Novellskrivarn - så att du vet vad du gett dig in på

En liten inkonsekvent fågel...

2009-10-27T13:32:00.002+01:00

Leffebloggen.

(So much for löften. Klart jag aldrig i helskotta kommer kunna hålla mig från att blogga. Så snart jag har orkat komma på hur man arkiverar en hel blogg så kommer Novellskrivarn raderas helt och hållet och Leffebloggen will be last man standing. Hejrå!)

Breaking up is in the air.

2009-09-30T20:33:00.007+02:00

Först och främst, nu ska vi bortse här från det faktum att svininfluensan har pajat ungefär hela min kropp och tillvaro och under senaste månaden bjussat på festligheter som feber, hosta, muskelvärk, spyor, sittsovande i soffan i 25 nätter (and counting!) och bäst av allt: flera revben som har både spruckit och gått av!

Men utöver detta har jag gått omkring med en jobbig känsla i magen, en stress som har gjort att jag är fulkissnödig hela tiden och har svårt att sitta still. Det beror inte på vår absolut akuta ekonomiska sits och inte heller nåt trams som att jag skulle vara gravid igen eller så. Ligga, vilket trams!

Nej, jag fattade just precis alldeles nyss att den där jobbiga magkänslan har berott på bloggen. På Novellskrivarn. Som bara hänger här ute i tomma interwebbzzzz och väntar på att bli påfylld och utnyttjad.

Men jag pallar inte mer nu. Jag gör faktiskt inte det.

Att ge upp bloggen har inte ens varit en existerande tanke hos mig, tvärt om. Jag har pausat den några gånger - mer eller mindre frivilligt bör tilläggas - men den har alltid varit mitt hjärtebarn som jag har längtat tillbaka till.

Men nu gör jag inte det längre. Jag orkar inte fortsätta fläka ut hela mitt privatliv på internet, vara så förbannat tillgänglig och öppen för vem som helst att bläddra runt i. Det känns inte okej, jag är alldeles för ängslig för sånt.

Jag behöver dessutom få skriva bara för mig själv, för min egen skull. Utan pressen att underhålla, rädslan att bli ifrågasatt eller idiotförklarad, att behöva ursäkta att man är gnällig och tråkig periodvis, hela tiden ha ambitionen att bli sedd och läst av fler.

Det är ju inte det som är tanken egentligen. Jag vill ju bara vara en vanlig fiskpinnemammablogg, skriva helt meningslösa saker om min vardag. För är det nån som kommer uppskatta det i framtiden så är det jag. Och Olle. Och kanske hans framtida fru/man och eventuella barn.

Jag hade gett min ena hand och alla hårstrån på huvudet för att få ta del av Christians föräldrars tankar, minnen och upplevelser från när han var liten. Liksom lägga färdigt pusslet. Men det går inte, de är döda och hans mammas dagböcker är och förblir olästa, såsom hon önskade.

Den här erfarenheten har fått mig att inse att det är viktigare vad jag efterlämnar till framtiden, än vilka flyktiga läsare jag lyckas underhålla här och nu.

Ni* ger med största sannolikhet blanka fan i att Olle har fått tre nya tänder den senaste veckan och att han under samma tidsperiod även har lärt sig att flirtblinka med ögonen och ger de hårdaste kramar och pussar man kan tänka sig.

Man läser, ler kanske på sin höjd lite igenkännande eller längtande, går sedan vidare till nästa blogg. För bloggar är och förblir förbrukningsvaror.

Olles liv ska inte vara en förbrukningsvara, inte mitt heller.

Därför kommer jag sluta blogga nu. Helt. Ingen paus, ingen hemlig blogg (ja, jag hade faktiskt en sådan under några dagar i somras, det gick ju sådär..). Ingenting.

Däremot en alldeles skittråkig och enkel dagbok. Ett Worddokument. Helt och hållet för mig själv, än så länge.

När det här beslutet ramlade över mig för drygt en timme sedan så försvann allt magont på direkten och byttes på en sekund ut till fjärilar i magen. Helt sjukt, som en förälskelse! Eller kanske bara helt enkelt en lättnad.

Nu får det vara slut på självbekräftelseonanin och utfläkandet på internet, detsamma gäller även på Facebook. Kompislistor ska rensas, hej och hå.

För jag vet ju faktiskt att den enda anledningen till att en hel del av mina gamla högstadieklasskompisar har addat mig, är enbart för att se om jag blev en fet, rökande, socialbidragstagande, misslyckad tonårsmorsa eller ej.

Tji fick dom, ja nästan i alla fall. Jag hann ducka i tid och det känns förjävla bra.

Det lustiga är att det här med att sluta blogga, bli mer privat, känns som en epidemi just nu. Min absoluta favoritblogg (ja, nu erkände jag det!) bland mina vänner, Jennies, meddelade sitt avsked idag och det känns helt jävla skittrist, för jag älskar ju trots allt att vältra mig i bloggar.

Men det är ett förståelig beslut. Och lustigt, eftersom att jag läste avskedsinlägget bara en liten ynka blinkning efter att jag själv hade bestämt mig. Där ser man.

Även Hanna går i samma tankar, även om de verkar lagda på is för tillfället, och Elina gjorde slag i saken häromdagen och har gått från storblogg med rabiata bantarfans, till hemlig blogg för sina vänner. Modigt!

Så, nog med trams. Inga utdragna avsked eller sammanfattningar. Det har jag knåpat och tråkat ut er med så det räcker bakåt i tiden.

Den som känner sig snuvad på konfekten och älskar bildkavalkader kan känna sig trygg i att detta, detta, detta samt detta inlägg sammanfattar skiten rätt bra. Så är väl läget än idag antar jag.

Tack för allt!

Ajö.

Nämen kolla, jag fick dela plats med Snygg-Petra på avslutningsbilden!
Petra som dessutom blir fruga om bara några dar, jomenvisst!

* Efter att ha fått en kommentar från en vän angående denna del så känner jag att en omformulering egentligen är på sin plats, men jag gör såhär istället och kopierar mitt svar till henne ungefär rakt av:

Jag vet att flera av mina nära vänner och familj har läst bloggen och varit nästan mer engagerade än jag själv periodvis, och det betyder oerhört mycket!

Men nuförtiden så sker ju ungefär all kommunikation ändå via Facebook och jag kommer mer och mer begränsa så att just bara de som faktiskt bryr sig och finns på ett konkret sätt i min tillvaro kommer ha tillgång till min Facebookprofil fullt ut. På så sätt kan man ha en mer öppen dialog också istället för några kommentarer i bloggen. Det blir mer flytande på Facebook.

Det känns bra att rensa, och det känns bra att slippa hänga ut allt på en helt öppen blogg. Jag vill vara privat, men också öppen. Det är en svår balansgång.

Hur som helst tror jag att det är enormt viktigt att vi börjar ta hand om varandra på riktigt, bortanför bloggar och Facebook och allt vad det heter. Ta oss tid att träffa varandra och fråga hur det är. Vi är lika stora bovar i dramat allihop.

Fjörtiartonde förtydligandet.

2009-09-11T11:15:00.007+02:00

Det är så svårt med Christian, för han fattar inte alltid vad jag skriver. Eller snarare, inte så ofta.

Han misstolkar jämt mina blogginlägg och det är svårt att veta då om det bara är han som inte tänker som alla andra, eller om han är den enda som vågar säga ifrån när nåt jag skriver verkar puckat.

Han sa tidigare idag att gårdagens blogginlägg verkade så konstigt, som om jag klagade över att alla våra vänner är på flykt från oss. Herregud, det var ju verkligen inte alls så jag menade!

Så, om det nu är så att någon uppfattade det jag skrev som att jag gnällde över vilka kassa vänner vi har, så måste jag faktiskt få förtydliga lite.

Vi har så jävla fina vänner.
Omtänksamma, lyhörda, roliga och empatiska.

Problemet är bara att vi bor i Stockholm. En stad där varje resa tvärs över stan (ja, typ alla vi känner bor söder om stan och vi bor i nordväst) med lokaltrafiken lätt blir en heldagsutflykt. Har man bil så kan man fastna i de mest ändlösa köerna och det är inte heller så lattjo. Dessutom måste man betala tullavgifter också om man åker från inne i stan.

Utöver transportproblemet så har de flesta vi känner barn själva som behöver tas hand om, en hel del har riktigt små barn också. Eller så jobbar de som galningar och är måna om den lilla fritid de har för att få vardagspusslet att gå ihop.

Med andra ord, i den livssituation vi befinner oss i så är man mer eller mindre piskad att sätta allt hopp till den äldre generationen, sina föräldrar. För så "ska" föräldrar vara. Där.

De kommer över och hjälper till att borra upp en bokhylla. De tar ut ungarna till lekplatsen om man känner sig hängig (bakis?) en söndagsmorgon och de kommer över med matlådor när man kommer hem från BB.

Tror jag i alla fall. Jag vet inte. Det är den schablonbilden jag har av mor- och farföräldrar till ens barn, att det ska vara så. Jag önskar att det var så.

Men det är svårt med Stockholm, en stad full av f.d. lantisar som flytt sina hemstäder där de aldrig riktigt kände att de passade in. En stad fylld av vuxna barn utan familjer, som bygger upp en substitutfamilj bestående av nära vänner istället.

Jag har alltid tyckt att just den grejen har varit så fin med Stockholm, att man lär sig att uppskatta sina vänner så mycket istället, för man kan inte ta dom för givet på samma sätt som familjen.

Så, vad gör man då i ett sånt här läge, när man sitter hemma och ugglar med en sjukdom som ingen vill ta i ens med tång (min läkare ville inte ens undersöka mig!)? Det känns liksom som att det är där föräldrar brukar komma in i bilden. Man pysslar om sina barn när de är i en nödsituation, grissjuka eller ej.

Det är bara så himla svårt att göra när man är död, som Christians föräldrar är.

Och min pappa (som bor i Kinna, vilket lika gärna kunde vara Kina) önskar väl säkert att han var död, med tanke på att han har förlorat både hem, fru och fem barn över en natt. Sen har jag såklart min ömma moder men även hon har drabbats av svininfluensan samtidigt som oss och det känns väl som en sådär halvbra idé för henne att sätta sig på ett tåg och åka hit då.

Christian har förvisso en syster som lever med bördan på sina axlar att uppfylla sin mors sista önskan innan hon dog; att systern skulle ta hand om Christian (som vid den tiden var mer en pojkspoling, även om det bara var fyra år sedan hon gick bort).

Men vem är sugen på att dra till The House of the Schweinflu när man om någon vecka efter 7 långa års väntan äntligen ska få åka tvärs över planeten för att hämta sin adoptivdotter? Tror inte det.

Nä, så ibland känner man sig lite ensam. Och ynklig.
Och självömkande så in i helvete.
Men det går över snart.

Tills dess ska jag roa mig med att äta kanelbullar, det är jag skitbra på (förresten har jag gått upp 5 kilo sedan jag slutade amma i somras, highfive!).

Der Schweinflu, I has it.

2009-09-10T14:53:00.005+02:00

Men åh, så himla misslyckat!

Min blogg var ju min pride and joy i nästan ett års tid. Den gjorde mig glad och peppad. Tanken var att den skulle vara lättsam med en humoristisk ton, inte sånt här himla dravel och tråktrams.

Jovisst, klart man behöver gnälla av sig då och då, men vem orkar lyssna på någon som hela tiden bashar ner på sig själv och sin tillvaro? Tänk på barnen i Afrika osv osv. Men det har varit svårt att veta var jag skulle börja, eftersom att allt ju tycks hända som dominogalenskaper efter varandra, jag hinner inte pausa och reflektera tillräckligt länge innan något nytt jävelskap händer.

Jag skulle helt enkelt behöva en helt vanlig Leffeblogg där jag kan skriva typ "kära dagbok, idag åt jag två mackor till frukost och bytte 13 bajsblöjor på en och samma dag" (jo, det har säkert hänt). För då skulle jag liksom kunna fortsätta ha Novellskrivarn vid sidan om, där jag sköter mina långa ändlösa utläggningar om både smått och stort. För jag gillart. Och det borde ni med göra, varför skulle ni annars vara kvar?

Alla gillar att gnälla ibland, och även om de två senaste inläggen (eller fler, minns inte) som jag skrivit enbart har innehållit gnäll, så måste jag får göra det igen. Jag måste få ur mig det här.

För det första: Min far ska skiljas från sin fru sedan 17 år tillbaka. De har fem barn tillsammans och en enorm treplansvilla med bland annat en flygel i, som kostar 30 000 att försöka frakta ut med lyftkran genom fönstret.

Men skitsamma, huvudsaken är att den här skilsmässan kan mycket väl vara den vidrigaste jag hört talas om på länge. Så mycket dumheter, fula påhopp hit och dit, anklagelser och gud vet vad. Jag blir helt matt.

Mitt uppe i allt detta står då alltså vi, pappas sammanlagt åtta barn och tre barnbarn. Och vi har ingen jävla aning om hur vi ska förhålla oss till allt det här. Saker som jag fortfarande inte ens kan skriva om för att det är så vansinnigt och överjävligt.

Så ja, det upptar helt klart mina tankar. Det är inte konstigt om jag har varit en surpotta på sistone.

Till detta kommer också det faktum att jag har gått och dragit på mig svininfluensan. Jojomen, det är sant!

Jag hade liksom en bild utav att det bara var ett gäng svaga, krassliga människor som skulle drabbas. Att de skulle ligga i små högar i stängda E.T-korridorer där folk gick omkring i vita helkroppsmasker och skrek "watch out!" till varandra så fort någon smittad gjorde en ansats att lyfta ett pekfinger för att be om hjälp att ta sig upp ur sin böldpestormgrop.

Nä, riktigt så är det ju alltså inte att ha svininfluensan, visade det sig.

Jag är bara sjuk. Jag har haft feber i fem dagar nu, muskelvärk i hela överkroppen, absolut ingen kraft eller ork till någonting. En huvudvärk som inte är av denna värld och en hosta som känns som att lungorna är på väg att abdikera. Så är det.

Det jobbiga med att ha svininfluensan är inte influensan i sig, utan alla omkringliggande faktorer. Tack och lov så verkade det som att det var Olle som smittade mig, små barn i hans ålder kommer tydligen ganska lindrigt undan. Han hade feber några dagar och var snorig, men det var allt. Nu är han pigg och kry. Jag hade aldrig kunnat fatta att det var influensan han hade och därför var jag också korkad nog att dra med mig min nyvunna (latenta) smitta på Hannas 30-årskalas dagen innan jag insjuknade...

Värre är det med oss vuxna, Christian har känt sig väldigt hängig i flera dagar och själv håller jag på att bli vansinnig över att aldrig någonsin få vila. Bara lägga mig på soffan och slappna av (vilket jag förvisso borde göra nu, när jag för en gångs skull har lägenheten för mig själv medan C är och handlar med Olle, men jag får sån förbannad huvudvärk och hosta när jag ligger ner).

Man känner sig som en pestsmittad. Som att man borde ha en röd, blinkande neonskylt ovanför sig när man är ute. Akta akta akta!

Vi har trots allt barn. Han måste få leka, han måste få vara i lekplatsen och ute i friska luften.

Ja, jag vet, nu är ni ett gäng föräldrar som vill skjuta mig. Men för det första smittade jag bara de första dagarna och dessutom tar jag inte i nånting när jag är ute och jag går alltid undan när jag hostar utomhus. Tro mig, det finns ingen som är så paranoid nu som jag. För jag vet ju hur jag själv skulle ha reagerat om jag visste att någon utav föräldrarna gick omkring med svinis på lekplatsen. Fyfan vilket förakt, vilken rädsla. Och nu är jag en utav dom.

Så, det jag vill förtydliga här är att det är inte influensan i sig som är det jobbiga, det är att det är så förbannat svårt att handskas med den när man har barn. Man kan helt enkelt inte duka under, man måste fortfarande laga mat, leka, tvätta, komma ut i friska luften och allt sånt som man inte ens har en fjärts energi att klara av.

Men man bara gör det. Man har inget val.

För mitt uppe i allt så kommer ju utanförskapet. Helt plötsligt finns man inte. Folk säger "åh, stackars, krya på dig!" och tänker sedan att de inte ens vill sätta foten i Sundbyberg. För här finns smiiiiiittaaaaan nu. Jag skulle säkert resonerat likadant.

Men vem fan ska ta hand om Olle?

Jag har aldrig känt mig såhär ensam och övergiven i hela mitt liv. Det är i sådana här stunder man får bevittna om ens korthus till kontaktnät faller samman eller ej, vilket det tyvärr har gjort nu.

Media har blåst upp det här med svininfluensan till sådana oändligt överdrivna proportioner att folk är helt jävla livrädda. Att tanken inte ens skulle slå dom att ställa upp, finnas där och bara ta ut ett litet osmittande barn till en lekplats, så att de sjuka föräldrarna kan få chans att vila upp sig och bli friska snabbare.

Jag menar inte att vara martyr nu. Det är såhär det är. Jag hade nog agerat lika passivt själv i samma situation, man blundar liksom och hoppas att någon annan ställer upp, för själv vågar man inte ta risker. Särskilt inte när man har barn, det är klart.

Det ska bara bli så himla intressant att se vad som händer den dan när folk börjar insjukna lite var stans omkring en. När ingen vill hjälpa någon, men alla behöver hjälp. Grattis alla barn.

Edit några timmar senare: Självklart har inte "alla" dragit sig undan och försvunnit. Givetvis har vi folk runt omkring oss som bryr sig, det är inte så jag menar. Det är bara en känsla, en väldigt konstig känsla. Att hur mycket man än skulle behöva avlastning eller bara lite socialt utbyte så går det inte. Vem utsätter sig frivilligt, trots att smittorisken är över?

Och NÄR är den över egentligen? Alltså, när kommer folk känna sig okej med att träffa oss eller komma hem till oss? Jag har ingen aning. Jag skulle inte kunna avgöra det själv om vi stod på andra sidan heller.

Ps, om man ändå ska försöka vara lite positiv mitt uppe i allt så vill jag passa på att be svininfluensan och allt vad det heter att dra åt helvete och istället fokusera allt allt ALLT på det faktum att Elin och Joel blev föräldrar idag, till en liten Sixten! HURRA!

Dödgrävarn.

2009-08-25T20:37:00.003+02:00

En gång för en massa år sedan, bråkade jag med en nära vän som slutligen kallade mig för dramaqueen. Hon anklagade mig för att gå igång på att skapa drama, att jag behöver det i min vardag för att funka. Fyfan vad ont det gjorde, fyfan vad jag grät och tyckte synd om mig själv. Och skapade på så sätt lite snyggt ännu mer drama.

Det där har förföljt mig sedan dess. Stämpeln dramaqueen. Och även stämpeln "noll självbevarelsedrift" vilket jag förärades med nyårsafton 2005 och har jobbat så långt bort ifrån som möjligt sedan den dagen, det går faktiskt skitbra.

Mindre bra går det där med att sluta vara en dramaqueen.

Jag fattar inte vad fan som är mitt problem, varför jag inte bara kan tagga ner och antingen sluta gnälla och skrika och vara arg hela tiden, eller helt enkelt bara göra någonting åt det, jobba i motsatt riktning och konfrontera problemet.

Jag är snart 27 år ung, är skapligt smart, begåvad, kvicktänkt, rolig, en jävel på att skriva CV:n. Har slutat vara en tjockis och bantat bort hela 33 kilon på knappt två år, har däremellan även passat på att föda en sjukt bra liten kille helt utan smärtstillande (mot min vilja, men ändå) och även klarat att hålla mig till en och samma man i snart fyra år. Jag äger en lägenhet i fina Sundbyberg och har en massa spännande karriärsalternativ framför mig, står i startgroparna att förverkliga diverse drömmar och starta eget.

Ändå sitter jag här i soffan och stirrar apatiskt framför mig.

Jag hänger upp mig på alla måsten, stör mig på att jag dubbelbokar möten och glömmer bort att höra av mig till mina vänner. Skjuter på allt som är livsviktigt och gräver ner mig i petitesser. Minikrisar a'la fjortis genom att hänga på stadens gator till 05 på morgonen och tittar på soluppgången med främlingar istället för att sova tryggt i min sambos famn.

Får all uppmuntran och kärlek i världen av nämnda livspartner, men går ändå konstant och väntar på domedagen, förbereder mig på att det inte kommer funka, att jag kommer att ge upp.

Att vi blir det där anonyma paret i den överväldigande statistiken över småbarnsföräldrar som inte klarar pressen, som väljer att gå skilda vägar. Som samtidigt väljer bort 50% av sitt barns uppväxt. Som gråter sig igenom vardagskvällarna av längtan och ångest.

Jag tar ut allt det här i förskott, tar för givet att det är så det kommer bli. Att jag kommer misslyckas.

Jag går så fullständigt upp i den här känslan av misslyckande och självförakt att jag hamnar i gamla destruktiva hjulspår direkt. Käkar onyttigheter i mängder utan eftertanke. Köper skitprylar jag inte behöver. Surar över att jag blev varslad efter att ha investerat nästan tre år och en massa obetald övertid på ett företag som utan att blinka beslutade sig för att varsla mig när jag blev mammaledig. Förtränger att jag inte har något jobb, att jag inte är ledig längre och att Christian faktiskt är hemma nu för att jag ska jobba. Med ett jobb jag inte har.

Vi har inga pengar, jag är röksugen, har inget tålamod och känner att jag vill slå sönder huvudet i tusen bitar mot väggen så fort Olle matvägrar eller klänger sig fast vid mina ben när det enda jag vill är att rymma hemifrån och aldrig mer komma tillbaka.

Sen plågar det dåliga samvetet ihjäl mig och jag måste pussa på Olles jordgubbsyoghurtdoftande hals tills jag inte får någon luft och tills jag har glömt bort allt allt allt som var jobbigt.

Som till exempel att vi fortfarande inte har ställt Olle i dagiskö. Han är snart 13 månader gammal. Det är förjävligt. En person som jobbar på förskola kallade mig till och med för utvecklingsstörd. Med all rätt. Fy. Fan. För. Mig.

När jag fortfarande bodde hemma och var en sisådär 15 svåra år gammal, så brukade mamma spara alla tomma glasburkar och trasiga glas i en kartong. Sen när jag blev riktigt hederligt jävla förbannad och inte kunde behärska mitt humör, så skickade vi med gemensamma krafter ut mig med kartongen till soprummet ute på parkeringen.

Där kunde jag i godan ro stå och kasta sönder varenda glas, det hårdaste jag kunde, mot glascontainerns botten. Jävlar så bra det kändes när jag hörde glaset spricka och skärvorna fara åt alla möjliga håll. Terapi i all sin enklaste, billigaste form.

Jag behöver helt enkelt en glaskartong och en soprum igen.
Det är räddningen.

Ett år på jorden.

2009-08-19T11:28:00.013+02:00

Efter att jag skrev förra inlägget för nästan en hel månad sedan, så hände det så mycket på så kort tid att allt liksom bara brakade ihop. Jag visste inte var jag skulle börja någonstans sen, för jag kunde inte bara fortsätta skriva som vanligt men samtidigt hade jag varken tid eller ork att redogöra för allt som har hänt.

Jag hade tänkt skriva ett "det här har hänt"-inlägg i punktform, men vem bryr sig?

Skitsamma, jag har hur som helst haft en väldigt händelserik sommar. Omtumlande, spännande, tårfylld, hemsk, rolig, social, fnittrig, kärleksfull och helt fantastisk.

Viktigast av allt är dock att min älskade son Olle fyller 1 år idag!

Det är helt sjukt, mitt lilla spädbarnsknytt som alldeles nyligen låg och sprattlade på rygg (åh vad alla ojade sig, "kommer han någonsin lära sig ligga för sig själv och leka på mage?"), är numera en 1-årig kille som stapplar runt, sover själv hela nätterna i egen säng, lär sig nya ord hela tiden, har slutat amma och fått hår! Ojoj.

På många sätt känns det som att det här året har gått helt svindlande fort, att det var alldeles nyss som jag låg på Danderyds sjukhus och kämpade för mitt liv utan varesig lustgas eller någon annan smärtlindring alls, för att efter bara någon timma med värkar äntligen få träffa min son.

Samtidigt har han ju funnits i mitt medvetande så himla länge. Ända sedan 24 juli 2007, då vi spenderade vår sista semesterkväll i Bryssel, jag och Christian. Vi hade Det Stora Snacket om vad vi egentligen ville med vår framtid.

Två trötta, regnblöta turistbussresenärer i Bryssel -07.

Christian hade den där inställningen som nog många män har, att de inte vågar skaffa barn förrän de har ett radhus, körkort och bil, kan försörja hela familjen och gärna vara 45 år gammal också så att man är vuxen på riktigt.

Så efter en hel del utpressning och tårar från min sida (ja, så hemsk måste man vara ibland för att få sin vilja igenom) så var ändå tillslut även Christian lika pepp som jag på att bilda familj och börja försöka utan skydd.

Kanske, bara kanske, var det just den där grejen att försöka, utan skydd, som var det roliga för honom, till en början i alla fall.

Fyra månader och en massa ägglossnings- och graviditetstest senare stod jag där i badrummet klockan 06 på morgonen och stirrade på graviditetstestet i min hand.

Där var han, Olle. Första tecknet, första hälsningen. I kissform.

I 1 år och 9 månader har han funnits i min absoluta närhet, i vartenda andetag jag tar, i varenda tanke jag tänker. Olle är allt.

Lite till. (Som om jag vet vad måttlighet är.)

2009-07-22T21:35:00.004+02:00

Okej, jag ska försöka att inte bli lika långrandig som sist, tänkte bara passa på att tacka er som faktiskt orkade ta er igenom hela inlägget och också höra av er både i kommentarsrutan och privat med råd och omtanke. Det betyder så mycket.

Helt fantastiskt att få se att jag lyckades beröra även er som har rört er i det tysta, i periferin, men som sitter inne med egna erfarenheter också. Det är det som är så sjukt, att vi alla sitter med mer eller mindre tungt bagage inom oss, som skulle må bra av att få luftas lite.

Jag vill understryka att tanken med mitt inlägg inte var att få gnälla och leka martyr för att locka sympatier, utan just främst för att ventilera sånt som jag aldrig har vågat prata om. Det har varit som en slags familjehemlighet, som jag har anförtrott mig om inför de som stått mig närmast.

Så kan man ju inte ha det, det är skitviktigt att man vågar ventilera svåra ämnen som psykiska sjukdomar och de eventuella tragiska omständigheter man har varit med om, det är trots allt just detta som har format en till det man är.

Jag önskar att det hade funnits fler vittnesmål att läsa om hur det är att växa upp med en förälder som är bipolär, när jag var liten. Så att jag hade fattat att jag inte var ensam. Som sagt, det här är inget unikt och kanske inte heller sådär jättewowfruktansvärthemskt.

Det hemska är däremot att på den tiden pratade man inte om sådana här saker, psykiska åkommor var tabu och ett ganska outforskat område. Mamma berättade för oss att pappa var sjuk, men inget mer än så. Det vi fick höra var "ta det lugnt nu och försök vara snälla, pappa är sjuk och mår inte bra."

Hur handskas man med det som liten? Det man vet om att vara sjuk som barn är typ att man kan bryta benet, bli påkörd eller kanske få cancer och i värsta fall dör man. Men det mesta syns ju liksom utanpå när man är fysisk sjuk. Blåmärken, sår, bandage.

Varför försökte ingen förklara för oss vad en psykisk sjukdom är? Det borde väl inte vara så svårt? Det hade räckt med att någon hade sagt till mig att pappas sjukdom gör så att han inte kan kontrollera sitt humör, som när jag själv blev ledsen och skitförbannad eller jättejätteglad, men att det i pappas fall svänger väldigt mycket och oftare och att det är svårt att hänga med för oss andra då. Det hade räckt.

Jag tror att den förklaringen hade fått mig att inte i 27 års tid se pappa som ett offer, som "lilla papi" som vi har kallat honom så länge nu. Det är inte synd om honom. Det är synd att det har blivit såhär, det är synd att han har en diagnos. Diagnosen är en förklaring till beteendet, men inte en ursäkt till att bete sig hur som helst mot sina barn och komma undan med det.

Pappa var ju lite märklig i största allmänhet, spelade Yatzi som besatt och lät tärningarna ta de flesta stora besluten i vårat familjeliv. Det är tärningarna som har avgjort det faktum att vi flyttade uppemot tio gånger under lika många år nästan. Så fort det blir problem på jobbet, man kanske gör sig osams med någon, ja då är det dags att flytta. Och känns det osäkert, fråga tärningarna.

Pappa var förövrigt expert på att göra sig osams med vissa enskilda kollegor. Det värsta var när vi bodde i en medelstor sydvästsvensk stad och han lyckades göra sig så pass osams med en kollega att det blev stora tidningsrubriker, hela uppslag och radiointervjuer med de båda. Och där satt vi barn hemma och tyckte att det hela var vardagsmat, fnissade tyst med örat fasttryckt mot radion medan pappa blev liveintervjuad.

Nu vill jag även passa på att inflika att det ju givetvis inte bara är pappa som har format mig till den här trasiga och sedemera ihopplockade och nästan läkta människan. Det har ju bland annat funnits en helknepig relation till min extremt frånvarande (med flit tills viss del, från min sida) morfar med i bilden, samt det faktum att min mor drabbades av en helt unik typ av cancer mitt uppe i skilsmässan, som helt kom att hota den trädstamstjocka navelsträngen jag hängt mig fast vid intill mamma under mina första 10 levnadsår.

Dessutom har nog all denna frustration kring min far fått ligga lite på is under de senaste femton åren på grund av att hans fru har tagit så stor plats i alla konflikter. Om han har behov av att höras och synas så är det en fjärt mot vad hon kan åstadkomma.

Det är inte lätt när ens pappa lämnar ens mamma för en kvinna som bara är 8 år äldre än en själv, när man dessutom knappt har kommit i puberteten. Det känns...skevt..

Min och hennes relation har varit allt annat än stillsam under de 17 år vi har känt varandra nu och även om jag har bannat henne å det grövsta under min uppväxt så måste jag ändå säga att jag är tacksam för hennes envishet, för hennes jävlar anamma.

Det är nog just det som gör att jag inte kommer behöva oroa mig mer för att mina småsyskon ska behöva bli lika trasiga som jag har varit. Hon går genom eld för att få sin vilja igenom och jag litar till fullo på att hon kommer att göra vad som krävs för att få bukt på den här situationen med min far (som jag fortfarande inte kan gå in på).

Tills dess, undertiden, ska jag försöka vara bästa möjliga storasyster, bland annat genom att nu i helgen för första gången få visa de två äldsta småsyskonen vad Stockholm har att erbjuda för äventyr. Strunt samma vad pappa hittar på för tokerier, i helgen är det jag, min storasyster och mina småsyskon som håller ihop och rår om varandra. Som man ska.

---------

Ps, jag vill också få inflika Elinas viktiga parentes till mitt förra inlägg, där jag var så exalterad och arg på allt att jag råkade få in ett stort faktafel, jag ber om ursäkt för det:

"(och en till parentes; till de som blir nyfikna och undrar. parallella liv kan innebära mycket, min uppväxt har kantats av jobbiga erfarenheter och konflikter i familjen men inte på den nivån som amanda beskriver. och jag har en väldigt bra relation till mina föräldrar och hänger med dem och älskar dem så ta inte för givet att jag har varit med om samma sak. ja nått sånt till förklaring ville jag klämma in)."

Jag gör slut.

2009-07-22T11:16:00.004+02:00

Hade egentligen tänkt skriva en ingående beskrivning av hur det har gått att sluta amma, mycket eftersom att jag själv gärna hade läst något sånt när jag behövde vägledning, liksom sånt där om hur länge man ska gå omkring med knyckliga halvfulla tuttar och så.

Men nu måste jag faktiskt skriva om något helt annat, nämligen gårdagen.

Efter att ha varit ett fan av Elina a.k.a. Tungviktaren samt även följt hennes bilddagbok det senaste dryga året, så bestämde vi oss för att göra slag i saken igår och äntligen ses på riktigt. Det känns ju liksom som att man känner varandra vid det här laget och då är det ju jättefånigt att aldrig träffas i verkligheten.

Vi hade tänkt kasta oss in i bilen och åka hem till Elina, men fick tvärstanna redan i Rissne, som ligger någon minut bort. Olle var helt tokig, skrek som besatt. Vi tänkte att han kanske var hungrig, så vi tog fram en burk frukt och lät honom leka lite. En liten stund som slutligen blev nästan en timma, för Olle ville bara leka och fick spel så fort vi försökte sätta fast honom i stolen igen.

Tillslut var ju bara tvungna att försöka ta oss iväg ändå, men efter bara några hundra meter var Olle så galen att hans huvud på allvar såg ut att kunna explodera, hans mun bara fräste och bubblade och det gick inte att få kontakt med honom alls. Så fruktansvärt vidrigt obehagligt.

Kanske blev det extra jobbigt för mig också eftersom att jag vet hur det känns att ha panikångest, att det känns som att man är besatt av något och att man ska dö. Och då har jag ändå inte varit i närheten av lika tokig som Olle var nu. Kan bebisar ens få ett panikångestanfall? Jag trodde inte det.

Hur som, vi fick i alla fall tvärvända och åka hem. Jag kände att min egen paniknivå var läskigt hög, efter att själv ha skrikit rakt ut i bilen och slagit handen in i Christians stolsrygg av frustration. Så Christian fick ta Olle medan jag gick ut på en promenad och ventilerade med min kloka syster i telefon.

På kvällen ordnade sig ändå allting till det bästa, eftersom att Elina faktiskt pallrade sig hela vägen hit till oss istället.

Vi käkade lite kvällsmat och tog sedan en tvåtimmarspromenad, där inte en enda sekund var tyst. Det var som om vi hade känt varandra typ ungefär alltid. Läskigast var ändå det faktum att det är som att vi har levt parallella liv. Med små modifikationer så är ändå vår uppväxt helt skrämmande lika och det kändes så skönt och lättnade att äntligen få öppna sig om de hjärnspöken jag går och bär på.

Så. Nu har jag dragit på det här länge nog. Det är dags att våga prata om vad som händer, i alla fall så gott jag kan utan att hänga ut någon.

Saken är den att min pappa har ballat ur. Igen. På ett sätt som jag inte kan gå in på just nu för han är mitt uppe i en utredning, men ni får gärna läsa mellan raderna sen när ni har läst allt annat.

Min pappa är sjuk. I huvudet. Ja, han är gravt manodepressiv (bipolär) och proppar hela kroppen full med litium för att överhuvudtaget hålla sig flytande.

Han blev sjuk i 20-årsåldern och under hela min uppväxt så var det upp och ner som en berg- och dalbana. Detta fortsatte fram tills några år sedan, men sedan han fick hjärtproblem så har allting varit oroväckande lugnt.

Ja, sen kom smällen såklart. Allt vändes upp och ner där hemma (han har en ny familj med fru och fem barn sedan 17 år tillbaka) på sätt som jag inte kan gå in på, men det slutade i alla fall med att han satt inlåst på en fängelseliknande psykiatriavdelning i nästan ett år. Han hade ingen egen telefon och var tvungen att få med sig en vakt om han behövde handla någonting i kiosken.

Jag kan inte fatta att det är min pappa jag skriver om, det låter så absurt.

Min pappa är i grund och botten en fantastisk människa, en riktig underhållare. Musikaliskt begåvad, enormt social och med helt sjuk humor. Han är enormt uppskattad och välkänd inom körbranschen och en skicklig dirigent och körledare.

Det är bara på hemmaplan allt blir kajk.

Jag minns så väl alla hundratals gånger som folk sa till oss när vi var små att vi var lyckligt lottade som hade en så fantastisk människa som pappa. Att han var så varm och öppen. Och på ytan var han ju även fin mot oss.

Men ja, annat var det hemma.
Pappa högg för ingenting, precis allt vi gjorde var fel. Sättet vi sköt ut stolen på vid matbordet, sättet gaffeln lät om den kom åt tänderna när vi åt. Allt, allt, allt var fel.

Varenda middag - och då menar jag verkligen varenda - under min barndom, slutade antingen med att pappa och min äldsta syster hamnade i sådana gräl att hon gallskrikandes sprang in på sitt rum och smällde i dörrarna så att det kändes som att öronen skulle gå av, eller så försökte (och lyckades) min andra storasyster avleda uppmärksamheten från den äldsta och provocera pappa till att rikta sin ilska mot henne istället.

Det genererade en pappa som jagade min syster, varv efter varv runt matbordet i galenskap och raseri. En slags lek som ändå var på blodigt allvar för min far, men som blev normalitet tillslut. Jag tror till och med att vi kunde skämta om det ibland efteråt, trots att vi alla var livrädda undertiden.

Jag kan inte låta bli heller att undra var mamma var i allt det här? Hon var ju med. Men jag minns henne inte, sa hon något alls? Gjorde hon något för att ingripa eller var hon lika kuvad av min far som jag insett att jag är nu i vuxen ålder?

Hur kan det gå så långt att en man blir en sådan tyrann att inte ens fruns modersinstinkt (ta dina barn och fly) fungerar som den ska?

Ja, såhär var alltså min pappa. En fantastisk yrkesman och en fruktansvärd familjefar. Aj, dom orden känns hårda och svåra att skriva, men så var det. Jag kan inte linda in det på något vettigt sätt.

Varenda bilresa vi gjorde (och det var många, land och rike runt, kors och tvärs, året om) var en prövning. Jag satt bakom pappa och var alltid på min vakt, alltid rädd. För sa vi minsta fel så kom han med sina händer och ryckte tag i benet och gjorde ett ordentligt hästbett så att vi skulle hålla tyst och veta vår plats.

Gick det riktigt illa så tvärstannade han bilen och skrek att om vi inte skärpte oss så fick vi kliva ur bilen och gå hem. När vi var mitt ute i ingenstans.

Kan ni förstå den djupa ångesten? Att tvingas välja mellan två hopplösa val: stanna kvar i bilen med en man som man är livrädd för, som känns som ett stort skrikande monster, eller bli utkastad och lämnad ensam. Helt ensam. Ett litet barn.

Enda gångerna jag kände mig helt trygg med pappa hemma, var på söndagarna efter högmässan när hans arbetsvecka var slut och han somnade framför teven. Då lade jag mig som en liten kringla på hans stora mage och lyssnade på de lugna andetagen. Då var han lugn, då kunde han inte göra någon illa.

Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till min pappa. Vi har verkligen kämpat för att få en fungerande relation. Trots all skit under uppväxten så har jag liksom vaggats in i famnen ändå, efter längtan och drömmen om en pappa som finns där helt plötsligt efter alla dessa år.

Vi har haft det så bra de senaste åren, han och jag. Det har funkat. Kanske inte optimalt, men jag har ändå längtat efter honom. Och så går allt åt helvete igen.

Igår, innan vi skulle åka till Elina, så hade han en entimmasmonolog med mig i telefon.
Han yrade om konspirationsteorier. Att han faktiskt är frisk nu och vill alla väl och att han älskar sin fru och barn, men alla är emot honom. Det gick så långt att han sa att hans fru är så personlighetsförändrad att hon talade med deras grannes (hennes närmaste vän) röst. Alltså, på allvar.

Där och då var jag helt chockad, kunde inte fatta att han sa sådana sjuka saker. Min pappa.

Men så mindes jag hur det var förr, när jag var 11 år och han ringde hem till oss en sen kväll, efter att ha sett Häxorna i Eastwick. Han talade helt forcerat, skanderade om att han hade kommit till insikt att vi systrar och mamma var som dom, som häxorna. Han malde på hur länge som helst, skrek och härjade medan jag satt under bordet med telefonen i handen och bara grät.

Jag vet att det finns barn som har haft det så mycket värre än jag, som har blivit regelrätt misshandlade, sönderslagna. Som har blivit våldtagna av sin egen förälder. Det finns sådana människor överallt runtomkring en.

Men det här är min uppväxt, det jag själv har blivit präglad av.

En uppväxt med en totalt oberäknelig pappa som plågat en psykiskt, som fått en att känna sig totalt misslyckad och absolut ingenting värd. Som när jag som 17-åring berättade för honom att jag blivit våldtagen och gravid med förövaren och han inte kunde handskas med chocken på något annat sätt än att säga att jag säkert förtjänade det.

En pappa som - när inga andra glåpord funkade - konstant (och inför alla) sa att han önskade att jag och mina systrar hade fötts som pojkar istället. Att vi aldrig hade gjort honom såhär besvikna då. Att vi hade varit älskvärda som pojkar.

Fattar ni hur uselt det är? Att använda sig av ett argument som aldrig någonsin går att leva upp till? Det är inte så himla konstigt att min relation till just män har varit så bedrövlig fram tills jag träffade Christian.

Under alla år har jag levt i självdestruktiva förhållanden där jag låtit mig bli utnyttjad, trampad på. Tröstätit, supit och rökt mig igenom allt för att dämpa ångesten.

Tills jag träffade Christian, som vände upp och ner på min tillvaro. Vände den till rätta. Fick mig att fatta att jag har ett egenvärde, att jag förtjänar bättre än allt jag utsatte mig för. Jag gick ner i vikt, slutade röka, slutade dricka och skaffade mig ett jobb som jag gjorde jävligt bra.

Så, allt frid och fröjd. Tills nu, nu när jag själv är förälder.

Nu, när jag varenda dag ställs inför situationer där jag måste konfrontera mina egna hjärnspöken, erfarenheter och minnen. Kan inte låta bli att undra hur man inte kan säga till sitt barn varenda dag hur mycket man älskar det, att krama och pussa och känna att hjärtat nästan exploderar när barnet ler mot en. Hur kan man vara så hjärtlös?

Och så samtidigt: rädslan.

Rädslan över att själv flippa, att tappa kontrollen. Att skrämma Olle, att han en dag kommer säga att han inte förstod varför hans egen mor hade sånt temperament, var så oberäknelig.

Jag är inte lätt att leva med just nu, hormoner som sprutar överallt, stressen kring mina småsyskon som far illa, sömnbristen, ångest inför framtiden gällande arbete och så vidare. Det är så mycket. Men så är det ju för alla.

Men dessutom så tampas jag alltså hela dagarna med rädslan för att bli som min far, det är ärftligt, tänk om jag också ballar ur? Jag märker att jag är farligt nära att tappa greppet ibland, vill bara slå skallen i väggen och rymma hemifrån när Olle skriker och gnäller som mest.

Jag pratade med Elina och min syster om det här, vågade öppna mig. Vågade krypa till korset och erkänna att jag är rädd för mig själv ibland, rädd för mitt eget föräldraskap.

Men det kanske är det som är grejen ändå, räddningen? Att jag är rädd. Att jag är medveten. Att jag faktiskt gör helt tvärt om, när det kommer till kritan. Och helt naturligt, av sig självt.

Det absolut bästa jag vet är på morgonen när vi alla tre bara ligger i en enda stor mammapappabarn-hög och kramas, klappar på varandra, busar, kittlas, pussas. Som en liten familj, som älskar varandra, som det ska vara.

Nu menar jag allvar, nu gör jag slut.

Jag gör slut med de människor som vill mig illa, får mig och andra att må dåligt. Jag har redan avverkat några utav dessa under de senaste årens lopp, men min far har hängt sig kvar.

I telefon igår fick han mig att lova att det var han och jag mot världen i princip. Han sa att han finns här för mig nu, att om jag behöver något, behöver honom, så finns han där. Att han älskar mig och tänker på mig hela tiden.

Jag trodde på det, det 10-åriga svikna barnet inom mig trodde på allt det där, för jag behövde höra det. Har behövt höra det hela mitt liv.

Istället för att fatta att det inte är hans ord som är väsentliga. Utan att han faktiskt lever upp till det han säger också.

Därför gör jag nu slut, för det kommer aldrig hända.

Hej då, självdestruktiva bekräftelsedesperata liv, hej hälsosamma familjelivet i Sumpan med Olle och Christian. Det är allt jag behöver och vill ha.

För att inte deppa ihop helt kan jag bjuda på lite glättighet och ytlighet i form av ett då-och-nu-montage på mig och Elina. Ett sådant är ju ändå ett måste när två vänner har träffats för första gången, två vänner som dessutom har totalförändrat sina liv på kort tid och som bonus lyckats gå ner sammanlagt 73 kilo, fyfan vad vi är bra!

Två f.d. tjockisar, 33- respektive 40 kilo mindre.

Okej, ibland har vi faktiskt tid att snygga till oss lite också och då kan vi bli såhär milfiga, jo jävlar!

Samma klänning fast i storlek 46 respektive 34. Tre år, 33 kilo och ett barn senare.

Ännu mer tuttar.

2009-07-19T00:50:00.001+02:00

Såhär om natten när man helt plötsligt har en massa tid för sig själv i den provisoriska sängen i vardagsrummet, så hinner man tänka på en del.

Jag har varit så upptagen med att titta på tokiga djur på Eskilstuna Zoo, torkat en hel bil+barn fyllda med bajs, kånka runt på en 8-kilosbebis i fem timmar och återigen få en spya i ansiktet innan läggdags, att jag helt glömt följande spännande upptäckt:

Jag har tappat känseln i båda brösten. Bara sådär. Borta.

Googlade runt maniskt för att söka svar på vad det här är för skit, men allt jag fann var kopplat till plastikoperationsåkommor.

Betyder det här att jag har blivit typ bortförd av aliens som har utfört läskiga experiment på mig? Satt in inplantat för att se hur jag ska handskas med min nyvunna yppighet? Det går lite sådär måste jag säga. Känner mig allmänt olustig med att dra runt på dessa överdrivna porrtuttar.

Okej, men om man bortser från alientesen för en stund: kan denna plötsliga partiella förlamning ha någonting att göra med att Olle och sedemera mina tuttar drabbades av torsk (svamp) strax efter att han föddes? Mina vårtgårdar närmast bröstvårtorna tappade nämligen pigmenten då och blev vita, Jacksonstyle. Precis lika festligt som det låter.

Helt sjukt, tänk om jag tappade känseln i brösten för flera månader sen och inte har fattat det förrän nu. Det förklarar ju helt klart varför jag har skämtat om att jag knappt ens har känt när Olle har ammat.

Fint.

/*haringenintegritet82*

2009-07-18T18:21:00.000+02:00

Här står vår bil parkerad längs vägen vid en åker utanför Strängnäs, med Olles shorts slängda på marken.

Man kan undra varför?

Jomenvisst, Olle har bajsat ner precis hela sig själv, bilstolen, sätet, händerna, fötterna, mina händer, allt!

Kräks och bajs tycks vara melodin det här dygnet. Note to self: aldrig mer russin..

2009-07-17T23:56:00.001+02:00

Nä hörrni, det bidde inget bloggande den här kvällen.

Efter en väldigt lyckad eftermiddag med nakenbad (för Olle) i plaskdammen i Blackeberg och trånande häng (för Olle och Christian?) vid mina nyvunna silikonpattelookalikes, så avrundades kvällen med skrik, gnäll, feber, tvångshållning vid Näs-Fridningen och slutligen en enorm kaskadspya över hela mitt ansikte och överkropp. Alltså, typ hela dagens magsäcksinnehåll. Som om han hade spytt upp hela sig själv, eller en liten dvärg.

Fyfan, en förälders tålamod äro outgrundlig. Mitt uppe i galenskapen och synen av halvupplöst banan, gröt och pasta över min bröstkorg, så kunde jag såklart ändå bara fokusera på hur synd det är om Olle just nu. Och inte ens en tutte eller två kan jag erbjuda längre.

Livstecken

2009-07-17T15:08:00.001+02:00

Hej gott folk!

Tänkte att det kunde vara dags att visa att jag lever. Jag gört. Det är bara väldigt svårt att få visa det när allt är kaos. Fast på ett bra sätt, i grund och botten.

Jag har inte ammat på två och en halv dag, helt galet. Mina tuttar är stora som fotbollar och helt sprängfyllda så att de är knyckliga som.. ja.. golfbollar antar jag? Ser helt sjukt ut.

Mitt uppe i allt så har Olle gått och blivit mer förkyld än någonsin, vilket ju inte är särskilt kul eller lätt för nån av oss. Men fördelen är i alla fall att han ändå inte kan amma så bra när han är så täppt, så jag tror det blev en bra tajming i alla fall.

Jag vill passa på att tacka för era goda råd och tips, som jag tog åt mig av och plockade väl valda delar ifrån. Jag ska försöka återkomma till hur det här har gått lite mer utförligt ikväll kanske.

Tills dess skulle jag vilja ställa frågan till er andra som slutade cold turky: hur lång tid tog det för er innan tuttarna slutade ömma och vara stenhårda? Har försökt googla fram svaret men inte en käft verkar ha avhandlat detta livsviktiga ämne.

Tills dess att mina tuttar återfår sin forna form och storlek a'la hundöra så ska jag göra mitt bästa för att ta härliga poserbilder snett ovanifrån ner mot klyftan, nåt jag alltid drömt om såklart.

Synd bara att jag inte fattade att jag borde ha dragit bort bilbältet när jag tog bilden ovan. Fail!

Hett sommaren 2009:

2009-07-16T18:25:00.001+02:00

Trajbultishörts.

2009-07-14T23:35:00.001+02:00

Jag vet inte vad problemet är, om det är alla semestrar hit och dit. Känns som att folk(jag) faktiskt läser bloggar men är för lata eller självupptagna för att orka kommentera och på så sätt ge lite livstecken som en indikation på att man som blogginnehavare inte är en stackars ensam sate som skriver för de blinda.

Aja, skit samma att min blogg har blivit himla mammabloggig på sistone, helt emot min intention. Men det händer så mycket nu, lill-Olle börjar bli så stor.

Ikväll var - om allt går enligt planerna - sista kvällen i Olles liv som han fick somna vid bröstet.

Han kommer få snutta sig igenom även natten och morgonen - som vanligt, men sen är det finito. Jag slutar cold turky, med hjälp av Jempas magiska tuttkräm som luktar tigerbalsam och smakar digerdöden.

Det känns som barnmisshandel. Jag har sån grov ångest över det här, över att jag vet att han kommer bli förtvivlad, ha några riktiga helvetesdagar. Få ännu mer separationsångest.

Mina tuttar är liksom det bästa i hela världen för Olle tydligen, han är helt besatt. Idag känns det som att det absolut enda jag gjort är att amma. Amma i en park, i sängen, vid matbordet, i en guldsmedsaffär osv osv. Herregud, det känns som att han är nyfödd!

Jag vill så gärna ha min kropp tillbaka nu, tänker knappt på nåt annat. Jag bara önskar att han själv hade lessnat innan.

Hur fan gör man sånt här? Både praktiskt och rent känslomässigt. Hörrni, kloka läsare, snälla ge mig bra tips eller berätta om era egna erfarenheter kring hur man slutar. Tack snälla!

Avklarat:

2009-07-14T10:47:00.001+02:00

Ett stycke blöjbyte i backluckan, med kraftigt trafikerad motorväg bredvid sig, Självklart med tillhörande bajsklet på Olles fötter, mina händer och skötväskan.

Tack och lov för den som uppfann handsavetter med desinficering. Buuuu för den som uppfann det extremt dåliga tålamodet medan man ammar.

Tur att det är över snart, imorgon ska jag sluta amma. Faktiskt. Det höll ju nästan exakt elva månader i alla fall, klapp klapp på axeln.

2009-07-14T06:51:00.001+02:00

Vi är på minisemester hos min bonusfamilj i Sala, mycket trevligt.

Mindre trevligt är att jag alltid glömmer bort att a och o för bebisar är rutiner, rutiner, rutiner. Så fort man sover borta i ett främmande hus blir allt helkajk.

Olle avslutade gårdagskvällen med att först vägra sova. Vid 23-tiden bestömde han sig för att go out with a bang och kasta sig huvudstupa ner på golvet och låta nappen ta smällen, så att hela munnen började storblöda.

Helt plötsligt förvandlades jag och C till små skakande asplöv, så som tur var kunde det småbarnsrutinerade värdparet rycka in med handduk i munnen på honom och gud vet allt.

Efter den dramatiska avslutningen på kvällen, valde Olle att nu väcka oss alla genom att kasta sig huvudstupa ner för den ovanligt höga sängen han och jag sov i. Heja! Tur som fan att han landade med just huvudet på Christians madrass.

Himla älskade unge.

Sköna prioriteringar vid 0 års ålder.

2009-07-12T16:36:00.001+02:00

Ja, här sitter far och son i sandlådan tillsammans för första gången. Den sistnämnde helt ovetandes om att det finns en bassäng bakom honom, fritt fram att bada i.

Alltså, fattar ni? Vi har världens bästa största lekpark bara fem minuters gångväg hemifrån. Jag vill aldrig flytta härifrån!

Kära svullodagboken.

2009-07-11T13:52:00.001+02:00

Dagens lunch: haricot vers, smörstekta med salt och lite otippat lingonsylt till.

Serveras ackompangerat med ett stycke naken koltkille som helt plötsligt har glömt bort hur man sitter ner i stolen.

Bloggpaus. Igen.

2009-07-10T21:22:00.001+02:00

Jaha. Nu blev det bloggpaus igen. Helt ofrivilligt dessutom.

Jag hällde just ner ett halvt glas läsk i vår laptop. Applåder och stående ovationer!

Tur att det var lightläsk. Nu ska jag gå och dö litegrann.

(tur förresten också att mms-bloggning finns. ni slipper aldrig undan mig!)

Kära matdagboken.

2009-07-10T19:26:00.001+02:00

Gjorde en härlig upptäckt nyss vid middagsbordet:

Olles havregröt med banan- och päronsmak luktar EXAKT som en pissoar.

Inte konstigt att killen har problem med maten, när vi lurar i honom sånhär fabriksskit. Tillråga på allt så har han dessutom blivit biten i huvudet av en polare idag. Det är hårt att vara 0 år gammal 2009.

2009-07-10T16:59:00.000+02:00

Shopping på Lagerhaus och sedan kaffe och morotskaka på Wayne's, utan banankladd och skrik. Väldigt mycket lyx!

(ps, visst är det så att om det bara finns en bit kvar av just ens favoritbakelse, då är det ju meningen att man ska stanna och fika? Ödet! Ja-a!)

Fjanten

2009-07-10T14:33:00.004+02:00

En otippad sak slog mig just.

Jag sökte ju det där jobbet som fotolabbsansvarig för typ en vecka sedan. Det stod i annonsen att de som inte blir erbjudna att komma på intervju kommer att meddelas detta via email. Än så länge har inget email dykt upp.

Jag undrar om det är därför jag har gått omkring med ett oförklarligt pirr i magen? Vetskapen om att jag faktiskt kanske har gått vidare.

Okej, nu är det säkert minst 1500 sökande, det brukar det ju vara här i Stockholm och inte minst under lågkonjunktur. Men jag har ju faktiskt de meriter som krävs, och lite därtill, så ganska bra borde jag ändå ligga till.

Hur som, det hela är himla spännande och det jag ville komma till var att det just slog mig att jag tycker det är spännande att söka jobb. Att få försöka framställa sig själv som eftertraktad, spela något slags spel. Fantisera om hur det skulle vara att jobba på just den arbetsplatsen.

Min erfarenhet av att få en ansökan refuserad är tämligen begränsad. Jag har turligen nog blivit erbjuden samtliga tjänster (fyra) som jag sö.

Tricket är till stor del hur man framställer sig själv, uttrycker sig och vad man väljer att framhålla. Jag fick själv ansvara för en rekrytering när jag jobbade på Fotoquick som biträdande butikschef. Herregud vilka puckon som sökte! Det var en kille som skrev att han helst ville jobba nattetid (i butik!) eftersom han var morgontrött, hans största intresse var piercingar och råttor och han föredrog att bli kallad för sitt smeknamn Fjant. Ja, det är sant.

Med sådana ansökande så är det inte så svårt att se bra ut direkt.

2009-07-10T13:26:00.001+02:00

Pannkakstårta med hjärtströssel och rosa mjölk i bästa svampglasen till lunch. Jag älskart!

Och nu: två timmars shoppingrunda på sommarrean medan Olle och Christian drar på lekträff. Hurra!

Förd bakom ljuset.

2009-07-09T20:47:00.006+02:00

Det här är himla pinsamt men jag måste ta upp det ändå. Det här med acne.

Kommer ihåg när jag var ca 11 år gammal. Hade kanske fått lite hår på könet och barntjockistuttar som jag tryckte in i den allra minsta BH:n jag kunde hitta (samma storlek som jag har nu, btw) men mer pubertetsspännande än så var inte min tillvaro på den tiden även om jag hett önskade att så inte var fallet.

Med avund betraktade jag hur mina omåttligt snygga och populära systrar stod och skrek och våndades framför spegeln över dagens nya skörd av finnar.

I min värld var liksom en finne inträdesporten till vuxenlivet, det var den grejen jag var ute efter. En gång lyckades jag få typ ett knottbett på kinden och hurrade lyckligt över att en finne kanske äntligen hade hittat till min porslinsdockeperfekta hy och avbarnifierat den.

Det var nog inte förrän jag som 14-åring började gå på nån ny konstig p-pillersort som min hy blev riktigt kajko. Jag har en bild från min 15-årsdag som är tagen på obehagligt nära avstånd från mitt pizzaface. Inte en vacker syn (jag hade kunnat bjussa på den bilden men skyller på att fotoalbumet fortfarande inte är upplockat ur flyttkartongen).

Under den allra värsta finnperioden minns jag att jag frågade mamma om det någonsin skulle gå över. Hon hade själv stora problem med acne som ung och sa att jo, nog går det över.

PYTT!

Här står jag nu, i princip 12 acnefria år senare, och ser hur hela mitt ansikte är som förbytt till en enda stor månkrater. Vad i helvete? Vad är det här för skämt? Hur är det möjligt att varenda millimeter av min hy i ansiktet kan vara helt översållad av stora äckliga klämvänliga porer?

Buuuu. Jag känner mig lurad.

Nej, det anmärkningsvärt ofräscha i den här bilden är inte det faktum att det ser ut som att vi tuggar på hjärnsubstans istället för nötter, utan att min äckliga panna stjäl ALL uppmärksamhet. Häromveckan hade jag även en hakfinne som på allvar fick mig att vilja stanna hemma trots att det vankades 30-årsfest för Daniel.

Ja, sen har vi en annan sjukt otrevlig grej också som slog mig idag. Kolla in de här bilderna:

Finn ett fel. Ett väsentligt fel.

Aaah just det! Teenage mutant NINJA turtels! Vad ääääär det här för hemsk konspiration mot mig? Hur kan jag ha gått i så här många år utan att fatta att jag har blivit lurad? Att dom inte är några himla hjältesköldpaddor? Att jag är ett offer för töntig 80-talscensur? Hur kan jag inte ha reflekterat över det här förut?

Åh. Jag känner mig kränkt.

2009-07-09T09:54:00.001+02:00

Näää hörrni, om man skulle ta sig en kopp rosa kaffe och fixa lite med gamla fotoalbum. Jo.

Höjdpunkter och framSTEG. /hälsningar Ordvitsarn.

2009-07-08T22:15:00.008+02:00

Äsch, skit i panikångest och migrän och andra tönterier. Från och med att migränen släppte strax efter lunch så har det varit en sjukt bra dag.

Misha och Madde kom på besök med lilla Una, som har tjatat länge om att få leka med "Bolle". Jag skulle tippa på att Olle hade tjatat minst lika mycket om att få leka med Una om han nu hade förmågan att tjata om annat än "mammamammamamma" och "heschtheschthescht" (häst är ett väldigt poppis ord här hemma nuförtin).

Besöket blev mycket lyckat och innehöll höjdpunkter såsom fyra tokfyllda bajsblöjor, en himla massa käk och fika, bad- och lekstund i nybyggda grannlekparken Tornparken, helt sjukt bra.

Men också godsaker som dessa:

Bus i sängen med Misha, som har en läskigt mörk bullrig röst som gör att små barn garvar hysteriskt.

Bitvis tveksamt snälla klappar men ändå en hel massa mys mellan barnen.

Invigning av Olles säng, som än så länge mest har varit uppsamlingsplats för alla fina kuddar från Lagerhaus och det underbara ugglepåslakanet från Åhléns.

Hålla-handen-vid-matbordet-kärlek.

Hela två fantastiska pannkakstårtor till middag med Unas namn på (Christian fjäskar så bra!) och en massa hjärtströssel. Ändå var det makaronsalladen som verkade gå hem hos barnen. Buhu, synd för oss vuxna som fick käka så mycket tårta istället.

Spexigt överraskningsrosa mjölk till kaffet. Han den där Christian alltså!

På kvällen fick vi även besök av finaste Ann och Tobbe (Ann är min systers gamla barndomskompis som också har flytt Vässan sedan många år tillbaka och Tobbe råkar vara en barndomsvän till Christian. Vad är oddsen att de lyckas para ihop sig själva sådär bra liksom?) som kom över med den här fantastiska rosa-gula 50-talslampan som vi fick köpa för bara 200 spänn! Taget! Vi försökte även pimpa iväg den här otroligt fula krukväxten, men de adopterade vår fikus istället. (Om nån är sugen på växten så är den fortfarande väldigt up for grabs!)

Den allra, allra största höjdpunkten på hela dagen var dock när Olle hade lyckats sno Unas bulle och hade hela munnen så full av deg att han stod och balanserade helt utan stöd i några sekunder för att sedan GÅ TRE STEG in i sin pappas famn! Tamejtusan, killen kan gå!

Min lilla dvärgpojke har blivit stor! <3

2009-07-08T09:55:00.002+02:00

Usch vad jag tycker synd om Christian som får stå ut med alla mina hittepåliknande krämpor.

Imorse när jag skulle gå in i duschen så började jag få svårt att andas där inne i glaskuben. Kände mig klaustrofobisk av ångorna, fick svårt att andas fastän jag inte duschade särskilt varmt.

Tillslut kände jag att jag skulle kräkas om jag inte tog mig därifrån. Kastade mig ut ur badrummet med håret fyllt av balsam, lyckades få med mig Olles handduk som jag satte mig på direkt på golvet. Där blev jag sittandes, hyperventilerande och skakig i hela kroppen.

Christian var en riktig hjälte, som vanligt, och servade mig med en macka och ett glas mjölk, medan han höll fasaden uppe för Olles skull och matade honom med frukt.

Jag vet att det är det läskigaste Christian vet, när jag mår dåligt på ett sätt som han inte har facit till, och som jag inte heller kan förklara.

Det här var mitt första PÅ-anfall på jag vet inte hur länge. Flera år sedan säkert. Det obehagliga i det hela var ju också att det var helt opåkallat, totalt utan anledning.

Lite för att göra det hela extra lustigt så har ansträngningen gjort att min härliga hjärna kontrade med att ge mig migrän nu också. Så. Tack.

Och grattis Christian och Olle till en fräsch morsa!

2009-07-07T21:57:00.002+02:00

Dagens bloggande blir inte mer spännande än såhär.

Efter att ha sett halva MJ-minnesceremonin, Brooke Shields tal och dottern Paris hjärtekrossande gråtblandade farväl är mina ögon lika överfyllda av tårar som när jag som 10-åring såg Dangerousturnen på teve och inte kunde fatta orättvisan i att jag inte skulle få gifta mig med Majkål när jag blev stor.

Okej, nu är sorgen lite mer nyanserad, men ändå lika stor. Om inte större. På så sjukt många plan, mer än jag hade trott om mig själv.

Nu: Dangerousturnen på film igen, 17 år senare.

Kommentarssvar och fulgrin.

2009-07-06T22:03:00.007+02:00

Sådärja.

Efter att ha skrivit miljarders blogginlägg sedan jag började blogga igen (tricket är att skriva mms-inlägg via mobilen typ när Olle äter snigellångsamt vid matbordet, inte en chans att jag skulle hinna skriva allt det här tramset vid datorn) så har jag nu äntligen tagit mig tid att svara på alla era fina och intressanta kommentarer.

Som ni ju alla vet betyder ju kommentarerna typ allt och jag är glad att ni tar er tid. Ska bli bättre på att göra det själv. Om inte annat kan ni väl tjata lite på Olle om att han ska ge mig en break nångång. Lite andrum.

Jag skulle behöva grina lite känner jag. Eller massor snarare. Riktigt sådär fulgrina med rinnande snor, hulkande som en riktig skitunge i en leksaksaffär.

Så gjorde jag alltid som liten, innan jag skulle somna. Bad mamma att komma in och natta mig först efter att jag hade fått grina lite. Ventilerat.

Om jag inte kunde komma på något sorgligt (vilket jag oftast kunde, det räckte med att tänka på boken "Allra käraste syster") så brukade jag sjunga typ Art Garfunkels Bright Eyes ("braaajtaaaaajs börninlajkfajåååå") för mig själv och då var det skitlätt att grina eftersom jag tyckte att jag sjöng så vackert och melodin var fin och lite sorglig och sådär.

Ja, det kanske är det jag behöver göra. Sjunga Bright Eyes, tycka lite synd om mig själv och sen blir jag säkert jättemycket bättre på det här med kommentarer. Och förhoppningsvis även annat viktigt här i livet.

2009-07-06T19:32:00.003+02:00

Succé!! Mitt barn - Den Store Matvägarn - har käkat en hel portion av MIN köttfärssås! Alltså, fattar ni hur stort det här är? Typ största självbekräftelsen ever.

Okej, då var det avgjort. Min köttfärssås ÄR godast i världen!

2009-07-06T17:38:00.003+02:00

Efter världens längsta skrikochgnälldag med Olle så tog Christian med oss till Nacka Forum (skitstort köpcentra) i samband med besiktningen av bilen.

Vår trevliga stund avbröts abrupt då Olle fick för sig att gallskrika och vrida sig i plågor mitt inne på Waynes. Helt utan märkbar anledning såklart.

Detta myspys har nu fortgått i drygt en halvtimma, hela bilresan hem.

Alltså vad fan gör man om man har ett barn som beter sig som ungen i exorcisten vad man än gör för att trösta? Inte ens napp eller tutte funkar. Jag står handfallen och håller på att få panik snart. På riktigt.

Helvetes jävla skit vad ont det gör i själen att se honom såhär galen!

Om varenda tandsprickning och utvecklingsfas kommer vara såhär festlig framöver så blir det garanterat inga syskon och Olle hamnar på Blocket. Tack o hej.

Update: Nu sover han i min famn och är världens vackraste, snällaste bebis igen. Oh the joy of föräldraskap!

Världspremiär för min fantastiska konst!

2009-07-06T10:44:00.013+02:00

Ända sen Olle föddes har han ju varit ett riktigt litet tuttmonster. Det har med andra ord inneburit en hel del dötid på morgonen/förmiddagarna då han bara har käkatkäkatkäkat i ändlösa timmar.

Mitt bästa sällskap har därför varit alla dessa lika ändlösa repriser av Top Model som visas på 3:an vid 07-tiden. Efter några månader började de även visa Tyra Banks Show innan Top Model, åh hujedamig så bra det var.

Så det är ju inte så konstigt att Olle i princip har fått med Tyra Banks i bröstmjölken. Vad finns det inte att gilla liksom? Tuttar, glättiga färger, snygga tjejer, yadi yadi.

Olle är med andra ord helt såld på Tyra Banks.

Jag hade verkligen planer på att bli en nolltoleransförälder, inget tevetittande för mitt barn heller! Och visst, han har fortfarande inte fått se ett helt avsnitt av Teletubbies eller nåt annat barnprogram för den delen heller.

Men visas något som helst teveprogram med fröken Tyra, då är han som hypnotiserad.

Jag försöker skylla allt på Olles far, som också har förmågan att bli hypnotiserad. Fast av precis allt. Och då menar jag ALLT som visas på en teve.

Det är jättebekvämt att racka ner på andra. Jätte. Ända tills man går igenom flyttkartonger med gamla minnesgrejer från barndomen och hittar hårdkokta bevis. Ja, det är sant, jag har också varit en junkie.

Låt mig presentera, världens läskigaste och pinsammaste tecknade serieremake på inget mindre än Beverly Hills 90210, anno 1991:

Som 9-åring var det helt klart heavy shit att rita stora tuttklyftor och försöka stava till "lämna".

"Varvförsäljare"? Alltså, är det här hittepå eller en faktisk remake av ett avsnitt som jag uppenbarligen inte fattade ett smack av?

Svartklubb. Det är bra ord för barn att kunna har jag hört. Det kunde jag stava till i alla fall. Svårare var det med det där med disco.

Snygg touch där med snusdosemärket på Brandons bakficka, extra snyggt eftersom att jag helt ärligt inte visste vad snus var. Och kan nån förklara jättepennan han har lite sådär hotfullt riktad mot huvudet?

Alltså, jag hatade verkligen Emely (stavade hon så?). Och droger. Fast det visste jag knappt vad det var heller eftersom att allt jag lärt mig om droger vid det laget kom från den här helt sjukt trippade tecknade barnfilmen(!). Ni måste kolla, seriöst.

Här vet jag inte riktigt vad som händer. Tror mest att det var en bra ursäkt för mig att få rita en schysst klyfta. Lite tragiskt är det ju ändå att mitt favoritobjekt att rita ända från 5-årsåldern var just bröst. Särskilt med tanke på att jag knappt fick nåra sen.

Ja, man blir faktiskt grön i ansiktet av droger. Det lärde jag mig av den där asbraiga filmen ovan vettu.

Alltså wtf? Varifrån kom Andrea i det här sammanhanget? Det här är helt uppenbart en kupp från min sida, eftersom att jag alltid hejade på de mobbade och utstötta. *god_och_from82*. Till exempel blev jag i femman ihop med den knubbiga prästsonen i klassen som var lite utanför, alltid huliganhes, lyssnade på Guns'n'Roses (INTE okej när man går på fin öfverklasskola!) och ibland fes högt.

Tack-gode-gud.

Så vad lär vi oss av denna fruktansvärt pinsamma trip down memory lane? Jo, att aldrig ALDRIG tro att man har en framtid inom konst/musik/underhållningvadsomhelst om det bara är ens mor och absolut ingen annan som tycker att man har talang.

2009-07-05T22:57:00.002+02:00

Jag och Christian har pratat om ett tag nu att vi borde skaffa ett gemensamt intresse som vi kunde pyssla med om kvällarna när Olle har somnat, istället för att sitta och facebooka helt osocialt (det blir inga syskon gjorda på det sättet direkt..).

Christians förslag var att vi skulle bygga en båtmodell tillsammans. Av typ Vasaskeppet. Typ två astråkiga saker i en. Jaba, tackmennejtack.

Jag föreslog att vi skulle titta på, sortera och göra iordning våra respektive familjers fotoalbum en gång för alla eftersom att vi båda har begåvats med dessa släktskatter. Han ba, guvamysigt, men en annan gång tack.

Så, här sitter vi nu, förenade i en romantisk kärleksstund framför Super Mario World till gamla SuperNintendo och är skitnöjda med tillvaron.

Kanske för att det är som när man var liten. Jag spelade med min gamla lågstadiekärlek Fredde, vi sa fula svärord i smyg när Mario kastade sig ner för ett stup helt i onödan, man hade svettiga händer hela tiden, både av slutbossarna och sällskapet och sen när man inte fick spela längre så gick vi och torrnuppade i kojan under hans säng.

Kanske, bara kanske, har vi samma tur ikväll. Och kaaaanske meeeer. (*läses med Phoeberöst på engelska*)

2009-07-05T19:48:00.001+02:00

Okej, jättefint av Aftonbladet att göra en idolplansch a'la 80-tal med Michael Jackson (som om målgruppen för plancherpåväggen ens har någon som helst relation till honom?) men hade det inte varit lite läckert om duvan faktiskt hade haft ett huvud också?

2009-07-05T15:51:00.000+02:00

Efter att i alla vuxna år knatat runt i sneakers och ballerinas (samt även i sällsynta fall flipflops) kändes det som att det var dags att våga vädra tårna i ett par moderiktiga sandaler.

Eftersom att jag alltid har haft så feta vader att jag varit rädd att drabbas av kasslereffekten, så har jag skytt allt vad sandaler med band hit och dit kring fotleden heter.

Så, jag gick ut lite försiktigt till en början och köpte dessa lite på prov, för bara 60 spänn på Myrorna. Helt oanvända och sköna.

Mänguvabra tänkte jag, ända tills det nu var dags att faktiskt använda dom till vardags, i verkligheten.

Efter tio minuters krånglande med snören och spännen och med en skrikande och sparkandes Olle på höften, balanserandes på ett ben med svett på ställen jag inte visste att man kunde svettas och svordomar jag tackar och bockar för att Olle inte fattar än, så kan jag konstatera en enda sak:

Sandaler borde komma med stora varningstexter på för småbarnsföräldrar med extremt låg stresströskel.

När vi kom hem igen var det exakt samma visa, fast med en ännu mer pissförbannad Olle som var tröttare än tröttast och slet i mina tuttar medan jag desperat försökte dra av mig sandalerna. Det fick sluta med att sandalerna fick följa med och natta Olle i sängen.

Jag säger då det.

Ze Models.

2009-07-04T21:36:00.004+02:00

Som The Aunt mycket korrekt informerade mig om nyss, så är det inte bara hennes eget och Hannas/Mishas fina små barn som får agera modeller i diverse blaskor.

Nej, ty nu har även Olle fått exponera sin vinterbleka nuna (det hela är något utav en kupp eftersom att bilden faktiskt togs tidigt i våras när vi var ute och klappade hästar, vette sjutton hur bilden hamnade i tidningen!) i tidningen Vi i Vasastan tillsammans med favoritfarborn Daniel Goldberg (som verkar ha lika mycket problem som Christian att få sitt efternamn rättskrivet, en härlig felskrivning var när Christian fick heta "Christi Sulyman" istället för S******n - se nedan - på ett brev.)

Hej och hå! /*stoltmorsa82*

ps, jag tycker det är lite fint att få se Olle S*****n i skrift. Tänk att det är hans namn. Att han kommer att presentera sig som det resten av livet! Kanske. Ja, om han inte är som sin ombytliga mor som faktiskt hette Maria tills hon blev elva och bytte till Amanda i ren panik när hennes far gifte om sig med en åtta år äldre tjej (alltså än mig!) som faktiskt också hette Maria. Som upplagt för roliga förväxlingssitcomsskämt med andra ord!

ps igen, Daniels (och resten av CS-redaktionens) fantastiska nördblogg hittar ni här:

http://csblogg.idg.se/bloggar/modermodemet/

Ma? Pa?

2009-07-04T07:43:00.009+02:00

Alltså, det där begreppet baksmälla+ångest får en helt ny dimension när man:

-var bättre som 17-åring än 27-åring att dricka varannan vatten.

-till skillnad från 1999 faktiskt har råd att fyllesms:a konstiga saker till folk man till vardags gärna vill göra ett bra intryck på. Tyvärr.

-kommer hem och inser att man faktiskt är riktigt onykter och har rökt betydligt fler än en tjyvcigg och därmed inte bör gå i närheten av sitt barn eftersom att det säkerligen skulle dö på kuppen av både akut-KOL och gud vet vad.

-inser att man på grund av ovanstående faktorer inte är i skick att amma sitt barn, trots att tuttarna står rakt ut av sprickfärdighet och man inte kan tänka på annat än att docka fast barnet och tömma ur smärtan.

-får ligga på soffan hela natten och höra hur ens sambo och barn plågas av sömnlöshet på grund av att allt inte är som vanligt (dvs att mamman ligger och nattammar hela nätterna) och drabbas av så dåligt samvete och ågren att man vill knyckla ihop hela sig själv till en boll av skam.

-vaknar klockan härliga 06 dagen efter i en sprutande fontän av bröstmjölk, springer in till en överlycklig Olle som tackar för mastodontmåltiden genom att bita tag och skaka runt den stenhårda tutten i munnen. Aj. Som. Fan.

-käka ägg till frukost som luktar avföring i min snedkopplade bakishjärna.

-få plötslig dödslängtan när hela kroppen dukar under och jag inser att jag glömt att ta min allergimedicin. Liksom lite som kronan på verket sådär.

-tvingas se på Lilla huset på prärien. Bakis. Med en son som har två nya tänder på gång samtidigt och hatar ungefär hela världen utom mig som han älskarälskarälskar och måstemåstemåste ha kroppskontakt med varenda vaken (och sovande) sekund annars kan världen gå under.

Kanske den läskigaste teateraffichen någonsin? Åh, åh! Nån borde para henne med Karlsson på taket!

Förresten slog det mig nyss att jag som 9-årig slavisk följare av Lilla huset på prärien, på allvar trodde att serien var inspelad då den utspelade sig. Ändå fattade jag av någon anledning att doktor Quinn var inspelad i nutid. Kanske för att jag hade en idolbild från OKEJ föreställande Sully på väggen. Det fanns liksom inga såna planscher på Laura Ingalls.

Förresten igen, Christian kan oroväckande mycket fakta om doktor Quinn. Typ alla karaktärers namn. Jätteobehagligt.

2009-07-03T15:44:00.001+02:00

Det märks att jag efter ett år ute på landet inte är van att ha liv och rörelse runt omkring mig.

Att dessutom ha bara Olle som samtalspartner och världen utanför fönstret som bästa underhållning, har gjort att jag har blivit smått paranoid.

Varje dag vid den här tiden stannar denna man vid bänken utanför vårat sovrumsfönster. Kollar sig nervöst omkring, fipplar med nåt i fickorna och tänder sedan en cigg, som han gärna tar sittandes vid bänken.

När han nu gjorde det för säkert 15:e dagen i rad började jag bli smått hysterisk. Vem är han? Vad vill han mig? Vad är det här för hemsk konspiration mot mig?

Ja, sen slog det mig att han bara är rökare. Precis som när jag själv var rökare så gillar han säker att pausa på samma ställe hela tiden. Inte konstigare än så.

Nu börjar jag faktiskt längta efter att börja jobba igen.

(ps, håll tummarna för mig nu, har skickat in en ansökan för att få jobba som fotolabbsansvarig i en Expertbutik, hoppas hoppas!)

Hem, rena hem.

2009-07-03T06:48:00.002+02:00

Alla som känner mig till vardags förstår vilken katastrof det är för mig att behöva vakna till en helt nersölad diskbänk.

Innan Olle kom levde jag efter devisen att aldrig gå och lägga mig utan att diskbänken är helt ren och fri från disk - detta trots att jag handdiskade i 7 år. (heja, i år är det 10 år sedan jag flyttade hemifrån, duktig tjej!)

Jag var till och med så ambitiös att jag alltid ställde mig och tokstädade och diskade efter en hemmafest även om den så slutade 05 på morgonen. Men det var lätt värt ansträngningen när man vaknade nästa dag i en lägenhet som inte luktade kräks, rök och fyllehångel.

Min tröst just nu när jag möts av sånt här elände om morgnarna, är att ju mer disk och skit som står framme, dess ju roligare har jag och Olle med all säkerhet haft utomhus dagen innan.

Åh, förresten förresten!

Imorse var jag med om värsta coola instinktsgrejen! Olle brukar alltid väcka mig och sen sitta och småleka i sängen, vrida runt mina tuttar och sådär. Jag är halvvaken hela tiden och behöver därför inte oroa mig för om han gör något bus.

Men idag vaknade Olle redan kvart i sex av att Christian gick in i duschen. Jag vaknade däremot inte alls.

En kvart senare vaknar jag av att jag har kastat mig upp med ett ryck och skrik i sängen, kastar mig fram och lyckas fånga Olle i benet innan han flyger rakt ner från sängen med huvudet före.

Yeeeeey föräldrainstinkt! Hur gick det annars till?

Damn you, förbannade älskade Martin Olsson!

2009-07-02T21:15:00.007+02:00

Det hela började för några veckor sedan, när Christian ringde och frågade om jag hade lust att följa med till Martin Olsson när han hade slutat jobbet.

-Martin vem? undrade jag och fick av någon anledning en bild i huvudet av en blå neonskylt.

För den som inte är så insatt i grossisthandeln i Stockholm så kan jag berätta att Martin Olsson råkar vara lite utav ett ätstörningarnas paradis, så nära amerikanskt frosseri man kan komma. Här handlar man helt vanliga matvaror, men i version jäääättestor (exempelvis en påse oregano the size of me, vilket är imponerande trots att jag är dvärg) och dessutom momsfritt, heja!

Med andra ord gned jag händerna likt Grinchen gott och väl medan jag och Sara (Christians kollega/standinflickvän-fast-extremt-platoniskt-på-jobbet) skrockande av vällust plundrade hyllorna på nödvändigheter som meterhöga stekspadar(!).

Egentligen var väl kanske det mesta därinne onödigt. Om än väldigt spännande och habegärsframkallande. Eller bara jätteroligt. Tänk er en vanlig ABBA-sillburk. Fast stor som ett människohuvud. Dra på trissor, klart man skulle bli poppis med en sån på midsommarbordet!

Men så var det då alltså en grej som jag bara inte kunde gå garvande förbi.

Delicatohörnan.

Helvete. Det är svårt att dra ur min inneboende hetsätande 9-åring som har jordens största bakverkscravings typ alltid.

Så, 400 spänn fattigare (med en månadsbudget kvar för mat på typ max det dubbla...) kom vi därifrån med två gigantiska kartonger med chokladbrownies och morotskaka. (Samma som man kan köpa på 7eleven ni vet?)

Jag lyckades övertyga Christian om att det var ett bra köp, under förevändningen att nu när vi har flyttat så kommer säkert en massa folk vilja komma på besök och då är det ju bra att ha i frysen och bara plocka fram. Guuuuud så smart, och ekonomiskt om inte annat!

Jomenvisst.

Den enda utomstående som hann smaka kakorna var Jennie tror jag. Hon pinade i sig en halv chokladkaka innan hon fick akut sockerchock, resten lyckades jag alltså smälla i mig i princip på egen hand.

Alltså, här snackar vi sammanlagt 3 kilo bakverk. På typ en vecka. Och ungefär inget annat. (jo, förutom en brieost som jag varvade med, man kan ju inte käka söta grejer hela tiden...eh...)

Trots denna smått vulgära kylskåpsplundring så stod vågen helt blickstilla på 54.4 kilo varenda eviga dag i två veckor. Himla bra, tänkte jag, då är det bara att fortsätta käka bakverk och amma bort överflödskalorierna, heja heja!

Men sen kom den såklart. Dödsstöten, i form av den i principt olagligt goda kombinationen:

Plopp lakrits.

Den har nämligen varit min vid-sidan-om-drog sedan typ två månader tillbaka. Minst en om dan har jag nog smällt i mig. Gärna lite i smyg, eftersom att det igen annan ser har inte hänt.

Men eftersom att jag har en sambo med hököga för detaljer som rör sötsaker (junkie även han) så tänkte han häromdan att han skulle glädja mig på det finaste sättet han kan: genom att köpa mig grejer jag kan käka upp. (Jessica tippade på att han är en feeder med Christian blev ledsen på riktigt när jag garvande framförde den tesen, så vi skippar det..)

Han köpte en hel jäkla grossistkartong med Plopp lakrits. 35 stycken. Fattar ni, 35 stycken! Det är så sjukt mycket att man nästan kan JoachimvonAnkabada i dem!

Men det gör jag såklart inte. Jag käkar. Nästan hela dan. Käkar, käkar, käkar.

Och så kom det som ett brev på posten nu en vecka senare och med en i princip tom godiskartong som bevis. Jag har gått upp ett kilo. För första gången sen Olle föddes har vågen pekat uppåt. Ett kilo som tydligen har satt sig direkt på låren eftersom att de lite sådär myspysroligt har börjat skava mot varandra igen.

Inte på ett gnida-trästockar-och-friktionstända-en-brasa-sätt. Men ändå så pass att man blir sjukt irriterad och funderar på att köra en gammal klassiker a'la Lady Dahmer.

Nä hörrni. Nu får det räcka med svullandet. Både jag och Christian börjar bli sådär latmjuka på magarna igen, som man blir när det vankas semester och Beach 2012 känns skrämmande nära när man bländas av sina fladdriga spökbleka lår.

Så fort jag har tömt hela lagret av Ploppar så är det Operation Nolltolerans som gäller.
Gymkort, ner några kilo fett och upp några kilo muskler (Christian blev förövrigt nästan arg på mig idag över frustrationen när han insåg att jag faktiskt inte har några armmuskler kvar alls att försöka flexa med, han kunde inte tro att det var möjligt.) men framförallt får det vara slut på det här förbannade frossandet.

Jag vet bara inte hur jag ska lösa det där med gåneriviktandet. Jag har enorma lår fortfarande, som fladdrar när jag går. Men det händer absolut ingenting i det området när jag går ner i vikt, förutom att all hud blir lösare och mitt ansikte ser mer och mer ut som en arg gammal mans.

Jag ska försöka få det att bli modernt tror jag. Tillsammans med den sjukt läskiga bruden i Apolivareklamen (hon som får en att osökt erinra sig om The Ring) ska vi erövra världen med våra manshaftiga kindben! Fram för mer utmärglade spökansikten!

Alltså på allvar, den här bilden är så läskig att jag var tvungen att kisa när jag redigerade den. Och nu när jag skriver texten. /*modigmammahest82*

Olle + Robert Wells = SANT, foh evah!

2009-07-02T18:32:00.004+02:00

Till er tvivlare:

Nu äntligen har det hänt! Låt mig presentera....

OLLES FÖRSTA MÖSSFRISYR!

Foto: mästerkomponerarn Christian aka farsan.

För dig som känner att du behöver mer bevis, skåda och häpna:

2009-07-02T12:12:00.001+02:00

Jag tränar stenhårt på att smälta in bland alla trådsmala, bräkiga bugabeestockholmsmorsor i Marabouparken.

Det går asbra, jag har till och med tagit med mig Olles "mitt första år"-bok som jag sitter och fyller i medan han rymmer ljudlöst till andra familjer.

Präktighetspoäng: fullpott!

På väg.

2009-07-01T20:15:00.002+02:00

Sitter i bilen, på väg hem från födelsedagsfirande hos Christians bästa barndomsvän, vars föräldrahem ligger i V-tuna.

Det kändes konstigt att åka ut dit igen, för första gången på nästan exakt en månad. Det är inte alls länge sedan vi flyttade därifrån. Ändå känns det som en annan livstid, någon helt annans liv. Som någon tragisk berättelse ur Mitt Livs Novell som man är glad att kunna gotta sig i utan att själv behöva uppleva.

Kan inte ens fatta hur dåligt jag mådde där ute, känns helt surrealistiskt. Ångesten som nästan anföll mig så fort jag såg hustaken i vårat område när vi svängde upp över backen. Den vidriga rädslan, tänk om jag aldrig skulle bli bra igen.

Minns att jag sa till Christian att det enda jag önskade var att få tillbaka grundtryggheten igen. Tänk er själva, att gå omkring i sitt eget hem och vara livrädd med hjärtklappning varenda sekund. Rädd för något man inte ens kan sätta ord på.

Kan inte ens fatta att det är mig dessa rader handlar om. Jag är en helt annan person nu. Självsäker, stark, modig, glad, kär och lycklig.

Det enda fina minne jag tänker välja att förknippa med just V-tuna, är det som alltid sköljer över mig exakt på den punkt där bilden är tagen på motorvägen.

Det var här vi åkte, natten till den 19:e augusti 2008, på väg in till Danderyds sjukhus. Vi var ungefär 500 meter därifrån och jag fick min sista värk innan vi kom fram till parkeringen.

Trots den vidriga smärtan hann jag tänka att det här, här och nu, är den sista stunden i mitt liv som jag bara är jag. Den sista stunden jag inte lever med hjärtat i halsgropen och en kärlek som är större än allt. Nu kommer han, vår Olle.

Och det gjorde han, med buller och bång. Det tog sedan säkert flera månader innan jag kunde åka förbi just den här platsen utan att börja gråta.

Danderyds sjukhus kommer för mig för alltid vara platsen där mitt liv tog sin största vändning. Och började, på riktigt.

2009-07-01T13:44:00.002+02:00

En himla fin sak, är när ens bästa killkompis ringer en helt appropå ingenting, med ursäkten att "jag satt och tänkte på något sött och då kom jag att tänka på dig."

Så himla, himla enkelt och fint.

2009-06-30T20:41:00.000+02:00

Äsch hörrni, vem orkar bry sig om bloggar när det har varit 30 grader varmt i en vecka och still going strong?

Vi hänger mest i Marabouparken och spelar fotboll, badar i plaskdammen och räddar Olle från rymningsförsök till andra barnfamiljer. Men viktigast av allt just nu är att min kära kära vän Sara har fött kanske världens vackraste pojke.

Det förvånade mig nästan hur sjukt känslomässigt engagerad jag blev i den stora tilldragelsen. Helt uppenbart kommer med andra ord resten av sommaren och hösten vara en enda stor känslokavalkad med tanke på att minst 12 bebisar kommer att födas i min umgängeskrets. Ojojoj.

Dessutom ska ju Schulman få barn vilken dag som helst nu. The excitement! På riktigt!

Facebooktaggningsångest och sanningen om fetton.

2009-06-28T09:29:00.009+02:00

Ja, vi har väl alla upplevt det någon gång. Ångesten av att logga in på Facebook och först bli glad över att se den lilla röda flaggan som visar att något nytt spännande kanske har hänt. För att sedan bli varse att det totalt ospännande och snarare läskiga och hemska är att man har blivit taggad i någons fotoalbum.

Allra helst av någon man känner lite sådär halvt, någon man har varit på samma fest med kanske. Någon som inte skulle kunna bry sig mindre om att ens fyllekräksprängda ögon stirrar som ett rådjur in i kameran.

Jag kan tänka mig att även den mest perfeka tuttlisan har drabbats av denna ångest och Facebookrädsla någon gång.

Då skulle jag vilja passa på att lyfta fram ytterligare en dimension av denna rädsla. Den må vara ytlig och alldeles väldigt narcissistisk, men ack så vidrig.

Om man säger såhär, jag tackar och bockar ofta i mitt stilla sinne över att Facebook hann bli ett fenomen ganska exakt lagom tills jag gick ner till min målvikt, från 84 kilo (vid invägningen på ViktVäktarna, men nog vägde jag säkerligen närmare 90 kilo strax innan) ner till 57 kilo till våren år 2007.

Det innebar alltså att jag för första gången i mitt liv kunde känna mig helt okej med att lägga upp någonting annat än bara ansiktsbilder på nätet.

Okej, nu måste jag bara varna för grov generalisering här och jag kan tänka mig att några utav mina läsare som jag vet kämpar med vikten kanske kommer ta illa upp, men det var såhär jag upplevde min tillvaro som överviktig, det här är min erfarenhet:

Man kan klart och tydligt se en skillnad i exempelvis min bilddagbok, som jag startade våren 2006, om man jämför början mot slutet. Det var bara ansiktsbilder. De flesta överviktiga kan få till schyssta sådana, det är bara att hålla kameran lite snett ovanför sig och titta uppåt, då framträder kindbenen mer. Sånt som alla vet.

Jag kan bli så ledsen när jag tittar på bilder från den tiden.
Ledsen för att jag verkligen kämpade för att se fräsch ut, köpte så mycket fina kläder, gjorde mitt bästa för att smälta in. För inombords kände jag mig ju precis som alla andra, jag var som vem som helst. Köpte bara lite större kläder.

Ärligt talat, det var inga problem att få hångla eller ligga som tjockis. Jag tror jag jobbade på ganska bra. Som det förbannade uttrycket att "feta är bättre i sängen, för att de har mer att bevisa". Någonstans kanske det ändå stämde för mig.

Jag fantiserade om att se ut som en porrstjärna, kasta med håret och ha perfekta, fasta tuttar som skumpade runt i slowmotion medan man låg. Men det var inte riktigt så det såg ut i verkligheten, långt därifrån. Så ja, jag jobbade för det, för att kompensera någonting som jag trodde var livsviktigt. Och det kanske det var i sena tonåren, nog var det väl rätt livsviktigt att vara perfekt?

Jag kämpade konstant mot den stereotypen jag faktiskt var: En fet, rökande, sjukskriven kattkärring. Ändå var det allt annat än vad jag kände mig som inombords.

Jag vet att det låter klyshigt, men jag är samma person inombords nu som då, men med den stora skillnaden att jag faktiskt har självrespekt nuförtiden.

Att gå ner drygt 30 kilo, som jag nu har gjort allt som allt, det är verkligen en jäkla resa. Man måste omvärdera både sig själv och sin omgivning. Man upptäcker nya saker som att det faktiskt gör skitont att sitta med en benig röv mot en träbänk. Att ens barn tycker det är obekvämt att ligga och vila på ens arm, för han får nyckelbenet intryckt i kinden.

Man upptäcker också mindre angenäma saker, som folks skämt om "fetton". Att jag till och med kommer på mig själv med att garva, haka på. Jag hatar det!

Men värst av allt, man får precis alla sina rädslor befarade:

-Ja, folk tycker att man är ett förbannat dumfetto om man köper för mycket skit på ICA. Folk tittar faktiskt ner i ens varukorg och undrar varför man inte har några spärrar, varför man inte rycker upp sig. Som om nån någonsin skulle tänka samma sak om en vältränad person köpte en påse chips eller en godispåse modell större?

-Ja, man är först och främst just ett fetto. Med alla fördomar som kommer därtill, att man är korkad, lat, svettig, luktar illa, är ständigt hungrig och sugen på onyttigheter.

För att överhuvudtaget kunna göra något annat intryck än ovanstående, så måste man bevisa så förbannat mycket. Man måste vara sjukt duktig på någonting, ha nåt coolt partytrick, vara roligast i gänget eller tätast och generös som fan. Men ändå hela tiden jobba i motvind, mot folks djupt inpräntade fördomar.

Det är så förbannat vidrigt egentligen. Och det här fattade jag inte ens förrän jag blev normalviktig. Fattade inte att det kunde vara så stor skillnad, att man som smal och hyfsat snygg tjej faktiskt kan få ett så totalt annat bemötande.

Jag har kommit att behöva omvärdera varenda situation i mitt liv som överviktig, försökt utröna exakt hur pass mycket folk faktiskt bara såg en som fettot i gänget. Exempelvis det där med att jag alltid var "den mulliga lillasystern" till mina två trådsmala och svinsnygga storasystrar, som numera innehar precis lika vanliga kvinnokroppar som jag och de flesta andra.

Minns en episod från den tiden jag jobbade på Fotoquick, då jag var som störst men ändå också la ner mest tid på mitt utseende, eftersom att jag stod i kassan hela dagarna och mötte kunder.

En kille som hade lite problem med sin kamera hjälpte jag lite extra, gav honom tips och råd som kanske inte direkt är standardbemötande i butiker. Han lyste som en sol när han gick därifrån, och en timma senare kom han tillbaka med en bukett rosor och frågade ut mig på middag.

Jag tackade såklart nej eftersom att jag hade pojkvän (om än kanske jordens bottennapp, väldigt puckat!) men levde på den händelsen resten av dagen och lägre därtill.

Men i takt med att kilona rasade av något år senare och jag även fick ta del av folks fördomdar, liksom lite backstage, så kunde jag inte låta bli att tänka cyniska tankar såsom "tänk om jag blev lurad? Tänk om det bara var ett skämt?" Typ, "vem vågar låtsas bjuda ut fettot?" eller något annat löjligt vad. Man är så higschoolfilmskadad.

Åter till ämnet, Facebook och dessa förbannade taggningar (Varför finns det ingen funktion för godkännande innan en tagg visas? Borde inte det vara självklart?) som bara skapar ångest.

I princip, om man vill någon riktigt illa, så är det ju bara att slänga upp den vidrigaste fyllekräkhångelbild man kan tänka sig. Jag tror nog att vi alla sitter på några såna guldkorn, tagna på våra "vänner" från förr.

Det krävs bara ett enda illvilligt musklick för att sabba någons dag eller tillvaro.

Jag vet, hela det här inlägget är en enda stor kavalkad av självupptagenhet, men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det ändå känns viktigt vad som dyker upp på just Facebook, det är ju det enda stället där man inte kan gömma sig bakom ett alias och en avatar. Alla är sig själva, blottade till förbannelse ibland.

De flesta går nog omkring med rädslan för att någon riktig jävelskap till taggning kan dyka upp, nån fyllebild eller gammalt skolfoto som man inte alls vill kännas vid.

Men sen finns det nu alltså ytterligare en dimension av taggningsångest. Den där vetskapen om att vem som helst kan slänga upp en bild från förr, där jag ser ut som jag, fast i fatsuit. En fatsuit fullproppad av självdestruktiva handlingar och tankar som är för ångestladdade för att sätta på pränt.

En typisk bild som skulle kunna föranleda ett sådant taggningsscenario, typ "Här var vi på besök i Göteborg, semester -06, vad mysigt vi hade, eller hur Amanda?" "Ja, och vilken spolformad kropp jag hade och vad jag hatade mig själv just där och då!"

Eller ännu värre, tjockisbilder på både mig och Christian tillsammans, där vi är både svettiga, fulla, fula och sönderbrända.

Eller nej, det här är värst! En bild där fettot gör en gladhungrigmin och äter flottig mat på flottig restaurang.

Det är lite som det där avsnittet av Vänner, där Monica har på sig fatsuit för första gången och sedan käkar en kaka och dansar i slutet, medan publiken kiknar av skratt.

Det avsnittet sändes för första gången medan jag fortfarande var ungefär lika fet som hon. Jag satt liksom och väntade på det roliga i sammanhanget, att det skulle komma en rolig punshline som alla verkade fatta utom jag.

Men det var liksom inte mer än så.

En fet människa som käkar en kaka. Och dansar. Så-sjukt-jävla-pissapåsigroligt! Den kör vi på, sa manusskribenterna, det blir roligt.

Så ja, där har ni det. Jag är rädd att någon ska slänga upp en bild på mig i min fatsuit. En dräkt jag har klätt av mig för länge sen. Jag kan förhoppningsvis roa på andra sätt nu.

2009-06-27T13:20:00.000+02:00

Ey len, vilka guzzar det finns i Stinsens köpcentra azzå! Guzmania!

2009-06-27T13:17:00.001+02:00

Ey bruschan, dy e i Sollentuna nu kympis!

Kissobajslovski.

2009-06-26T22:15:00.003+02:00

Hela dan idag har jag komponerat ihop skitbra blogginlägg i huvudet, vissa har till och med plitats ner i sms-blogginlägg. Ja, påbörjats i alla fall.

Sen har mest kissnödigheten kommit ivägen hela tiden. Jag är konstant kissnödig. Trodde jag skulle slippa det när jag inte var gravid längre. Särskilt med tanke på hur sällan man faktiskt får chans att kissa. Färdigt.

En annan festlig grej som man kan få på köpet efter en förlossning, är problemet att man "släpper väder" som det så fint anderssonskans-kalle-heter, i tid och otid. Det är helt fruktansvärt vidrigt pinsamt och jag tackar gudarna för att jag omger mig med folk som har prutthumor på ett avslappnat sätt.

Men hur ska jag kunna börja jobba sen? Ska jag skriva in ett ps i ansökan, typ "förresten, jag kommer bäst överens med toleranta kollegor som pallar att man är som en enda stor gigantisk pruttkudde, dock oftast luktfri."

Men åh. Istället för att bekänna sjukt jobbiga analgrejer så hade jag ju kunnat lägga lite tid på att faktiskt skriva ihop en jobbansökan, för första gången på tre år. Har hittat det perfekta deltidsjobbet, det ska jag bara ha. Synd bara att det ligger en timmes reseväg bort, ända i Huddinge. Men å andra sidan kommer jag bara jobba halvtid och dessutom ska man inte klaga på lite egentid.

Och så jobbar man själv i ett minilabb. Det är bra. Ingen hör pruttkudden, förhoppningsvis.

Men först: kissa.

Skejtarn.

2009-06-25T23:08:00.007+02:00

Rolig kille med bula i pannan.

Det har varit en förbannat tung dag. (Förutom när Olle fick hänga i lekparken och vara lokers, samt när älskade mostern Magda kom förbi.)

Sådan far, sådan son

Olle skulle nog kunna hänga med sin moster hur länge som helst
utan att klaga, det känns tryggt.

Värmen gör ju sitt till såklart, dessutom är jag tokallergisk mot all gräspollen som härjar just nu och mitt uppe i allt är Olle så mammig att det är löjligt.

Att ständigt höra en massa gnäll och skrik så fort man råkar ta ett steg bort, det tär på krafterna. Jag kommer på mig själv att fantisera om att bara få stänga toadörren om mig och få kissa i lugn och ro.

Ironiskt nog har ju såklart just toadörrens gnissel blivit någon slags paniksignal för Olle, om han hör att jag öppnar dörren så släpper han allt han har för händerna och kryper hysteriskt ditåt och skrikgråter tills han faller på magen och givetvis då gråter ännu värre.

Jag längtar så tills den här fasen är över.

Det värsta är att nu när C har börjat jobba - med sina egna skrikande slagsmålsbarn - så har han ingen ork alls att uppbåda när han väl kommer hem. Allting förfaller och ju stökigare det är, dess ju sämre mår jag.

Så ikväll tog jag mig en välbehövlig paus från allt. Tidigare nämnda Daniel är i stan och fyller dessutom 30, så jag och 7 andra pers slöt upp i Gamla Stan och drack öl (jag drack cola efter uppmaning från min syster, präktig hest!) och hade allmänt trevligt.

Även om jag knappt förstår Daniels oerhört snabba och otydliga göteborgsmål, så är det välgörande att umgås med någon som klipper tuppkam, färgar den röd och passar på att lära sig skejta innan de gråa håren tar över helt.

Med det inte sagt att han är omogen och naiv, men jag har saknat att ha en riktigt nära (iaf med tanke på hur kort tid vi har känt varandra) vän som får en att bejaka sin ungdom litegrann. Det känns fint.

Nu fick jag förvisso tacka för mig redan vid 22, men mest för att C börjar jobba redan halv sju imorgon och då behöver vi båda vara alerta.

Gud vilket meningslöst inlägg, vad är mitt problem nuförtiden? Ptja, jag kanske mår bra helt enkelt. Det gör jag verkligen.

Tidigare idag ställdes jag inför situationen att behöva graviditetstesta mig, för första gången sedan 2007. (Rent slarv, sjukt oansvarigt.) Det var omtumlande och läskigt. Att behöva ställa in sig på att kanske ha två små barn under 18 månader. (Något annat alternativ än att behålla känns liksom otänkbart nu)

Tanken var svindlande, det fick mig att ifrågasätta framtiden ordentligt.

Nu var det tack och lov falskt alarm och vi väntar gärna ett år till innan syskon blir aktuellt. Men medan jag stod där med testet i den darriga högerhanden och väntade på att eventuellt få se det röda strecket framträda, så slog det mig att jag för första gången på länge verkligen längtar till framtiden, så som den verkar teckna sig nu.

Jag längtar efter att bli fyra, efter att åka på familjesemestrar tillsammans. Bråka om tältplatser och räkna kossor på åkrar.

Om 9 månader måste min legitimation förnyas. Det vore himla trevligt om jag hade samma efternamn som resten av familjen tills dess.

Självgod som fan.

2009-06-24T23:09:00.004+02:00

Jag har förtröstan att Olle en vacker dag kommer att ge mig så pass mycket fysiskt utrymme att jag inte bara hinner blogga utan faktiskt även lyckas svara på era kommentarer och till och med kommentera i era era bloggar.

Tills den dagen kommer får jag försöka finna mig i att ha sällskap när jag sminkar mig (sällskap som i sitta i knät och käka på rougeborsten och börja gallskrika om jag ens gör en antydan att röra mig en millimeter bort) och när jag bajsar.

Just nu råder de där gyllene timmarna då jag halvsover framför datorn och svamlar ur mig osammanhängande blogginlägg som detta.

Jag tänkte, att i äkta leffebloggsanda så kan jag ju passa på att skryta om tidigare nämnda plåsteravkomma. Han är nämligen inte bara påfrestande och gnällig utan även rolig och mysig ibland.

Eller okej, oftast.

Även om det inte märktes exempelvis idag när jag försökte prova två klänningar i en provhytt inne på Lindex och han envisades med att smälla upp dörren, gallskrika och kasta in hela mitt handväskinnehåll in i provhytten brevid. Då älskade jag honom ack så högt.

Hur som helst, vi var på inskrivning på vår nya barnavårdscentral idag och passade då samtidigt på att avklara 10-månaderskontrollen. Där kollar en läkare om ungen kan slå två klossar mot varann (check!), om pincettgreppet funkar (check!) och om "tittut" är världens roligaste lek (jättecheck!), ja typ så.

Vår nya barnmorska, som vi tyvärr inte kommer få ha i fortsättningen, var ungefär hur underbar som helst. En sån där bullmormorstyp med permanenta skrattgroppar i ansiktet och gladrynkor vid ögonen. Hon pratade skånska och då tänkte jag på Elin och blev ännu gladare.

Tyvärr var barnmorskan ackompanjerad av jordens otrevligaste jävla unga läkartjej från Götlaborg. Hon tog konstigt i Olle, höll bort hans händer när han var ledsen och försökte sträcka sig mot mig, himlade med ögonen när jag ställde allmäna frågor och var rent ut sagt helt förbannat osympatisk.

Hur kan man ens jobba med barn om man verkar hata just barn?

Vi pratade exempelvis om huruvida Olle kan några ord än, men innan jag ens hade hunnit svara så snoppade hon av mig liksom som om hon VISSTE att jag skulle vara en sån där briljerande förälder som hittar på att mitt barn är nåt himla geni.

Nu råkar det trots allt vara så att Olle är ganska verbalt begåvad, men jag tror att det helt och hållet är tack vare att han har haft båda sina föräldrar hemma nu i ett halvår, han hör ju oss prata en massa och framförallt så tar vi med honom i samtalen hela tiden. Inte nåt himla "titta vovve!"

Ja, så det har liksom blivit så att Olle härmar oss mycket. Han förstår ju kanske inte alltid vad han själv säger, men de ord han har fått kläm på hittills och faktiskt använder korrekt är:

Mamma, pappa, hej, titta och så favoriten: nej. Om och om igen.

Så idag så kom två nya ord helt från ingenstans. Jag stod och vek tvätt framför teven, någon brittisk serie med en kvinna som födde barn och skrek "NOOOOOO" mitt under värkarna.

Varpå Olle då härmar med världens finaste brittiska accent "noooo" och skakar glatt på huvudet.

Ja, jag är faktiskt lite mallig, det är väl okej?

Senare idag låg han på skötbordet och lekte med sin nya mobil, en mjukdjurshäst i snöre. Jag sa "häst!" och han sa "heeeescht hescht!" Fint!

Detta trodde såklart läkaren inte ett dugg på när jag berättade det. Avfärdade det med att det säkert bara var ett lyckosamt härmande. Jovisst, men nu har han ju sagt "hescht" hela kvällen. Till just hästen.

Aja, skitintressant.

Det värsta var i alla fall när hon började ifrågasätta varför jag valde bort mediciner (antidepp) nu under det halvåret jag var dålig. Jag sa att det var ett medvetet val eftersom att jag tror att om man är en i övrigt frisk person - som dessutom har utretts för bipolär och gud vet allt - som plötsligt blir helt nere, då är det kanske kroppens sätt att visa att nåt är fel. Att man måste lyssna på sig själv.

Hade jag käkat antidepp så hade jag blivit ännu sämre först och dessutom bara tagit udden av problemen, inte åtgärdat dom.

Jag är väldigt nöjd med mitt beslut, som min överläkare dessutom stöttade helt och hållet. Ändå tog sig denna helt främmande människan rätten att döma mig och himla med ögonen som om jag vore någon slags flumwaldorfhippie för att jag avstod från läkemedel. Bu.

Oj vilket familjelivforumtrams detta blev.

Hoppsan Kerstin...

2009-06-24T17:42:00.003+02:00

..vilket ogenomtänkt inlägg jag skrev igår.

Jag hade korkat nog suttit och läst på Flashbackforumet alla detaljer kring nedanstående hemskheter som de har lyckats luska reda på. De har ju en tendens att uppvigla stämningen en del, jag drogs med och blev nu-jävlar-ska-hon-ha-stryk-arg.

Här vill jag poängtera att jag ungefär aldrig blir så arg på någon. Jag kunde inte ens frambringa sådan ilska när min NO-lärare på högstadiet släpade mig i håret inför alla klasskompisar och spottade mig i ansiktet framför vår rektor. Ja, då fattar ni.

Sen att jag är fantastisk på att ha fel i sakfrågor - som Elisabet påpekade - det är också en sak jag skulle behöva understryka. Jag tror att Christian kan hålla med mig där också, eftersom att det är hans favorithobby att påpeka mina faktafel.

Hursom, det är överjävligt det hon har gjort mot sina barn och jag tror att det är just det där "det händer mitt bland oss"-känslan kombinerat med hatet mot folk som gör sina egna (eller andras) barn illa som får en att flippa över.

Jag fattade inte riktigt den grejen fullt ut innan jag fick barn själv, förrän man nu ser sitt eget barn ligga och sova i famnen - helt ovetandes om alla hemskheter här i världen som hade kunnat drabba honom exempelvis om han hade fötts i Rwanda (jag håller helt och hållet med Majken a.ka. Christian där, man måste såklart också ha lite perspektiv på saker och ting) eller om han hade en far som hette Josef Fritzl. Eller en mor vid namn Mikaela som bor vid Brommaplan.

När man läser sånadär saker så tar den primitiva beskyddargenen över totalt och det känns som att det enda jag har gjort idag är att pussa Olle. Pussa honom på magen, på de runda kinderna, på fötterna. Sjungit sånger för honom och tackat gudarna för att jag inte blev en sådan mamma vars barn säger att det "inte känns bra i hjärtat" när de tänker på en.

(ps, jag kommer aldrig mer i hela mitt liv använda uttrycket "hoppsan Kerstin" och från och med nu ska jag hålla mig till mitt gamla vanliga leffebloggande. hejrå.)

Den som är värd minst av alla.

2009-06-23T22:45:00.004+02:00

Det är inte ofta jag blir såhär upprörd. Inte ens under Arbogarättegångens tid förra året kunde jag uppbåda en sådan här ilska.

Idag har jag haft en så pass trevlig och underbar dag att det inte ens har funnits tid till mobilbloggning. Det har varit sådär klyshigt mammaledigt - fika på filt tillsammans med glada barn, pussar och kramar.

Jag hade tänkt sammanfatta dagen med ett gäng fina bilder på busungar med banankladdiga små kinder, sådär som vardagen är just nu.

Och så gick luften ur mig totalt. Jag kan inte sluta gråta. Får tvinga ner en spya av illamående hela tiden. Kvinnan som orsakar dessa äckelkänslor kan man läsa om här, om man orkar:

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1615734/har-lastes-barnen-in

Jag finner inga ord.

Eller jo, jag finner många, men alla är de vidrigaste tänkbara svordomarna och om det inte vore för att allt man säger på nätet kan hållas emot en så skulle jag gladeligen vilja önska livet ur människan. Okej, nu blev det sagt. Skitsamma.

Tillråga på allt hittade jag människans hemsida, som även den är kräksframkallande på så många sätt.

Jävla, jävla apa.

Tänk att Christian har åkt förbi barnens hem på väg till jobbet varenda dag, helt ovetandes om vad som hänt. Förbannade jävla socialtjänst och rättsamhälle.

Förbannade jävla Mikaela.

2009-06-22T13:53:00.001+02:00

Appropå living on the edge, mannen som nyss gick förbi och som skådas långt där borta, han hade jordens största sladdrigaste ölmage. Och en tanktop på sig, där större delen av magen hänger utanför.

Jätte!!!obehagligt, för att citera Majken. Jag mådde faktisk helt fysiskt illa en stund.

Jaja, om inte annat så kan man distrahera sig själv med tankar på hur konstigt det är att en gravt överviktig man ändå ser ut som ett benrangel bakifrån. Så himla orättvist Och fult.

2009-06-22T13:48:00.001+02:00

En sak som är sjukt svår att vänja sig vid när man får barn, är att allt tar så förbannat lång tid.

Vi gick upp klockan 06, ändå har vi inte lyckats ta oss ut förrän nu. En halvtimmas härlig bussresa in till Odenplan hägrar. Fyfan.

Borde inte SL-kort vara subventionerat för föräldralediga? Kommunen tjänar ju ändå på det i slutändan eftersom att vi då är benägna att slentrianshoppa och trycka i oss ännu mer latte och morotskaka.

Jaja, hur som. Jag lever lite on the edge idag, Olle har inte bjussat på nån bajsblöja än. I bästa fall har vi alltså en bussresa med Mr Stinkypants framför oss. Yey!

2009-06-22T09:30:00.013+02:00

Nog är det int många morsor som ställer sig och lagar bananplättar innan kl 08 på morgonen!

Bananplättar är lite min grej. Tre ingredienser och man behöver inte ens ett plättlagg, tar fem minuter att göra.

Tänkte att det här skulle bli min nya grej, präktig matlagning. Det är liksom det enda som saknas i mina fantastiska hemmafruskillz.

Jag kan göra en grym tacopaj och köttfärssås och lite andra pastarätter, men det är pretty much it. Resten av matlagningen står Christian för, medan jag sköter allt annat i hushållet.

Tänkte att Olle - spawn of.. okej, inte Satan, men nån riktigt grinig matfascist, typ Anna Skipper - skulle uppskatta min nyvunna matlagningskonst.

Icke.

Plättarna ligger numera istället i min mage och fettar sig, medan Olle i vanlig ordning hysteriammar en sekund vardera på min tutte, fram och tillbaka i all evinnerlighet, halvt stående som en kalv i knät.

Tack och lov för att jag just upptäckte att han har en ny tand på gång - därav demonfasonerna - annars hade jag kört en Moses på honom snart.

På begäran:

1 banan

1 ägg

½ dl mjöl

Mosa bananen i en skål, blanda i ägg och mjöl. Smeten blir väldigt tjock, så ta en sked och klicka ut små plättar på medelvärme i stekpannan. Ha i en hel del smör och stek bara i några sekunder på varje sida, bränns lätt annars.

Klart! (om man vill så kan man piffa till det med lite citron i och bärkeso till, men plättarna är väldigt söta i sig så det behövs absolut ingenting på)

Sånt som jag och min pojkvän/pappa bråkar om.

2009-06-21T20:14:00.007+02:00

Det här är typiskt en sån grej som Christian kan störa ihjäl sig på mig över; att jag käkar mina mackor liksom nån tugga här och nån tugga här.

Det handlar helt enkelt bara om att jag älskar mina pålägg så mycket att jag har svårt att välja vilken macka som tyvärr måste ta slut först.

När jag var liten löste jag det hela genom att smälla till med alla pålägg samtidigt på en och samma macka. Det äcklade dom flesta men gick skitbra för mig ända tills pappa blev galen och skrek sitt sedvanliga:

-"Å SÅ tar hon BÅDE messmör, kaviar och ost SAMTIDIGT!" varpå regeln infördes att man bara fick ta ett enda pålägg på mackan åt gången. Det försvårade helt klart begreppet ostochmarmeladmacka som ju trots allt inte är så himla exotish.

Jag fattar inte varför pappa var en sån snålverner med struntsaker, vi satt liksom och tjafsade om huruvida en tesked med Oboypulver var för överdrivet rågad eller ej. Ändå kunde samma pappa byta bil vartannat år.

Att sno sina barns sparpengar till detta intresse och rättfärdiga det hela med "du åker ju i bilen, eller hur?" och sedan avfärda våra ledsna klagorop med "NU BLIR DET INGET LISEBERG FÖR DIG I ÅR!" (jan-augusti) alternativt "NU BLIR DET INGA JULKLAPPAR!" (sept-dec), det känns väl sunt? Hot funkar skitbra som uppfostringsmetod har jag hört. Särskilt såna man aldrig infriar. Det lär barn bra saker som orsak och konsekvens.

Nu kanske nån tycker att jag borde passa mig för vad jag skriver om min far - vevevet har ju trots allt stora öron och dessutom kanske det inte blir några julklappar för min del på väldigt länge - men jag känner mig ganska obekymrad om den saken. Särskilt eftersom att pappa avslöjade sist vi sågs, att min lillebror ska försöka lära honom sms:a.

Så långt har han kommit i den tekniska utvecklingen, min far. En dator är däremot fortfarande läskig och mailen som kommer till hans arbetsplats får sekreteraren sköta åt honom. Och om hon inte gör det, nä då blir det inget Liseberg för henne i år! Heller.

Edit: Okej, nu skäms jag ändå litegrann. Sist vi träffades nu, förra veckan, så stack pappa faktiskt åt mig en hundring för att försöka täcka tågkostnaden hem till Stockholm. Det kändes så himla konstigt, jag är ju vuxen nu.

Dessutom hade ju de pengarna suttit betydligt bättre efter skilsmässan, då vi tre systrar oftast fick splitta på en hundring som vår gammelmorfar kom över med någon gång i månaden. Nu har pappa fem nya barn att försörja, så det känns som att en hundring betyder mer för honom än för mig.

2009-06-21T15:35:00.001+02:00

Jag lovar, så här tråkig och mammabloggig kommer jag försöka att inte vara framöver. Låt mig värma upp lite bara.

2009-06-21T14:06:00.001+02:00

Okejrå, det blev faktiskt himla trevligt, när vi tillslut lyckades enas om att dra till Blackebergsparken. Olle - a.k.a. tuttmonstet som vägrar käka nåt annat - har tryckt i sig en hel fralla på egen hand. Och jak er kissnödig hest.

2009-06-21T13:02:00.001+02:00

Efter drygt tre år tillsammans så har jag äntligen lyckats få Christian att nästan spontant vilja dra ut på picknick. Han har inte riktigt förstått grejen innan vi fick barn, men nu har han stått hela morgonen och brett mackor glad i hågen.

Ändå slår det liksom aldrig fel. Vi blir alltid förbannade och otrevliga mot varandra så fort själva utflyktsmålet ska spikas. Stockholm är fullproppat med mysiga parker och aktiviteter, ändå verkar det vara just valfriheten som ställer till det.

Jag vill befinna mig bland folk, kanske sätta mig i Humlan och sen promenera in till Hötorgsloppisen. Christian håller sig gärna i sina gamla kvarter kring Bromma.

Tillslut kan jag bli så arg att jag inte vill någonting hellre än att åka hem. Men nu jävlar ska vi ha trevligt! Jag har ju faktiskt en gratis latte att plocka ut på Sevan.

2009-06-21T11:21:00.001+02:00

Jag hade tänkt passa på att blogga lite, men det fick bli mobilbloggsvarianten istället, eftersom att min kropp ockuperas av den sovande skönheten som nu har däckat i min famn efter fyra timmars spex med bland annat en kortlek. Han har inte så höga krav, den lilla mannen. Än.

Men heje hörni!

2009-06-20T20:58:00.021+02:00

Men gud så läskigt det här känns. Som en hemlig, förbjuden pånyttförälskelse.

Jag skriver ett blogginlägg igen, för första gången på exakt 2 månader och 10 dagar. Det är lika mycket exakt 2 månader och 9 dagar längre tid än vad jag hade trott om mig själv från början.

Som ni säkert kan lista ut själva så har det krävts enorm diciplin för att inte råka skicka iväg ens ett endaste litet mobilinlägg. Varenda dag har jag komponerat små texter i huvudet, tagit en massa fina foton med systemkameran och mindre fina med mobilkameran, helt och hållet ämnade för bloggen i första hand. Omedvetet.

Så, nu får det faktiskt vara nog med avhållsamhet.

Livet ser helt och hållet totalt annorlunda ut nu än vad det gjorde för bara två ynka månader sedan. Det finns utrymme för bloggande nu. Inte på samma novellskrivande hysteriskt babblande sätt, men i ärlighetens namn vet jag inte alls hur bloggen kommer te sig framöver.

Kanske som min favoritföredömesblogg, "Johanna i Jakan". Hon skriver kort, fyndigt och gör så att jag alltid vill ha lite mer. Det kan nog vara något att satsa på, sträva mot. Och så kanske jag hamnar på någon slags gyllene medelväg tillslut. Man kan trots allt inte ta ut novellskrivandet ur den här skrivarn.

Hur som helst, vad har då hänt dessa senaste månader, veckor, dagar? Hur bättre summera det, än med en hysterisk bildkakafoni? Hurra!!!(?)

Det åktes på svennebanankryssning i april. Vi var fyra sömndesperata småbarnsmorsor som gjorde vårat bästa för att hålla oss vakna över tolvslaget i alla fall...

...vilket givetvis urartade i mellanstadiediscodans/hiphop, statyhångel, fjortisdrinkar och...

...remakes av skräckfilmer i de ödsliga fartygskorridorerna. Här skådas (uppenbarligen?) Ringu x 3.

Sällan har jag nog skrattat så mycket som jag gjorde då när jag och Jennie bestämde oss för att fejka en riktig kryssningspraktfylla, en sån som man rullar runt på golvet av. Det slutade såklart med att vi faktiskt rullade runt på golvet, fast mest utav skratt.

Väldigt många (ja faktiskt, många!) av mina vänner och bekanta råkar vara gravida denna sommar, vilket är himla tacksamt för mig som både får ta fina magbilder och även lukta på nyfödda bebisar snart, heja!

Olle har blivit en stor 10-månaderskille som numera kan stå själv med stöd (och utan, fast bara i ren förskräckelse). Han kan även se vacker ut i blommiga, rosa trosor som han fick låna utav Lia när det behövdes lite fotocensur under badstunden häromdagen.

Just ja, han har ju lärt sig att krypa också, äntligen. Med en sådan fart att han har konstant skavsår på tårna.

Jag har gjort ett endaste tafatt försök att sluta amma (i samband med kryssningen, det höll i drygt ett dygn, ända tills jag kom hem och det enda jag kunde tänka på var att få docka Olle vid tuttarna och tömma ur allting) vilket har resulterat i en viktnedgång som börjar gå lite överstyr.

Jag väger nu 54 kilo, tre kilo mindre än vad jag hade tänkt stanna vid. Ansiktet har en härlig touch av transvetism och all lös hud ligger som volanger längs kroppen. Allting är så benigt nu överallt, att Olle har svårt att hitta någonstans att vila huvudet mot och kramas med. Han har till och med börjat sova halvsittandes i sängen med huvudet mot min mage, eftersom att det är enda stället på min kropp där degen fortfarande härjar fritt.

Jag och Christian reste 6 mil en söndagsmorgon för att rösta i parlamentsvalet. Det blev - trots denna fantastiska kampanjbild - inte moderaterna min röst föll på, utan Miljöpartiet. Ett beslut jag är himla nöjd med.

Inspirerad av Saras primadonna till katt har jag tillverkat min allra första LOLcat!

Jag har - hör och häpna! - efter 1 år och 2 månaders väntan, äntligen fått träffa min far. Olle ser lite måttligt impad ut på bilden, vilket summerar ungefär hur roligt första intryck han gjorde på sin morfar under den timma vi umgicks (nej, min far har inte suttit på kåken, han bor i Kinna.) men Olle kan få skylla på noll sömn+jättehungrig+mammigast i stan.

Jag har nu även fått träffa min älskade lillebror (och resterande 4 småsyskon von Trapp) som efter snart 16 år i livet nu äntligen kan se ner på (och klappa förnedrande på huvudet på-) sin storasyster. Inte mig emot förvisso, jag är helt salig över att faktiskt ha en bror som man nästan kan låtsas är ens storebror. Nästan.

Jag råkade gå ut och ha roligt nästan sex helger i rad. Det började med denna kväll då följetongen "Hanna och Emil" började gå lite snett, men detta var även samma kväll som jag träffade Hannas västkustvän Daniel (näst längst till vänster) för första gången, vilket blev lite utav ett epic möte.

Denna Daniel var urpsrungligen en intressant blogginnehavare (särskilt då han är den enda jag har träffat som kan mäta sig med mitt novellskrivande) som därefter avancerade till att för mig vara "Hannas tokiga kompis som pratar väldigt snabb och svårbegriplig göteborska och som åker skateboard mitt bland bilarna på söder - är han inte riktigt klok?" och slutligen en otippat och hastigt nära vän som omedvetet lockade mig in i någon slags massiv livskris där det enda jag ville var att absolut inte vara sambo och mamma utan bara få fnittra åt söta pojkar i parker om sommarnatten. Jättedumt, men välbehövligt.

Visdomen av detta blev helt enkelt att det är okej att ha en kris, bara man inte hänger sig helt i den. För den går över.

(nej, ni behöver inte skria "sköka!" eller annat otrohetsförknippat, inget sånt förekom)

Mitt uppe i allt detta krisande beslöt vi oss för att ta en timeout från precis allting och styra kosan mot min syster som numera bor i Dalarna, rättare sagt världsvackra Vikarbyn (ja, det är sant, sekelskiftesvillan här närmast i bilden blev deras, för en spottsyver!)

I Vikarbyn blev vi bortskämda med både god mat (enorma mängder papperstunna pannkakor bl.a.!) och barnpassning.

Jag fick även chans att äntligen prova min mors Leksandsdräkt från 70-talet. Det gäller ju liksom att passa på när man kanske för första och enda gången i sitt liv kommer i den, även om man känner sig ungefär lika sexig som Laura Ingalls.

Vi hade faktiskt även ett uppdrag i samband med resan till Dalarna. Olle skulle nämligen få agera klädesmodell på catwalk på Leksands gator (buren av sin extremt nervösa och regnkladdiga mor) iförd kläder från inga andra än Emy Little och deras kollektion Lilla Dalom, som jag ju har tjatat om sedan den här bloggens begynnelse. Det är ju helt sanslöst, vilken tur vi hade! Och att vi dessutom fick 500 kr i rabbatt på de svindyra (men ack så prisvärda) plaggen efteråt som tack.

Denna resa till mina hemtrakter i Dalarna var enormt välgörande på så många sätt. Framförallt fick den mig att se min och Christians relation i ett helt annat ljus. Det behövdes.

Det var även i samband med en visit på Christians arbete, där han gjorde ett gästinhopp i den årliga fotbollsmatchen mellan lärarna och femmorna, som jag fick se de sidor av honom som jag faktiskt föll för från början men som inte har fått ordentligt med utrymme nu när vi har gått varandra på nerverna hemma i radhushelvetet i nästan ett halvår.

Christian sken som en sol hela dagen av all uppmärksamhet och när han satte det avgörande målet ville alla ungar ha hans autograf och ropade "fotbollsproffset!" efter honom. Det var fint.

Så. Till det viktigaste av allt. Vi har faktiskt flyttat nu. Hela historien med radhuseländet, ångesten, rädslan och insektsfobierna och gud vet allt, det ligger bakom oss. Det är som om det aldrig har hänt faktiskt.

Sedan två veckor tillbaka bor vi i en stor 2:a (f.d. 3:a, numera med stor matplats istället. Det har varit en pärs att klämma in tillhörigheter från 5 rok till 2 rok, men det funkar!) i älskade Sundbyberg och här trivs vi så bra att det nästan är skamligt.

Det är högt i tak, vi har diskmaskin och tvättmaskin. Bor en halv trappa upp. Det tar en minut att gå till tunnelbanan och ICA, tio minuter att gå till tågstationen med både pendeltåg och vanligt tåg som tar mig till min mor i Vässan på bara 45 minuter.

Det tar 8 minuter med pendeln in till Stockholm city, 14 minuter med tunnelbanan. Man kan utan problem även promenera in till stan om man känner för det. Samtidigt har vi ett naturreservat runt knuten och en stor uppsjö av förskolor att välja och vraka emellan. Tro det eller ej, vi har även sänkt våra samtliga löpande månadutgifter med 5000:-!

Jo, nämnde jag förresten att vi mår oförskämt bra, alla tre?

Som om det inte vore nog med alla ovanstående klämkäcka och säljande fakta, så har det visat sig att hela Sundbyberg kryllar av loppisar och antikaffärer. Det kanske är det absolut bästa jag vet just nu.

Mycket fynd har det blivit de senaste 10 dagarna. Denna ohyggligt läskigvidriga clownklädhängaren prackade jag på min syster, som numera gör sitt bästa för att ge den ett nytt hem hos någon annan stackare.

Som ni vet så har jag ju haft turen att bli varslad från det jobb på Tradera som jag ju älskade så mycket. Ja faktiskt, det gjorde jag. Ändå har jag insett att det var tur att jag fick gå. Det finns en mening med all skit, det finns det ju alltid. Daniel sa någongång att det är farligt att lura sig själv med att vara ödestroende, men jag kan inte låta bli.

Igår firade vi midsommar hemma hos Magda och Hedvig och där träffade jag Hedvigs gamla klasskompis (numera vän) Silvia (i mitten på bilden ovan) som genom sitt arbete öppnade en nygammal drömyrkesdörr åt mig som jag inte ens hade tänkt på att jag kunde satsa på. Jag återkommer om det senare. Hur som, det var en aha-upplevelse utan dess like och nu är jag hur pepp som helst inför framtiden och vad den kan tänkas medföra!

Så, slutligen. Det har varit en omtumlande vår och försommar. Men nu sitter jag ändå här och tittar ut över solnedgången som speglas i grannhuset på vår alldeles lagomt trafikerade gata i Sundbyberg. Och märkligt nog känns det som att det alltid har varit såhär. Vallentuna har inte ens hänt. Vi gjorde en tillfällig visit, men nu har vi kommit hem igen, om än råkat hamna på andra sidan Bällstaån än vad vi först tänkt.

Oavsett hur vi kommer bo i framtiden, vad jag än arbetar med, vad jag än väger eller tjänar för pengar, så har jag lärt mig vad jag ska lägga min energi på:

Christian.

Olle kommer alltid att vara nummer ett i mitt liv, men det minsta han förtjänar är att jag ger kärleken till hans far den tid och omsorg som behövs. Jag har varit dålig på det.

Vi förtjänar bättre.

(ps, är ni kvar?)

Glad påsk, god fortsättning, ajö!

2009-04-11T22:30:00.006+02:00

Det hela började sommaren 2006 med att Hanna pressade mig att bli medlem på bilddagboken.se.

Sen bilddagbokades det utav bara helvete i drygt 2 års tid, varenda dag. Det gick knappt att gå ett steg utan att tänka på vad jag skulle kunna tänkas ta bra och roliga kort på för att göra en underhållande bilddagbok.

Det gick så långt att Christian en dag köpte en stor kräfta som vi med skräckblandad förtjusning lät följa med oss under en dag, till tvättstugan och lekparken och så. Allt för att skapa lite spänning i tillvaron.

I juli förra året, mitt under högsommaren när jag var väldigt jättegravid, så pressade Hanna mig tillräckligt mycket igen för att jag skulle fatta att det var dags att blogga också.

Ett tag körde jag bilddagboken och bloggen parallellt. Fyfan vad jobbigt det var.
Tillslut lyckades jag lägga bilddagboken bakom mig, jag går mest in där då och då för att kolla statusen på mina gravida vänner Karet och Elin.

Men bloggen alltså. Ojoj, vilken kärlek.

Den har gett mig så sjukt mycket. Jag är för blödig för att sätta ord på det, men den har i mångt och mycket varit räddningen under de första tuffa månderna med Olle, samt nu under sjukskrivningen och all skit som har hänt under de senaste månaderna.

Men så idag hände något.

Vi har tillbringat kvällen hemma hos min systers frus familj i ett fantastiskt hus i Nacka. Där fanns ett helt underbart rum som har använts som studio och ateljé.

Det var så inspirerande!

Jag vet ju vad jag vill göra nu när jag ska börja jobba igen, men inte har något jobb att gå till.
Jag tänker verkligen försöka uppfylla min dröm och börja frilansa som fotograf, så mycket jag bara kan.

Jag orkar inte känna pressen längre att prestera bra och intressanta blogginlägg. Känner att det mest bara har blivit tråkiga och fåniga mobilbloggningar av alltihop.

Jag är trött på alla fula mobilkamerabilder, trött på att inte ha tid att svara på era fina och kloka kommentarer, trött på att känna att jag har utvecklat ett kraftigt datorberoende.

Det är inte okej. Jag har bara fyra månader kvar tillsammans med Olle innan jag måste börja jobba igen. Sen kommer det vara så, för alltid. Jag kommer aldrig få tillbaka den här tiden med honom.

Tid som jag idiotiskt nog spenderar mycket framför en datorskärm, så fort jag har en ledig stund.

Nä hörrni, nu är det dags att krypa ur skalet.

Jag känner att det har varit på gång ett bra tag nu. Har varit ute mycket på egen hand, hittat på roliga saker med Olle som helt plötsligt har börjat bli mycket lättare att ha och göra med. Min och Christians relation känns djupare och bättre än på länge. Jag tycker inte heller att det är lika jobbigt här hemma, eftersom att jag vet att vi är på väg att flytta.

Vi är på väg bort från skiten, men framförallt på väg till en jävligt bra framtid.
Och jag tänker leva den framtiden utan pressen att behöva föreviga det i någon blogg eller bilddagbok.

Fotografera kommer jag aldrig sluta göra, kameran kommer förmodligen att finnas med mig i vardagen ännu mer än vad den har gjort de senaste åren. Men dessa foton kommer betyda så mycket mer nu, inte bara vara slentriantagna mobilkamerabilder.

Självklart kommer jag att återvända till bloggen. Kanske redan nästa vecka, vem vet? Jag är ju känd för att vara lite utav en dramaqueen.

Men just nu, för tillfället, så tänker jag skita i allt vad bloggen heter och bara vara.

Som en liten avskedspresent bjuder jag er på en alldeles färsk och nyfotograferad (efter matchen mellan IFK Götlaborg och DIF, där sistnämnda fick tokstryk = glad Christian) Snel Hest, som klaaaaapaaaar en riktig Snel Klad Hest:

(Ps, för er nära och kära som finns på Facebook så vet ni att det är där mina foton kommer att dyka upp även i fortsättningen. Jag och bdb är historia.)

Tillökning!

2009-04-09T23:11:00.007+02:00

Efter mycket om och men så har det alltså blivit dags, jag kunde ju såklart inte hålla mig.

Frågan är bara hur jag ska ha tid för två, när jag knappt har tid för min första.

Det är med en liten nypa glädje blandat med ängslan jag presenterar mitt senaste kärleksbarn:

>>>>>>>LÄNK<<<<<<<

(Ps, där lurade jag er allt! Nästan.)

2009-04-09T17:34:00.002+02:00

Gu asså vad jag älskar att bo i den här mysiga hålan!

/*tröttsam-ironisk-generationstjej-82*

Ps, nu är alla påskkärringar ute på gården och tigger också. Kärringar som i tonårskillar med stora plastpåsar som säger "öh kan vi få godiset då eller?"

Psycho update.

2009-04-09T16:56:00.002+02:00

Åh, jag har så mycket bra saker jag vill göra - bland annat en grej som har med bloggandet att göra - med det känns som att det inte finns tid.

Numera leker ju Olle så fint själv på golvet att man blir helt rörd.

Samtidigt gäller det att jag gör mig så osynlig som möjligt hemma eftersom att han börjar gråta, sträcka sig mot mig och dra i min tröja så fort han ser mig.

Jag längtar så otroligt mycket efter att sluta amma nu. Att kunna leva i ett jämnlikt föräldraskap där både jag och Christian har samma förutsättningar att kunna trösta.

Förresten, för er som kanske har undrat hur det går med min ensamhetsfobi här hemma, så har jag gjort ett jätteframsteg idag.

Jag satt och käkade mat i köket med Olle medan Christian for iväg en sväng för att fixa däcken.

Stort framsteg. Jävligt stort.

Det mesta känns rätt okej hemma, i alla fall så länge Christian är hemma. Det är bara det där jävla köket som skapar såna massiva olustkänslor.

Appropå olustkänslor. Igår när vi var på stället med jättedrinkarna så fick vi veta att två personer hade blivit mördade i källaren innan restaurangen öppnade där.

Bu, jätteobehagligt ju. Tur att drinkarna var goda.

2009-04-09T00:08:00.001+02:00

Är på väg hem nu.

Som ni redan vet så förvandlas man till en pumpa vid midnatt om man bor på landet. Dessutom har jag inte ammat Olle ordentligt sedan lunch.

Aj. Aj aj.

Det har varit en himla bra kväll.

Jag och Jennie har fnittrat som små skolflickor och berättat mogna saker som att Jennie i princip hade kunnat få till det en gång i tiden med min tonårsdistanskärlek Niclas Ohlund - aka rullstolskillen i Tre Kronor, samt dragit gamla härliga bondemellanstadieskämt såsom "du har haft ett underliv (insert grövre ord) runt halsen!"

Vi var jätterädda för att världsvana född-och-uppvuxen-i-Sthlm-Jessica skulle tröttna på våra barnsligheter, men hon tyckte mest att vi var roande white trashiga och sen blev hon full.

Men det fattade jag inte förrän hon ringde mig nyss och vi pratade konstigt och osammanhängande i mun på varandra.

Jag har så bra och roliga vänner faktiskt. Och allra bäst är det när man får samla dom på samma ställe. Som My Little Ponysar.

2009-04-08T22:23:00.001+02:00

Äntligen! Världens första och kanske enda bild på mig och Jessica tillsammans!

Hon finns på riktigt, jag lovar! Nu vet ni.

2009-04-08T22:20:00.001+02:00

Det dök upp en hemlig drink bredvid Jennie, som fylldes av både förväntan, oro, förvirring och glädje.

Ja, det ser ni ju tydligt på Jennies mångfacetterade ansiktsuttryck.

Sen försvann drinken.

2009-04-08T22:13:00.001+02:00

Jag, Jessica och Jennie är på La Cocaracha - hittepåstavning - och bjuds på största drinken nånsin.

Och jag röker inte! Duktig hest.

The Backwardsman, the Backwardsman.

2009-04-08T13:18:00.004+02:00

Inte konstigt att Olle har blivit ett tuttmonster på senare tid, klart man måste tanka närhet när det händer alla möjliga galenskaper med kroppen.

Under loppet av lite drygt två veckor har han lagt sig till med följande nya grejer:

-Två tänder.

-Ålning, först bakåt och nu full fart framåt.

-Han han sätta sig upp från mag- och ryggliggande läge hur lätt som helst. Vilket förvisso medför vissa bekymmer eftersom att han även gör det i sömnen och därmed vaknar och är rädd för att han är upprätt helt plötsligt.

-Han säger nu tydligt och personspecifikt "mamma" när han är ledsen och vill komma till mig.

Annars är det mest "mamamama", "babababa" och "bappbapp" varav det sistnämnda misstänks formas till "pappa" snart eftersom att han ofta säger det när han ser Christian. Han har sagt "pappa" klart och tydligt en gång och då smälte vi som smör såklart.

-Nya favoritgrejen för dagen: Rumphoppning, baklänges.

Han hoppar baklänges tills han inte kommer längre. Ofta fastnar han med lilla ryggen under exempelvis sängen eller mediamöbeln och blir jätteledsen såklart. Sen är det bara att placera honom med en raksträcka bakom sig, så hoppar han iväg igen.

Så himla fint.

Obs, missa inte Christians festliga gubbhosteattack där i början.
Fräscht som fan!

För er som inte fattar Backwardsmanreferensen så kommer facit här:

Och för er som inte känner Christian i verkligheten så kan jag meddela att han är ganska mycket en kopia av Tom Green. Opassande, smaklös och går alltid över gränsen.

Och så kan han vara ganska snygg ibland, på ett konstigt sätt.

Dum & Dummare.

2009-04-07T21:18:00.009+02:00

En grej som var jävligt störig med att vara gravid, var att man blev så aggro och korkad. Eller okej, jag blev det i alla fall.

Jag hade ungefär noll tålamod med gnällspikar på jobbet och röt till och med ifrån ordentligt en gång till vår jättenyanställda chef för att hon inte gjorde saker och ting så som vi brukade göra (oj oj, och så undrar jag varför jag förlorade jobbet, haha).

Alla dessa luncher då jag satt som ett fån och inte hängde med i skämten. Eller inte ens hörde vad folk sa. Allt lät som i Snobben, när vuxnas tal bara låter "wawawawa".

Det var så förnedrande, jag som liksom brukar vara stolt över att jag faktiskt är kvicktänkt i det mesta, förutom matematiska grejer. Så med andra ord såg jag ganska mycket fram emot mitt liv som ickegravid.

Föga anade jag att skiten höll i sig även efter förlossningen.
Och blev om möjligt värre!

Lägg också sedan gärna till en unge som använder ens tuttar som tandvässare dygnet runt, som skriker i panik så fort man lämnar rummet och som gärna leker en stund mellan 03-04 på natten för att sedan vakna för morgonen vid helmysiga 05:30-tiden.

Det om något gör att ens hjärna blir en enda stor grötkaka tillslut.

Två himla bra och väldigt nyliga exempel:

Fjäskarn.
Una är den enda omyndiga som har fått peta på min nya mobil.
Foto snott helt snällt från Hannas bilddagbok.

Vi är på besök hemma hos Hanna och Una. Jag gör mitt allra bästa för att fjäska och vinna Unas hjärta, genom att ge henne en fin liten ask med sånadär små plastkycklingar i, ni vet.

Exakt sånahär var det. Fast blåa.

Och så fäller jag följande klyftiga kommentar:

-Varsigod Una, här får du ett par tokiga kycklingar. Med VINGAR!

...tystnad...

-Eh.. ja.. för kycklingar har väl inte vingar?

...jättepinsam tystnad...

Och så förflyttar vi oss raskt och med blossande röda kinder till dagens blunder:

Mina kvällar avslutas alltid med en enorm kopp te. Mitt besatta samlande av enorma tekoppar kan anta groteksa proportioner. Det har exempelvis min före detta kollega Hanna (inte Unamamman Hanna) fått erfara.

När denna Hanna hade jobbat bara någon vecka på Tradera och jag var väldigt jättegravid, så fann jag henne sittandes vid sitt skrivbord med MIN kopp i handen.

Jag blev så vansinnig att jag... skvallrade till Sara och tyckte jättesynd om mig själv.

Sen lånade ingen min kopp mer tror jag. Men efter den dagen var det väldigt mycket "akta er för gravidkärringen - hon kan få ett utbrott" - mentalitet på kontoret.

Eller så var det bara jag som var grinig och paranoid. Så kan det vara.

Hur som helst, nu vet ni hur mycket jag gillar mina enorma temuggar. Särskilt denna från Indiska:

Jag unnade mig faktiskt två likadana utav de här och varenda gång jag dricker ur någon utav dem blir jag lite extra glad eftersom att de är så fina och ligger så bra i handen. De är perfekta helt enkelt och jag skulle kunna kasta ut åtminstone 30 av de andra kopparna för att ha flera utav dessa.

Ja, sånahär patetiska tankar gick jag och tänkte för mig själv idag i köket medan jag väntade på att tevattnet skulle koka upp.

Jag hann till och med tänka något så löjligt som "åh vad jag är glad över min fina mugg!" lagom tills att mina fingermuskler fick någon slags akut ensekundsförlamning och släppte greppet om koppen som jag höll i. Helt utan förvarning. Helt utan anledning.

Tekoppsmayhem.

Men vafan då! Nu får det faktiskt vara nog.

Ytterligare en fördel med att få sluta amma snart:
Jag kanske, men bara kanske, får tillbaka en del av min sedan länge saknade hjärnkapacitet.

Fan!

2009-04-07T16:53:00.003+02:00

Jaha, vad fint.

Budgivningen hade stått stilla ganska länge, det hade bara inkommit två bud. Så vi tänkte vara storstilade och slängde in ett 50 000 kronor högre bud på en gång, ända upp till vår maxgräns. Tänkte att säljaren skulle bli impad och ta budet kanske.

Tji fick vi, vi blev såklart överbjudna på en gång. Och vi har helt enkelt inte råd att lägga ett högre bud. Fan fan fan.

Aja, här är pärlan:

TVÅ stora balkonger! Kan ni fatta? Och den var sjukt mycket finare i verkligheten. Jag kände på en gång när vi klev in att det var där vi skulle bo, punkt slut.

Men nu blev det alltså inte så.

Nåväl, det dyker ju upp nya fina objekt varje dag, det gäller väl att ha is i magen antar jag. Tills dess att den nya drömlägenheten dyker upp så tänker jag fantisera om att priset inte alls kommer gå upp på den här underbara lägenheten i världsvackra Gröndal.

2009-04-07T14:48:00.000+02:00

Vi skippade lägenheten i Mariehäll som jag tittade på häromdan.

Den var verkligen jättefin men jag pallade inte det obehagliga Fritzl-grannhuset. Ja, bland annat såklart.

Jag började ge upp hoppet litegrann, men så dök en helt underbar trea i Solna upp från ingenstans.

Så nu har vi varit på spontan privatvisning och jag är helt jävla kär! Vi måste ha den!

Nu återstår bara att se om de godtar vårat maxbud på 1,7.Knappast troligt.

2009-04-06T19:37:00.001+02:00

Haha, fantastiskt roligt att jag såg först nu att min mobil helt av sig själv verkar ha skickat iväg ett påbörjat blogginlägg här nedan, som aldrig skrevs färdigt.

Varför sa ni ingenting?

Sailor Infant.

2009-04-06T19:29:00.000+02:00

Min bebis kan gråta mangatårar, det ni!

Nu är vi på väg hem efter några timmars mys och käk i det Medin-Sediniska hemmet.

Det var intressant att se hur tillvaron skulle funka med en liten bebis och en snart 2,5-åring. Det är ju ungefär den åldersskillnaden vi tänkte sikta på för Olles syskon.

Egentligen är jag absolut inte en sån som är pepp på att ha fler än ett barn att försöka bolla med, men jag gillade verkligen att vara gravid - i alla fall andra halvan av tiden, jag var ju dessutom ganska bra på att föda barn om jag får säga det själv.

Men framförallt är jag fullkomligen övertygad om att det är himla viktigt och bra att ha syskon.

Okej, jag kanske inte jublade i höjden när jag fick veta att mitt syskon nummer 7 var på väg härom året, men jag vet ju att mina småsyskon är glada att de har varandra.

Särskilt med tanke på att de inte kommer att ha sin pappa vid liv särskilt länge till.

Min storasyster berättade för ett tag sen att pappa hade fått veta att han bara har några år kvar på sin höjd. Det är ingenting han har valt att prata med mig om än.

Jag försöker att inte tänka på det tills dess. Låtsas att det bara är en skröna.

Ps, min pappa har fortfarande inte träffat Olle. Han blir 8 månader snart. Tror det var ganska exakt ett år sen jag träffade pappa och mina småsyskon nu. Kan berätta mer om hela den där grejen en annan gång.

2009-04-06T16:57:00.001+02:00

Vi är och våldgästar Hanna och Una i Punksved.

Det äts kakor från von Lidl som bara jag gillar och Una leker fint med lelle Bolle.

Jag vet minst en person som skulle vilja byta plats med mig just nu, men han sitter och slavar på ett kontor för tillfället.

2009-04-06T15:33:00.001+02:00

Jag och Olle

2009-04-05T11:23:00.001+02:00

Jag och Olle är på sightseeing utanför vårat gamla hus i Mariehäll.

Känns himla bra och längtligt.

Nu ska jag gå till en fjärde lägenhet som jag glömde skriva om förut. Det är en trea i Mariehäll med acceptpris på 1,7 miljoner. Länkar så fort jag kommer hem.

Longdrink? Mjölk till kaffet?

2009-04-05T00:28:00.001+02:00

Vissa saker är inte alls som förr i tiden. En tid som avslutades med hångel och galenskap.

Numera avslutas utekvällen med en halvtimmas bröstpumping framför en torr dokumentär på tvåan.

Höjdpunkt

2009-04-04T23:31:00.001+02:00

Kvällens kanske finaste ögonblick var när jag sprang i mina ballerinaskor hela vägen från Pelikan till Medis. Jag behövde inte ens jacka.

Det känns som att jag föryngrade mig med tio år på den sträckan.

Jag kände mig som 17 år igen, så långt från en sönderbränd lantismorsa man kan tänka sig.

Bra avslut på en väldigt uppskattad och välbehövlig kväll. Nu ska jag hem och tömma tuttarna i pumpen.

2009-04-04T22:40:00.000+02:00

Här satt vi och hade ett givande samtal om hemliga bloggar, och då passar Emil och Hanna på att börja hånglas mitt uppe i allt.

Så här sitter jag och låtsas att mina sugrör är kinapinnar som man kan plocka myntablad med.

Festligt!

2009-04-04T21:43:00.001+02:00

Här är mina vänner Hanna och Emil.

De låtsades först att de inte alls gillade att hänga med varandra, vilket var fantastiskt roligt.

Särskilt eftersom att de nu sitter väldigt nära varandra här inne på Pelikan.

Jag mår illa igen, var otroligt korkad och tog en till cigg.

Mina tuttar är hårda som basketbollar också, så det verkar som att det blir en tidig kväll.

Vilket är synd eftersom att jag har väldigt trevligt. Och en fin klänning. Och utsläppt hår som inget barn drar i för en gångs skull.

2009-04-04T19:44:00.000+02:00

Vi är ett gäng som sitter och svettas på Olssons.

Jag tjuvrökte och blev darrig, fick akut magknip och ville gå hem.

Nu röker jag inget mer och dricker alkoholfritt, kul festtjej. Aja, jag har i alla fall fått två storlekar större tuttar sen vi kom hit.

Vilket är bra eftersom att jag för första gången sen puberteten är ute utan BH, i världens vackraste klänning.

Synd bara att jag ser ut som en bindgalen dvärg på alla bilder Hanna har tagit. Jag hade högre förhoppningar om mitt utseende för kvällen än så.

Förresten så har Jessica åkt hem redan. Himla tråkigt.

Titta han snackar!

2009-04-04T15:57:00.001+02:00

Nu är en väldigt trivsam utflykt till Hagaparken avklarad.

Ungarna lekte varierande fint på filten, Olle klappade gräs som om det vore den finaste diamant och Lia actionrullade vackert ner för sluttningen eller hånskrattade åt Olle när han gnällde och käkade frukt.

Det blev en promenad in mot Solna centrum sen, genom ett ytterst märkligt Hagalund.

Det bjöds på betongghetto, vacker utsikt, sjukt läskiga gamla hus, läskig gravstensförvaringsgård och supersöta Pippihus mitt uppe i allt.

Vi hade förvisso en väldigt trevlig och skvallrig dag, men det fanns en höjdpunkt som slog precis allt annat:

Olle sa sitt första ord! Tre gånger!

OCH DET VAR "MAMMA"!!!

(Ja, det krävdes både utropstecken och versaler.)

Ojojoj, gissa exakt hur stolt jag är!
(Han har förvisso sagt "hej"också några gånger senaste veckan, men det låtsas vi inte om..)

Så nu ska jag fira denna förträffligt egoboostande händelse genom att åka ner på stan utan min son och dricka en kall öl på Medis.

Varma hälsningar

Årets Mamma -09

Stevie und ich

2009-04-04T10:56:00.001+02:00

Tjarå, nu drar jag och Stevie, aka Bilhatarn till Hagaparken för att promenera med en härligt bakis Jennie och en obakis Lia.

Jag misstänker att det kommer bli en del mobilbloggande ända fram till natten, eftersom att jag efter gårdagens brutala festmisslyckande tänker fly fältet och dra till söder för öldrickande med Hanna o co, heja!

No more fettoblogg.

2009-04-04T08:16:00.006+02:00

Man vet att man har fått en bra start på dagen när man vaknar klockan 05:30 av att sonen har krupit upp på ens mage och ligger och drar med sina sylvassa naglar i ena bröstvårtan, medan han biter i den andra.

Förövrigt kan jag tipsa mina gravida vänner om att aldrig någonsin inbilla er att ni kommer att få lite sovmorgon bara för att barnet har somnat senare på kvällen dagen innan. Det funkar inte så, snarare tvärt om. Ju senare läggning, dess ju tidigare vaknar barnet nästa morgon, verkar det som.

En annan bra start på morgonen är att peppa som fan för att få raka benen (manen) för första gången på hundra år, bara för att inse att det bara finns kallvatten i kranen lagom tills att benen är helt insmorda i raklödder.

Men okej, jag måste ändå erkänna att det var sjukt uppfriskande att ta en iskall dusch, känner mig lite mer vaken och fräsch än vanligt på något sätt.

Hur som helst, när jag väl hade fått bort benpagen så tänkte jag att det kunde vara läge att väga mig också, det var väl några kilo som försvann där med benhåret.

Döm om min förvåning när jag nu hux flux väger exakt ett hekto mindre än vad jag någonsin har gjort i vuxen ålder?

Det här är ju helt sjukt. Här går jag omkring och känner mig som jordens största tjockis, vilken otroligt skev bild av sig själv man kan ha.

Vet inte om ni minns mitt senaste viktinlägg, i början av januari? Då vägde jag 64,5 kilo och kände mig hyfsat nöjd ändå, ville bara finjustera lite. Men egentligen pallade jag inte att sluta käka mina Marabou Amigo, jag var sjukt opepp på att börja röra på mig överhuvudtaget.

Tänk om jag hade vetat att man kan gå ner 7 kilo bara genom att sitta en massa i bilen, dricka latte och käka bakverk varje dag och sen bara amma lite här och där. Ja just ja, och så få en härlig liten depression mitt uppe i allt.

Skämt åsido, jag är såklart väldigt glad över att det bara har tagit 7 månader sen förlossningen att gå ner mina 13 graviditetskilon, men samtidigt är det lite läskigt att man har så skev bild av sig själv.

Den här bilden ovan togs ungefär 1 månad efter förlossningen. Jag kommer ihåg att jag blev så ledsen när jag såg hur jag såg ut. Jag som hade kämpat så innan graviditeten med att gå ner mina 30 kilon, och så kändes det som att vartenda ett hade letat sig tillbaka igen.

Det är exakt sådär jag har upplevt mig själv ända fram till nu. Det är först när jag såg nedanstående bild som jag insåg att jag faktiskt har gått ner en del i vikt. Jag ser ju nästan äcklig ut i ansiktet faktiskt. Helt kantig, med kronprinsessan Victoriahaka.

Det är det som är så tråkigt, att jag nästan bara går ner i vikt över ansiktet och bröstkorgen. Tuttarna är borta, men röven och lårfettet vägrar försvinna.

Nu går i alla fall låren knappt ihop längre på insidan, det är skönt. Däremot har jag fortfarande ett jättehinder kvar för att kunna känna mig riktigt tillfreds. Lustigt nog har jag inte insett förrän nu i vuxen ålder exakt vad problemet är.

Dom där jävla ridbyxlåren.

Hur mycket jag än går ner i vikt så kommer den där fetthögen på låren alltid vara kvar, så är det bara. Den där fetthögen gör att jag aldrig någonsin kommer att kunna vistas på en badstrand eller badhus igen, sorgligt men sant.

Jag har på fullaste allvar börjat fantisera om att faktiskt fettsuga låren.

Skinnpåsar till hängpattar kan jag ta, även mitt fladdriga gäddhäng, kroknäsa och bebisfjun på skallen. Jag har lärt mig att leva med det, det är en del utav mig.

Men låren...

Nej, det är inte min röv där till vänster, men det skulle mycket väl kunna vara.

En annan grej med att gå ner i vikt, som är lite tragisk, det är att det där med att vara överviktig sitter mest i huvudet. Jag kommer nog alltid se mig själv som tjockisen i gänget, hur mycket jag än går ner. Det är liksom så det alltid har varit.

Tjockisen inom mig kan bli så sjukt sårad när jag hör folks nedsättande kommentarer om överviktiga personer. Jag inser ju då att det med största sannorlikhet var exakt de kommentarer som man själv fick bakom ryggen förut. Fan vad det gör ont.

Att vara en tjock liten 12-åring och få höra från killar man var kär i, att de såg en som "den tjocka lillasystern" till mina perfekta storasystrar, det gjorde också jävligt ont.

Och det sitter i. Länge.

Knark, här vare knark!

2009-04-03T21:45:00.011+02:00

Hej och välkomna till schizofrenihörnan.

Ja, tänk vad härligt det är att ha barn. Man får liksom uppleva hela spektrat av humörsvängningar på en och samma dag, eller till och med inom loppet av några timmar.

Från allra högsta kärlek och lycka, till oro och ängslan, till förtvivlan och tvångsjackeångest.

Efter mitt psychoutbrott nämnt här nedan, så fick Christian ta Olle. Jag låtsades om att jag inte fanns i ungefär två timmar och det var himla skönt.

Olle käkade gröt med sin far och sov sen ett tag. När han vaknade var han kvittrande glad igen och satt och mös i min famn medan vi kollade på lite lägenheter på hemnet.

Helt plötsligt kändes allt så himla bra igen och jag bara toklängtade efter framtiden, efter att få var gravid igen och få ett syskon till Olle och blablabla tjohej vad roligt allt kommer bli!

Jaja, faktum kvarstår dock att jag är redigt less på att amma och jag behöver fortfarande er hjälp med tips och råd kring mitt dilemma, glöm inte det!

Som tack för hjälpen tänkte jag leka lite langare och bjussa på de aktuella lägenheter som vi har gottat oss i de senaste dagarna. Efter en ordentlig rensning och vägande fram och tillbaka står vi nu med följande lägenheter att vela mellan (obs, klickbara länkar till objekten i rubrikerna):

Bromma Mariehäll
Plan 4, hiss.
Pris: 1 495 000 kr
Avgift: 3 623 kr/mån inkl värme, VA
Rum: 2 rum + kök
Boarea: 57 kvm på vån 4 av 6

Fördelar:

Nybyggt, fantastiskt badrum med tvättpelare, underbar utsikt från häftig balkong, hiss, lättillgängligt barnvagnsförråd. Bäst av allt är dock att det ligger typ 100 meter ifrån vår förra lägenhet, i allra älskade Mariehäll. Det tar 5 minuter att gå till Sundbyberg, därifrån tar det 8 minuter med pendeln in till Stockholm C, 15 minuter med tunnelbanan.

Nackdelar:

Den absolut enda nackdelen är att planlösningen inte är mångsidig. Det finns inte en chans att vi kan flytta ut ur sovrummet så att det kan bli lekrum åt Olle. Vi måste med andra ord flytta om ca 2 år, då vi förhoppningsvis har ett till barn.

Brommaplan, Bromma
2,5 ROK, 51 KVM
Våning 2 av 3, ej hiss
Mån.avgift 2 334 kr/mån
Pris 1 375 000 kr

Fördelar:

Otroligt välplanerad och fin, klar att flytta in i. Kurbitstapet i vardagsrummet! Praktiskt med separat matrum, kan med fördel användas som lekrum tills Olle behöver ett eget rum, då kan vi flytta in vår säng dit istället. Diskmaskin och tvättmaskin. Balkong. En lägenhet att växa i!

Nackdelar:

Ingen säkerhetsdörr, det blir en utgift på ca 20 000.
Ingen hiss, två trappor, barnvagnsförråd i källaren. Blir otroligt krångligt när/om vi får ett till barn.

Sundbyberg
Pris: 1 395 000 kr Pris
Avgift: 3533 kr / månad
Rum: 2,5
Boarea: 56 kvm
balkong, hiss

Fördelar:

Stor extrahall som kan användas som arbetshörna, längre fram i tiden kan man ha vår säng där och ha sovrummet som barnrum. Hiss. Häftig hörnbalkong, fantastisk utsikt. Både jacuzzi och dusch! Diskmaskin, fint kök i grunden om man målar om väggarna. Stort sovrum med två fönster. Trevligt läge. Också en lägenhet att växa i.

Nackdelar:

Föreningen har inte så bra ekonomi. Svårt att få dagisplats i Sundbyberg, väldigt begränsat utbud och långa köer. Hög avgift. Ingen tvättmaskin.

Så, vad tycks? Vi tar jättegärna emot åsikter och synpunkter om det är så att ni ser nåt inte vi ser. Sen är det ju faktiskt så att det dyker upp intressanta lägenheter varenda dag, så det gäller ju att ha lite is i magen.

Men det känns i alla fall väldigt hoppfullt, särskilt eftersom att vi idag fick besked om att banken har gått med på att höja lånelöftet med hela 200 000 kronor ytterligare!

Förresten, nu när vi ändå är inne på hemknarkande så tänkte jag bjussa på en kul anekdot.

För er som tittade på Berg flyttar in nu under kvällen, så kan jag upplysa om att det fantastiska huset som Pernilla Wahlgren bor i, är en gammal matbutik som sedan totalrenoverades av ingen mindre än min syster och hennes f.d. sambo för några år sen.

Jojomen!

Hellboy - eller pojken från byn där bredvid.

2009-04-03T17:40:00.010+02:00

Det här skulle egentligen bli ett äckligt positivt och härligt inlägg om vår underbara utflykt till Vaxholm idag.

Jag är nog inte den enda i Stockholm (Sverige?) som har gått omkring med sommarkänslor idag, det måste ju ha varit uppemot 15 grader nästan? Det satt folk och drack öl i solen i bara linnen och T-shirts överallt.

Vaxholm är kanske bland de vackraste små samhällen jag någonsin sett, så otroligt mysigt och pittoreskt. Vi vandrade bara runt och hade det mysigt, avslutade promenaden med kaffe och chokladkaka nere vid kajen.

Olle var på bra humör hela tiden, satt och kvittrade och sjöng för sig själv på min arm.

Men sen bröt helvetet ut såklart.

Att det här med bilresor har varit ett gissel sedan dag ett, det tror jag att jag har skrivit om förut? Han har ju bara kunnat åka bil om han är riktigt trött och därmed sover hela resan. Är han vaken mer än 3-4 minuter så får han panik och börjar gråta. Och då gråter han non stop tills man stannar och plockar ut honom, oavsett hur lång resa man har framför sig.

Olle sover ju gärna var 90:e minut, så vi tyckte att vi hade planerat hemresan bra, då han hade varit vaken ungefär så lång tid när vi skulle hem från Vaxholm.

Tji fick vi. Han blev helt jävla vansinnig. Vi snackar exorcistfasoner här. Det bubblade fradgaliknande saliv över hela hans haka och bröstkorg och ansiktet var helt knallrött. Armar och ben viftade hysteriskt i panik.

Vad jag än försökte göra så var han heltokig och okontaktbar. Så tillslut stannade vi vid ett köpcenter ungefär 10 minuter hemifrån, för det hela var för outhärdligt för oss alla tillslut.

Väl framme vid ICA fortsatte han panikgråta ända tills hans somnade vid mitt bröst. Vi handlade sen lite medan han sov i min famn.

När vi så skulle åka hem igen, ja då började såklart helvetet igen. Killen har ju ett minne som jävla häst, så han kom såklart ihåg att han hade hatat bilen för en timma sen. Klart man måste hata den igen då.

Inte ville han sluta skrika fastän vi kom hem sen, nej nej. Han gallskrek även hemma, med mitt bröst vid munnen.

Okej, så här är det nuförtiden:

Olle slutade ju amma på nätterna för ungefär en månad sen. Han sov även för sig själv i sängen hela nätterna igenom. Värsta grejen liksom, vi var så lyckliga. Och framförallt utvilade.

Sen åkte Christian till Riksgränsen och jag blev ensam med Olle i en vecka. I princip helt utan avlastning. Mitt uppe i detta kom Olles första två tänder, samtidigt. Dessutom lärde han sig åla och fick jordens värsta förkylning. Med andra ord, allt spännande och roligt på en och samma gång.

Jag antar att han mitt uppe i allt även han kommit in i den berömda separationsfasen, för det är bara mamma mamma mamma som gäller hela tiden.

Visst, det är smickrande och ganska mysigt under små korta stunder, men att bara vara en enda stor mjölkfabrik igen, det funkar inte. Han sover nu precis hela nätterna vid mitt bröst och mina höfter känns som att de ska spricka och gå sönder.

Ärligt talat, jag orkar inte mer.

Jag vet att jag har gnällt en massa tidigare om hur fruktansvärt det skulle vara att tvingas sluta amma. Men nu räcker det.

Jag vill inte amma en enda sekund till. Inte en enda jävla ynka liten sekund.

Snälla vänner, hjälp mig! Ni som har barn eller helt enkelt är pålästa, ge mig tips och råd. Vad fan ska jag göra?

Som det är nu orkar jag knappt titta på Olle när han är ledsen eller vill ha bröstet, jag känner mig liksom handlingsförlamad, apatisk och berövad min mitt eget sinne och kropp. En kropp som jag inte har fått ha för mig själv sedan november 2007.

Jag har bestämt mig nu, jag vill sluta amma. Helst igår.

Men hur fan gör man? Vad jag har förstått så är det i princip barnmisshandel att genomföra en sån enorm förändring samtidigt som separationsfasen eller andra utvecklingsfaser pågår, eftersom att det är då barnet verkligen behöver trygghet och närhet.

Samtidigt kan det väl aldrig vara bra med en mamma som lever på gränsen till ett sammanbrott?

Ikväll skulle vi ha barnvakt åt Olle för allra första gången. Vi är bjudna på 30-årsfest på KGB, ett firande som jag har sett fram emot i en massa veckor. Någonting som har varit planerat just för att på något sätt fira att jag hade slutat nattamma.

Istället sitter jag här nu utan barnvaktning, utan födelsedagsfirande och ett enda litet telefonsamtal från hispan. Ja, så känns det faktiskt nu.

Ps, dom har i alla fall humor i Vaxholm! Möhöhö.

Hanna, jag är utanför ditt hus!

2009-04-02T15:34:00.000+02:00

*jeteleskig stalkertjej 82*

Bevismaterial.

2009-04-01T21:15:00.003+02:00

Jennie bad om filmbevis, så här är det.

Det här är dock innan vansinnet bröt ut, jag slutade filma när det dök upp ett hundratal galningar till som sprang rakt emot en, fyfan!

Heja Konsum!

2009-04-01T19:12:00.000+02:00

Mayhem!

2009-04-01T18:01:00.001+02:00

Okej, nu ser det inte så livat ut på bilden, men det är för att jag var för rädd för att kunna ta några bilder innan slaget var över.

Vi tänkte att det kunde vara mysigt för Olle att mata några fredliga änder i solnedgången nere vid sjön.

Föga anade vi att en påse bröd var startsignalen för största jädra andmayhem någonsin.

Nog för att jag är skapligt rädd för fåglar i vanliga fall, men det är inte ofta man springer skrikandes i panik från hundratals blodsugande och närgångna bestar.

Christian blev så till sig att han kastade hela brödskivor på dom och Olle grät och hysteriammade i en kvart efteråt, tills han däckade av utmattning.

Som ett fantastiskt slutnummer kom en rovfågel och slet tag i en korp mitt i allt.

Ajö mördarfåglarna, nu ska vi också käka middag. Kalvstek.

Igår.

2009-04-01T09:27:00.007+02:00

Ja, roligare rubrik kunde jag tydligen inte komma på.
Gårdagen var inte så himla intressant egentligen, förutom följande tre grejer:

- På grund av gårdagens tågolycka här på landet så fann jag mig själv plötsligt gåendes med Olle i bärsjalen och i total motvind, hela vägen bort till mammagruppen som denna dag hölls hos en tjej som bor en halvmil bort. Med bara en enda lång, rak uppförsbacke som gångväg dit, hurra.

Nåväl, solen sken och värmde och jag såg både hysteriska mängder änder och någon slags vårblomma (Hanna eller Hannamamman kanske ser vad det är för slags sort?) och jag fick även chans att prata lite med kära Jessica i telefon.

Bäst av allt var dock när jag tog en bild av mig själv och insåg att jag tog en bild på exakt samma ställe för ganska exakt 9 månader sedan (en graviditet!) när jag var höggravid med Olle och i min rastlöshet fick för mig att cykla hysteriskt kors och tvärs över hela samhället i julihettan.

Ja, det bästa i det hela var alltså det faktum att jag insåg att det faktiskt snart är sommar igen. Jättesnart.

- Det andra bra som hände igår var att jag äntligen lyckades prata i telefon med Hanna. Och Emil. Samtidigt. Så himla stört!

- Det tredje bra som hände igår var kvällsmaten.

Vi har ungefär absolut ingenting alls hemma, förutom några smågrejer i skafferiet och frysen. Jag var så hungrig att jag ville dö litegrann, men ingen utav oss orkade handla.

Olle förbluffade oss totalt genom att sova mellan 15-18 i min famn och när han väl vaknade så hade Christian lagat en överraskningsmiddag till mig, baserad på de smågrejer vi hade hemma.

Det blev någon slags jättegod ugnsbakad tortilla med köttfärs, lök, kidneybönor och massor med ost, som hölls ihop med några okokta spagettistrån (hej köks-McGyver!). Till efterrätt bjöds det på fruktsallad+digestivekex+marsipan+mörk choklad som hade gratinerats tillsammans i ugnen, och så en klick gräddkolaglass till. Helt sjukt gott!

Detta njöt jag av medan bantar-Christian åt denna lockande kulinariska skapelse:

Minikeso med örtsalt och microtillagad kyckling.

Jag kunde såklart inte låta bli att få lite dåligt samvete och bestämde mig därmed för att vara snäll och totalignorera det faktum att jag under hela middagen hade utsikt över en utav mina allra värsta fobier: öppna skåpluckor.

Visst känns det som att dom tittar på en?

2009-03-30T13:20:00.001+02:00

Jag+Olle+Stockholm+vårsol, vilken grej!

2009-03-30T07:31:00.001+02:00

Christian har oroat sig över att Olle inte skulle känna igen honom när de inte hade setts på 8 dagar.

Men nu råder det inte direkt några tvivel.

Hela morgonen har Olle smygtittat på Christian, lite som att försäkra sig om att hans pappa faktiskt är där. Och när deras blickar möts lyser hela Olle upp som en sol.

Förstår ni hur mycket det pirrar i hjärtat?

2009-03-29T17:22:00.001+02:00

Äntligen!!!

2009-03-29T15:21:00.001+02:00

Jahaja, återigen blir man mobbad som barnvagnsinnehavare. Här ska jag stå och balansera olle på armen i 75 minuter. Festligt!

2009-03-29T09:49:00.001+02:00

Det finns nog inte ord för att beskriva lyckan över att få käka frukost med bonusfamiljen Andersson. Precis som förr i tiden, minus baksmälla.

2009-03-28T11:20:00.001+01:00

Ajö Vässan, ajö knäppa morsan! Hej knökfulla tattarvagnen och kära Anderssons i Sala! Ps familjen, ser ni vem mamma försöker se ut som?