändå på det i slutändan eftersom att vi då är benägna att slentrianshoppa och trycka i oss ännu mer latte och morotskaka.
Jaja, hur som. Jag lever lite on the edge idag, Olle har inte bjussat på nån bajsblöja än. I bästa fall har vi alltså en bussresa med Mr Stinkypants framför oss. Yey!
Nog är det int många morsor som ställer sig och lagar bananplättar innan kl 08 på morgonen!
Bananplättar är lite min grej. Tre ingredienser och man behöver inte ens ett plättlagg, tar fem minuter att göra.
Tänkte att det här skulle bli min nya grej, präktig matlagning. Det är liksom det enda som saknas i mina fantastiska hemmafruskillz.
Jag kan göra en grym tacopaj och köttfärssås och lite andra pastarätter, men det är pretty much it. Resten av matlagningen står Christian för, medan jag sköter allt annat i hushållet.
Tänkte att Olle - spawn of.. okej, inte Satan, men nån riktigt grinig matfascist, typ Anna Skipper - skulle uppskatta min nyvunna matlagningskonst.
Icke.
Plättarna ligger numera istället i min mage och fettar sig, medan Olle i vanlig ordning hysteriammar en sekund vardera på min tutte, fram och tillbaka i all evinnerlighet, halvt stående som en kalv i knät.
Tack och lov för att jag just upptäckte att han har en ny tand på gång - därav demonfasonerna - annars hade jag kört en Moses på honom snart.
På begäran:
1 banan
1 ägg
½ dl mjöl
Mosa bananen i en skål, blanda i ägg och mjöl. Smeten blir väldigt tjock, så ta en sked och klicka ut små plättar på medelvärme i stekpannan. Ha i en hel del smör och stek bara i några sekunder på varje sida, bränns lätt annars.
Klart! (om man vill så kan man piffa till det med lite citron i och bärkeso till, men plättarna är väldigt söta i sig så det behövs absolut ingenting på)
Det här är typiskt en sån grej som Christian kan störa ihjäl sig på mig över; att jag käkar mina mackor liksom nån tugga här och nån tugga här.
Det handlar helt enkelt bara om att jag älskar mina pålägg så mycket att jag har svårt att välja vilken macka som tyvärr måste ta slut först.
När jag var liten löste jag det hela genom att smälla till med alla pålägg samtidigt på en och samma macka. Det äcklade dom flesta men gick skitbra för mig ända tills pappa blev galen och skrek sitt sedvanliga:
-"Å SÅ tar hon BÅDE messmör, kaviar och ost SAMTIDIGT!" varpå regeln infördes att man bara fick ta ett enda pålägg på mackan åt gången. Det försvårade helt klart begreppet ostochmarmeladmacka som ju trots allt inte är så himla exotish.
Jag fattar inte varför pappa var en sån snålverner med struntsaker, vi satt liksom och tjafsade om huruvida en tesked med Oboypulver var för överdrivet rågad eller ej. Ändå kunde samma pappa byta bil vartannat år.
Att sno sina barns sparpengar till detta intresse och rättfärdiga det hela med "du åker ju i bilen, eller hur?" och sedan avfärda våra ledsna klagorop med "NU BLIR DET INGET LISEBERG FÖR DIG I ÅR!" (jan-augusti) alternativt "NU BLIR DET INGA JULKLAPPAR!" (sept-dec), det känns väl sunt? Hot funkar skitbra som uppfostringsmetod har jag hört. Särskilt såna man aldrig infriar. Det lär barn bra saker som orsak och konsekvens.
Nu kanske nån tycker att jag borde passa mig för vad jag skriver om min far - vevevet har ju trots allt stora öron och dessutom kanske det inte blir några julklappar för min del på väldigt länge - men jag känner mig ganska obekymrad om den saken. Särskilt eftersom att pappa avslöjade sist vi sågs, att min lillebror ska försöka lära honom sms:a.
Så långt har han kommit i den tekniska utvecklingen, min far. En dator är däremot fortfarande läskig och mailen som kommer till hans arbetsplats får sekreteraren sköta åt honom. Och om hon inte gör det, nä då blir det inget Liseberg för henne i år! Heller.
Edit: Okej, nu skäms jag ändå litegrann. Sist vi träffades nu, förra veckan, så stack pappa faktiskt åt mig en hundring för att försöka täcka tågkostnaden hem till Stockholm. Det kändes så himla konstigt, jag är ju vuxen nu.
Dessutom hade ju de pengarna suttit betydligt bättre efter skilsmässan, då vi tre systrar oftast fick splitta på en hundring som vår gammelmorfar kom över med någon gång i månaden. Nu har pappa fem nya barn att försörja, så det känns som att en hundring betyder mer för honom än för mig.
Jag lovar, så här tråkig och mammabloggig kommer jag försöka att inte vara framöver. Låt mig värma upp lite bara.
Okejrå, det blev faktiskt himla trevligt, när vi tillslut lyckades enas om att dra till Blackebergsparken. Olle - a.k.a. tuttmonstet som vägrar käka nåt annat - har tryckt i sig en hel fralla på egen hand. Och jak er kissnödig hest.
Efter drygt tre år tillsammans så har jag äntligen lyckats få Christian att nästan spontant vilja dra ut på picknick. Han har inte riktigt förstått grejen innan vi fick barn, men nu har han stått hela morgonen och brett mackor glad i hågen.
Ändå slår det liksom aldrig fel. Vi blir alltid förbannade och otrevliga mot varandra så fort själva utflyktsmålet ska spikas. Stockholm är fullproppat med mysiga parker och aktiviteter, ändå verkar det vara just valfriheten som ställer till det.
Jag vill befinna mig bland folk, kanske sätta mig i Humlan och sen promenera in till Hötorgsloppisen. Christian håller sig gärna i sina gamla kvarter kring Bromma.
Tillslut kan jag bli så arg att jag inte vill någonting hellre än att åka hem. Men nu jävlar ska vi ha trevligt! Jag har ju faktiskt en gratis latte att plocka ut på Sevan.
Jag hade tänkt passa på att blogga lite, men det fick bli mobilbloggsvarianten istället, eftersom att min kropp ockuperas av den sovande skönheten som nu har däckat i min famn efter fyra timmars spex med bland annat en kortlek. Han har inte så höga krav, den lilla mannen. Än.
Men gud så läskigt det här känns. Som en hemlig, förbjuden pånyttförälskelse.
Jag skriver ett blogginlägg igen, för första gången på exakt 2 månader och 10 dagar. Det är lika mycket exakt 2 månader och 9 dagar längre tid än vad jag hade trott om mig själv från början.
Som ni säkert kan lista ut själva så har det krävts enorm diciplin för att inte råka skicka iväg ens ett endaste litet mobilinlägg. Varenda dag har jag komponerat små texter i huvudet, tagit en massa fina foton med systemkameran och mindre fina med mobilkameran, helt och hållet ämnade för bloggen i första hand. Omedvetet.
Så, nu får det faktiskt vara nog med avhållsamhet.
Livet ser helt och hållet totalt annorlunda ut nu än vad det gjorde för bara två ynka månader sedan. Det finns utrymme för bloggande nu. Inte på samma novellskrivande hysteriskt babblande sätt, men i ärlighetens namn vet jag inte alls hur bloggen kommer te sig framöver.
Kanske som min favoritföredömesblogg,"Johanna i Jakan". Hon skriver kort, fyndigt och gör så att jag alltid vill ha lite mer. Det kan nog vara något att satsa på, sträva mot. Och så kanske jag hamnar på någon slags gyllene medelväg tillslut. Man kan trots allt inte ta ut novellskrivandet ur den här skrivarn.
Hur som helst, vad har då hänt dessa senaste månader, veckor, dagar? Hur bättre summera det, än med en hysterisk bildkakafoni? Hurra!!!(?)
Det åktes på svennebanankryssning i april. Vi var fyra sömndesperata småbarnsmorsor som gjorde vårat bästa för att hålla oss vakna över tolvslaget i alla fall...
...vilket givetvis urartade i mellanstadiediscodans/hiphop, statyhångel, fjortisdrinkar och...
...remakes av skräckfilmer i de ödsliga fartygskorridorerna. Här skådas (uppenbarligen?) Ringu x 3.
Sällan har jag nog skrattat så mycket som jag gjorde då när jag och Jennie bestämde oss för att fejka en riktig kryssningspraktfylla, en sån som man rullar runt på golvet av. Det slutade såklart med att vi faktiskt rullade runt på golvet, fast mest utav skratt.
Väldigt många (ja faktiskt, många!) av mina vänner och bekanta råkar vara gravida denna sommar, vilket är himla tacksamt för mig som både får ta fina magbilder och även lukta på nyfödda bebisar snart, heja!
Olle har blivit en stor 10-månaderskille som numera kan stå själv med stöd (och utan, fast bara i ren förskräckelse). Han kan även se vacker ut i blommiga, rosa trosor som han fick låna utav Lia när det behövdes lite fotocensur under badstunden häromdagen.
Just ja, han har ju lärt sig att krypa också, äntligen. Med en sådan fart att han har konstant skavsår på tårna.
Jag har gjort ett endaste tafatt försök att sluta amma (i samband med kryssningen, det höll i drygt ett dygn, ända tills jag kom hem och det enda jag kunde tänka på var att få docka Olle vid tuttarna och tömma ur allting) vilket har resulterat i en viktnedgång som börjar gå lite överstyr.
Jag väger nu 54 kilo, tre kilo mindre än vad jag hade tänkt stanna vid. Ansiktet har en härlig touch av transvetism och all lös hud ligger som volanger längs kroppen. Allting är så benigt nu överallt, att Olle har svårt att hitta någonstans att vila huvudet mot och kramas med. Han har till och med börjat sova halvsittandes i sängen med huvudet mot min mage, eftersom att det är enda stället på min kropp där degen fortfarande härjar fritt.
Jag och Christian reste 6 mil en söndagsmorgon för att rösta i parlamentsvalet. Det blev - trots denna fantastiska kampanjbild - inte moderaterna min röst föll på, utan Miljöpartiet. Ett beslut jag är himla nöjd med.
Inspirerad av Saras primadonna till katt har jag tillverkat min allra första LOLcat!
Jag har - hör och häpna! - efter 1 år och 2 månaders väntan, äntligen fått träffa min far. Olle ser lite måttligt impad ut på bilden, vilket summerar ungefär hur roligt första intryck han gjorde på sin morfar under den timma vi umgicks (nej, min far har inte suttit på kåken, han bor i Kinna.) men Olle kan få skylla på noll sömn+jättehungrig+mammigast i stan.
Jag har nu även fått träffa min älskade lillebror (och resterande 4 småsyskon von Trapp) som efter snart 16 år i livet nu äntligen kan se ner på (och klappa förnedrande på huvudet på-) sin storasyster. Inte mig emot förvisso, jag är helt salig över att faktiskt ha en bror som man nästan kan låtsas är ens storebror. Nästan.
Jag råkade gå ut och ha roligt nästan sex helger i rad. Det började med denna kväll då följetongen "Hanna och Emil" började gå lite snett, men detta var även samma kväll som jag träffade Hannas västkustvän Daniel (näst längst till vänster) för första gången, vilket blev lite utav ett epic möte.
Denna Daniel var urpsrungligen en intressant blogginnehavare(särskilt då han är den enda jag har träffat som kan mäta sig med mitt novellskrivande) som därefter avancerade till att för mig vara "Hannas tokiga kompis som pratar väldigt snabb och svårbegriplig göteborska och som åker skateboard mitt bland bilarna på söder - är han inte riktigt klok?" och slutligen en otippat och hastigt nära vän som omedvetet lockade mig in i någon slags massiv livskris där det enda jag ville var att absolut inte vara sambo och mamma utan bara få fnittra åt söta pojkar i parker om sommarnatten. Jättedumt, men välbehövligt.
Visdomen av detta blev helt enkelt att det är okej att ha en kris, bara man inte hänger sig helt i den. För den går över.
(nej, ni behöver inte skria "sköka!" eller annat otrohetsförknippat, inget sånt förekom)
Mitt uppe i allt detta krisande beslöt vi oss för att ta en timeout från precis allting och styra kosan mot min syster som numera bor i Dalarna, rättare sagt världsvackra Vikarbyn (ja, det är sant, sekelskiftesvillan här närmast i bilden blev deras, för en spottsyver!)
I Vikarbyn blev vi bortskämda med både god mat (enorma mängder papperstunna pannkakor bl.a.!) och barnpassning.
Jag fick även chans att äntligen prova min mors Leksandsdräkt från 70-talet. Det gäller ju liksom att passa på när man kanske för första och enda gången i sitt liv kommer i den, även om man känner sig ungefär lika sexig som Laura Ingalls.
Vi hade faktiskt även ett uppdrag i samband med resan till Dalarna. Olle skulle nämligen få agera klädesmodell på catwalk på Leksands gator (buren av sin extremt nervösa och regnkladdiga mor) iförd kläder från inga andra än Emy Little och deras kollektion Lilla Dalom, som jag ju har tjatat om sedan den här bloggens begynnelse. Det är ju helt sanslöst, vilken tur vi hade! Och att vi dessutom fick 500 kr i rabbatt på de svindyra (men ack så prisvärda) plaggen efteråt som tack.
Denna resa till mina hemtrakter i Dalarna var enormt välgörande på så många sätt. Framförallt fick den mig att se min och Christians relation i ett helt annat ljus. Det behövdes.
Det var även i samband med en visit på Christians arbete, där han gjorde ett gästinhopp i den årliga fotbollsmatchen mellan lärarna och femmorna, som jag fick se de sidor av honom som jag faktiskt föll för från början men som inte har fått ordentligt med utrymme nu när vi har gått varandra på nerverna hemma i radhushelvetet i nästan ett halvår.
Christian sken som en sol hela dagen av all uppmärksamhet och när han satte det avgörande målet ville alla ungar ha hans autograf och ropade "fotbollsproffset!" efter honom. Det var fint.
Så. Till det viktigaste av allt. Vi har faktiskt flyttat nu. Hela historien med radhuseländet, ångesten, rädslan och insektsfobierna och gud vet allt, det ligger bakom oss. Det är som om det aldrig har hänt faktiskt.
Sedan två veckor tillbaka bor vi i en stor 2:a (f.d. 3:a, numera med stor matplats istället. Det har varit en pärs att klämma in tillhörigheter från 5 rok till 2 rok, men det funkar!) i älskade Sundbyberg och här trivs vi så bra att det nästan är skamligt.
Det är högt i tak, vi har diskmaskin och tvättmaskin. Bor en halv trappa upp. Det tar en minut att gå till tunnelbanan och ICA, tio minuter att gå till tågstationen med både pendeltåg och vanligt tåg som tar mig till min mor i Vässan på bara 45 minuter.
Det tar 8 minuter med pendeln in till Stockholm city, 14 minuter med tunnelbanan. Man kan utan problem även promenera in till stan om man känner för det. Samtidigt har vi ett naturreservat runt knuten och en stor uppsjö av förskolor att välja och vraka emellan. Tro det eller ej, vi har även sänkt våra samtliga löpande månadutgifter med 5000:-!
Jo, nämnde jag förresten att vi mår oförskämt bra, alla tre?
Som om det inte vore nog med alla ovanstående klämkäcka och säljande fakta, så har det visat sig att hela Sundbyberg kryllar av loppisar och antikaffärer. Det kanske är det absolut bästa jag vet just nu.
Mycket fynd har det blivit de senaste 10 dagarna. Denna ohyggligt läskigvidriga clownklädhängaren prackade jag på min syster, som numera gör sitt bästa för att ge den ett nytt hem hos någon annan stackare.
Som ni vet så har jag ju haft turen att bli varslad från det jobb på Tradera som jag ju älskade så mycket. Ja faktiskt, det gjorde jag. Ändå har jag insett att det var tur att jag fick gå. Det finns en mening med all skit, det finns det ju alltid. Daniel sa någongång att det är farligt att lura sig själv med att vara ödestroende, men jag kan inte låta bli.
Igår firade vi midsommar hemma hos Magda och Hedvig och där träffade jag Hedvigs gamla klasskompis (numera vän) Silvia (i mitten på bilden ovan) som genom sitt arbete öppnade en nygammal drömyrkesdörr åt mig som jag inte ens hade tänkt på att jag kunde satsa på. Jag återkommer om det senare. Hur som, det var en aha-upplevelse utan dess like och nu är jag hur pepp som helst inför framtiden och vad den kan tänkas medföra!
Så, slutligen. Det har varit en omtumlande vår och försommar. Men nu sitter jag ändå här och tittar ut över solnedgången som speglas i grannhuset på vår alldeles lagomt trafikerade gata i Sundbyberg. Och märkligt nog känns det som att det alltid har varit såhär. Vallentuna har inte ens hänt. Vi gjorde en tillfällig visit, men nu har vi kommit hem igen, om än råkat hamna på andra sidan Bällstaån än vad vi först tänkt.
Oavsett hur vi kommer bo i framtiden, vad jag än arbetar med, vad jag än väger eller tjänar för pengar, så har jag lärt mig vad jag ska lägga min energi på:
Christian.
Olle kommer alltid att vara nummer ett i mitt liv, men det minsta han förtjänar är att jag ger kärleken till hans far den tid och omsorg som behövs. Jag har varit dålig på det.
